Den gångna sommaren har inte precis inbjudit till lata dagar vid stranden men i gengäld har vädret varit ypperligt för museibesök. Cecilia Jacobsson kåserar här om vad det kan resultera i.
Beata och jag diskuterade vilket museum vi skulle avsluta säsongen med. Eldhs ateljé var ett förslag. Men vore det inte härligt att komma ut på sjön också?
Artipelag? Ja, gärna, men besvikelsen från i fjol satt i. Då stod vi där på kajen, förväntansfulla, och köade när kapten kom ut och beklagade, men nej, inte en enda passagerare till kunde han ta ombord, då skulle båten kapsejsa.
Minns ni förra sommaren? Då var det varmt.
I år är det kallt. Vår porslinskryssning till Gustavsberg var långt ifrån fullsatt. Vi värmde oss med kaffe genom Skurusundet, passerade Baggensstäket och Skogsömonumentet och googlade om ryssarnas härjningar i Stockholms skärgård.
Vid Artipelag steg många av. När vi var framme i Gustavsberg dröp resten av passagerarna av till fyndbutiker, antikshoppar och outlets. Det var bara vi som gick till museet. Vi fick rabatt på inträdet när vi visade båtbiljetten.
Foto: Lars Stenman
Därinne väntade en nostalgitripp som inte gick av för hackor. Det var som att komma på ett mingelparty där man känner nästan alla, fast man inte har träffat dem på länge.
– Hagtorn! Den har syrran, en hel servis. Hon fick den efter farmor, sa jag.
– Wexiö, den har vi från Roffes släkt, sa Beata.
Och det var Tussilago av Wilhelm Kåge, Piké och Adam av Stig Lindberg, Spisa Ribb, bruna Coq.
Våra förtjusta utrop korsades i rummen. Säg vad man inte har ätit på?
Jag förundrades över att Helmer Osslund stod bakom servisen Stockholm. Något mer norrländskt än han finns inte, som jag ser det.
Det var inte bara tallrikar. Beata blev kär i en liten svart dosa med prästkragar som Josef Ekberg hade designat.
Vi var inte överdrivet förtjusta i de stora skrytpjäser som gjordes inför Stockholmsutställningen, och eftersom vi dricker kaffe ur baljor brydde vi oss inte särskilt mycket om mockakopparna heller.
Men tiden gick enormt fort. ”Kan du inte tala?” Parian, majolika, sgraffito och harpälsglasyr – vi ville veta allt!
Lisa Larsons rundhyllta djur kändes som gamla vänner.
– Jag ska ställa fram min gamla katt när jag kommer hem, sa jag skuldmedvetet.
Foto: Taubearkivet
Efter rundvandringen i porslinsavdelningen hann vi tyvärr bara rusa igenom sommarens utställning av Astri Bergman Taubes verk, men uppskattade både barnbarnshuvuden och bokomslag. Familjen Taube är allestädes närvarande, särskilt när det är sommar. Sjösala ligger på vägen ut till Beatas skärgårdsö, och jag var och såg Sven-Bertil på Gröna Lund i sommar.
På vägen hem åt vi en gedigen lunch på ångbåten, nästan parodiskt nöjda med vår utflykt. Snart måste vi börja planera höstens begivenheter.
Text: Cecilia Jacobsson
CJ är journalist och museientusiast.
