Ingenstans kommer vi så nära förhistoriens människor som i deras gravar. Där ligger de, resterna av personer som levt för tusentals år sedan. Vi kan se deras ben, vi kan se deras saker, vi kan ana deras prövningar och vi kan ta oss friheten att sätta in dem i ett sammanhang. Pontus Forslund reagerade på hur traditionella könsroller och mysticism färgar forntidsutställningarna på Nationalmuseum i Köpenhamn.
När gravar hamnar på museer, vilken sorts ansvar eller frihet gentemot materialet bör dominera? De olika möjligheterna att tolka det arkeologiska materialet kan få oanade effekter. Reaktionär kunskapsförmedling är direkt skadlig, inte bara för museers trovärdighet eller synen på förhistorien, utan för samhället i stort.
Ska man ställa ut mänskliga kvarlevor bör syftet vara alldeles tydligt. Tanken är säkert att lämningarna från förhistorien ska upprätta en relation med besökaren så att forntiden kommer närmare och publiken lättare kan relatera till hur livet var under sten-, brons- och järnålder (proffsen använder hellre olika varianter med ändelsen -eolitikum). Men vilken museianställd kan förneka att utställda mänskliga kvarlevor, vare sig de är skelett eller mumier, är en form av effektsökeri? Det ska ju vara lite läskigt och makabert på museet, annars kanske folk inte kommer!
De arkeologiska tolkningarna av skelettfynd i gravkontexter framställs för allmänheten på en mängd olika sätt och tidigare var dessa förmedlade tolkningar präglade av stereotypa värderingar och traditionella uppfattningar. Inte minst gäller detta föreställningar om kvinnligt och manligt. Kritik från queer- och genusteori och feministisk forskning har skapat en nödvändig debatt kring denna typ av platta tolkningar. För vad vet vi? Vad ser vi och vad vill vi se och vad vill vi att besökaren ska se?
Hur ska man förhålla sig till förhistoriens människor? Nyanserat och nyktert, helst. Ofta ser man dock att utställningar ömsom nedvärderar, ömsom idealiserar. Fynd som inte har någon självklar tolkning tillskrivs i regel ceremoniella eller rituella aspekter. Även sådant är förstås försök till effektsökeri. Så vansinnigt mystiskt kan det forntida livet inte ha varit men det är som om somliga arkeologer till varje pris vill se religioner och livsåskådningar med höga risker och maktfullkomliga präster som offrar människor, helst unga oskulder, så att blodet sprutar.
Två skallar möter oss i en av Nationalmuseums många montrar. Det handlar om stenåldern och på en hylla ligger två flickors kranier från Sigersdals Mose. Kranier som en gång haft hår, ögon och ansikten. Den äldre av flickorna har dött med ett rep runt halsen. Det tyder på att hon inte dött en naturlig död. När man läser texten som introducerar ämnet offer och människooffer bör man ha i åtanke att många arkeologer är mästerliga på att formulera sig tydligt och otydligt på samma gång, att förmedla en hypotes men ändå gardera sig och hålla dörren öppen för en annan tolkning.
| Texten påstår följande saker: | |
| 1) 2) 3) 4) 5) 6) | Människor offrades under stenåldern (neolitikum). Två flickor slutade sina dagar i en sjö som nu är en mosse där de hittades. En av flickorna hade ett rep runt halsen. I sjön offrade man under samma period också lerkrukor och flintyxor. Konflikter mellan bönder kan ha lett till våld och dödande. Stridssår behandlades medicinskt. Trepanering var en operationsmetod av skallen som var lyckosam i flera fall. |
Denna text talar alltså inte riktigt ur skägget men mellan raderna läser vi om en våldsam stenålder där unga flickor offrades och slängdes i sjöar för att man skulle få lycka med sig i den lokala maktkampen. Eller? Varför skulle man annars bunta ihop de här meningarna på samma skylt? Flertalet besökare uppfattar säkert inte retoriken utan läser det som sanningar.
Ständigt detta offrande! Liknande fynd från samma period visas upp i montern och de lyder under samma tolkningssystem. Bilden av den vilda, ohämmade och brutala förhistorien förmedlas utan förbehåll och finns det inte något gubbsjukt och skräckerotiskt över det hela? Är inte de två unga flickornas kranier ett uttryck för kvinnors tidlösa utsatthet genom historien? Ett bevis på det alltid närvarande patriarkaliska våldet?
Men de båda flickorna behöver inte alls ha blivit offrade. De kan helt enkelt ha utsatts för våld i hemmet och därefter dumpats i sjön. Gärningsmannen kan efter mörkrets inbrott ha gjort just detta för att gömma kropparna och sedan gett sig av från bygden i hopp om att undkomma ett eventuellt straff.
Det våld i nära relationer som utförs av män mot kvinnor i alla slags miljöer och tidsepoker är inget man gärna påminner besökarna om. Lättare då att hänvisa till rituella offergåvor. Manliga arkeologer skulle kunna vara som män i gemen och gripas av skuldkänslor när patriarkala förtryck kommer på tal. Skuldkänslorna blir värre ju närmare individen man kommer. Därför är tolkningen med den galne översteprästen med strypsnaran i högsta hugg lättare att förmedla än bilden av den alldagliga gärningsmannen som tar ut sina egna tillkortakommanden medelst våld på kvinnorna i hans närhet.
Det tål att tänkas på i alla fall. Och även om det skulle vara kvinnliga arkeologer eller utställningsproducenter som skrivit texterna på Nationalmuseum så har dessa tolkningsmönster etablerats inom en patriarkalisk struktur.
Många utställningstexter av mer modernt snitt använder sig av de frågor som materialet väcker i stället för att bygga ut fakta med gissningar och slutledningar. Personligen trivs jag med frågetecknet som metod, verktyg och ledstjärna. Frågetecken dröjer sig kvar och tvingar läsaren att tänka ett varv till. Texten om Egtvedflickan, gravsatt 1370 f.Kr., är mer nyanserad i det avseendet: ”Varför hade Egtvedflickan med sig ett barn i graven? Varför var barnet kremerat? Det är inte troligt att det var hennes eget barn. Var det ett människooffer? Ett barn som utsetts att följa med till den andra sidan? Eller var det ett av hennes syskon som dog samtidigt?”
Det är mycket lättare att relatera till den här typen av frågeställningar än postulerade fakta. Fynd av det här slaget väcker frågor och att bli serverad löst underbyggda svar känns otillfredsställande.
Det första jag reagerade på i forntidsutställningen var en grav som stod utställd i en monter. Graven hittades i Vedbæk och i graven låg kvarlevorna av två individer som dött för ca 7 000 år sedan, under jägarstenåldern. Det var en fyrtioårig kvinna och ett treårigt barn. Det är lättast att tänka sig att det är en mor med sitt barn men det behöver naturligtvis inte vara så. Kvarlevorna av barn kan vara svåra att könsbestämma och frågan är om man behöver könsbestämma en treåring. Ändå kan museet inte undvika att förklara att eftersom man hittat två flintdolkar bredvid barnet så torde det ha varit en pojke. Textens slutkläm är en frapperande, värdeladdad floskel: ”Två flintknivar föreslår att barnet var en pojke. Amulettpärlor av uroxe, älg, björn, vildsvin och hjort lyckades inte skydda honom och hans död krossade familjens dröm om en ny storjägare.”
Formuleringen provocerar men låt mig se på det sakligt och framlägga min kritik steg för steg. Oavsett om det är en arkeolog eller en utställningsproducent som skrivit texten så anser sig denne kanske ha ryggen fri genom formuleringen att flintknivarna ”föreslår” att det var en pojke. Men besökarna, i synnerhet barnen, läser det antagligen inte så. Ett sådant påstående måste man kunna stå för om man ser till vilka konsekvenser det får.
Det går att smula sönder påståendet att flintknivar skulle vara markör för manligt kön när man är tre år. Det är bara att använda fantasin. För vissa arkeologer verkar det vara strikt reglerat vilken typ av fantasi man ska hålla sig till. Igen, de generaliserande fantasierna som bottnar i gårdagens stereotyper för mänskligt beteende verkar i allmänhet gå bra men de vardagliga situationerna som kan vara så väsensskilda är inte greppbara på samma sätt i arkeologens föreställningsvärld.
Så låt oss använda fantasin alternativt: Tänk dig att det kan ha varit en dotter som fick med sig flintdolkarna i graven. Ja, det var väl inte så svårt! Även om vi tillskriver en stenåldersman flintdolkarna så kanske dottern var sin fars ögonsten. Om vi nu förutsätter att mamman stannade hemma, så kan till och med en treåring som inte är så bra på att sitta still ha följt med pappan ut på jakt om vi nu förutsätter att papporna drog ut på jakt. Dottern kan ha varit sjuk och pappan kan ha lagt ner dolkarna som en gåva. Tänk om det var en mamma och en dotter som dog och resten av familjen lade ner föremålen som ett tecken på sin tillgivenhet.
Tänk om flintdolkarna i den sociala strukturen för 7 000 år sedan var könsneutrala. Längre in i gallerierna på Nationalmuseum finns en bronsåldersgrav utställd där en äldre kvinna fått med sig en bronskniv. Nu är visserligen bronsknivar rätt värdelösa som verktyg men bara dess blotta närvaro borde göra att man som besökare kan känna att knivar, dolkar och vassa saker inte nödvändigtvis behöver vara markörer för manligt kön. Modern forskning stöder detta resonemang, till exempel Elisabeth Arwill-Nordbladhs numera klassiska skrift Genusforskning inom arkeologin(2001). Hennes tankegång går att lägga som ett raster över Nationalmuseums formuleringar och hela min reaktion går att väga i Arwill-Nordbladhs skarpsinniga och alltigenom lugna nät av stärkande skärskådningar. Blir det för enkelt att avfärda montertexten som reaktionär utan att beakta dess möjliga konsekvenser och konnotationer?
Tänk om det verkligen var en pojke i graven, vad vet vi om familjens dröm? Var treåriga pojkar verkligen tänkta att bli stora jägare? Det är i sig en sorts tillplattad maskulinitet som visserligen fortfarande är norm i allt västerländskt tänkande, så ock i synen på förhistorien, men likafullt en könsroll som är upphängd på funktion. Nu när gossebarnet dog så förlorade familjen en framtida försörjare, som om familjen skulle komma att lida av försörjningssvårigheter för att en liten pojke gått bort. Det skickar helt fel signaler till dagens barn som påverkas av sådana här tolkningar. Att försörjning ytterst är vad pojkar ska ägna sig åt och självfallet är andra sidan av myntet att det inte alls är lika centralt för flickor. En sådan här androcentrisk formulering marginaliserar kvinnor. Det är otvetydigt. Det genusnormativa synsättet genomsyrar och gör det ordentligt.
En annan kritisk fråga man kan ställa är huruvida ”amuletterna” i graven verkligen var till för att skydda barnet. Ibland är saker bara fina. Ibland har saker en högst personlig betydelse som vi inte kan ha en aning om. Särskilt inte när det skiljer 7 000 år.
Ponera att det ändå var en mor och son som blev lagda i den där graven för 7 000 år sedan. Texten hade kunnat handla om något helt annat än om det förväntade maskulina agerandet. Risken är stor att man trillar tillbaka i det genusnormativa och får på sig de gamla romantiska glasögonen där kärnfamiljen var norm.
Den direkta parallellen till traditionellt familjeliv finns i en annan utställning på Nationalmuseum. En, på en och samma gång, bedårande och konventionell målning med ett motiv som oavsett besökarens uppfattning väcker känslor. Konstnären heter Wenzel Tornøe och titeln på konstverket är ”Den lille Dreng skal i Bad” (1873). Den föreställer en naken liten blond kille, säkert i treårsåldern, som med ryggen vänd mot betraktaren står på en stol. Framför honom syns hans mor, sittande på huk med armarna utslagna, redo att fånga sin son i famnen. Sonen är beredd att hoppa, vi ser inte hans ansikte men moderns har ett brett leende. Hon är klädd i en lång klänning av tidens borgerliga snitt.
För den som får utslag av normativa familjebilder med den ömma modern som kvinnligt ideal är tavlan en plåga. För den som gladeligen identifierar sig med antingen föräldern eller barnet värmer motivet i hjärtat. Texten till tavlan beskriver motivet som ett exempel på dåtidens ideal för moderskärleken och det trygga hemmet som idyll. Inte mycket är nytt under solen. Jag är ingen expert på trender inom familjeideal sedan 1870-talet men kan ändå se att motivet kastar ljus över dagens småbarnsföräldraideal. Kopplingen mellan målningen och museets tolkning av det 7 000 år gamla gravfyndet är i alla fall lätt att göra. Drömde 1800-talsfamiljen om att den nakne lille treåringen en dag skulle bli en storföretagare som försörjde kvinnorna i sin närhet?
Samhället i stort bör sträva efter en progressiv jämställdhetspolitik och då vill jag se museer som utmanar normer och luckrar upp traditionella könsroller i stället för att cementera dem. Det låter självklart men är bevisligen lättare sagt än gjort. Familjeliv och relationer mellan föräldrar och barn väcker alltid känslor. Vissa personer är mer mottagliga än andra och ett föräldraskap innebär för de allra flesta att man blir mer känslosam. Det kan man inte, och det ska man inte, lämna utanför intellektuella diskussioner. Intellekt och känsloliv måste naturligtvis samverka. Alltid. Särskilt på ett museum.
Museer väcker också känslor, oavsett innehåll. Tristess är en oönskad känsla, empati mer eftersträvansvärd. Hur väcker man medkänsla på ett nyktert sätt utan att hänge sig åt reaktionära och skamlösa spekulationer? Hur tunn är linjen mellan positiva effektmål och negativt effektsökeri? I vems ögon ligger det avgörandet? Hur synliggör man normkritikens förnuft i utställningarna? Hur kan man få barn att se möjligheter i sig själva, inte begränsningar, genom vad de får lära sig på museet? Lärande, identifikation och medkänsla går ju hand i hand för både barn och vuxna.
Grundinställningen måste vara att en museibesökare som lämnar museet mer empatisk än när hen gick in är en vunnen museibesökare. Om museerna kan bidra till ett mer empatiskt samhälle är det mer än ett vinnande koncept. Det kan vara vår viktigaste utmaning.
Text: Pontus Forslund
PF har examen i dels internationella museistudier, dels arkeologi och arbetar som enhetschef på Göteborgs stadsmuseum.
Genusforskning inom arkeologin av Elisabeth Arwill-Nordbladh (2001) finns att ladda ner som pdf här.
