MegaMind
Tekniska museet, Stockholm från 150906
Projektledare: Åsa Lindgren
Projektkoordinator: Angelica Sjödin
Arkitektur, utställningsdesign och ljussättning:
Albert France-Lanord Architects AB
Teknisk produktion: OÜ Ten Twelve/MUSEKO
Tekniska museet har ersatt sitt gamla Teknorama med en ny utställning, MegaMind, ett science center på 2 000 kvadratmeter med teknik och konst i skön förening. Projektet har kostat 80 miljoner kronor och resultatet är storslaget. Jan Ohlin lät sig förtrollas.
Temat för MegaMind är hjärnan. För att komma dit går man in genom ett stort öra, genom hörselgången, till ”centralen”, som är uppsamlingsplats för den nya utställningen. Då är man i hjärnan. Neuroner svischar kors och tvärs i taket. På en interaktiv matta letar nervbanor reda på varandra, som svävande anemoner, för att bilda synapser.
Därifrån går man in i den nya utställningen och möts av en spänstig formgivning, där rundade väggar sträcker sig högt upp i rummet, i två våningar. Rumsindelningen är tematisk och noga genomtänkt. Stationerna heter Samla – Koppla – Skapa, eller på engelska: Collect – Connect – Create. De runda väggarna symboliserar hjärnan, med höger och vänster hjärnhalva, och bron mellan dem – högt uppe på andra våningen – kopplingen däremellan.
Utställningen har över 40 nya installationer. Alla element inom modern hjärnforskning finns på plats. De handlar om tankar och sinnen, upptäckter och minnen, kreativitet och skaparglädje. De traditionella utställningsskyltarna har ersatts med läsplattor som kan ställa in sig för varje besökare, via menyval eller genom ett särskilt id-kort. Då blir informationen personligt anpassad, med olika språk, teckenstorlek, lättläst eller vanlig text, symboler, etc.
Hypermoderna stationer blandas med beprövad teknik, som till exempel en gammaldags doftorgel. På övervåningen finns stora interaktiva installationer som visar prov på det senaste inom dataspelstekniken, med olika gränssnitt mellan maskin och människa. Vid en station kan man skulptera med sina armrörelser, vid en annan kan man måla på en dataskärm med enbart ögonrörelser. Vid en station kan man spela datapussel på hela väggen genom att vifta med händerna.
Det finns många fler sätt att styra datorer än bara med mus och klick. Det som förut var science fiction är i dag verklighet. Denna text, exempelvis, har dikterats i en telefon, rätt in i datorn. Diktera har man kunnat länge men aldrig förr har vi fått det nedskrivet av en virtuell sekreterare.
En av de nya installationerna är en sorts musikmöbel, formad som en stor blomma som spelar musik när man rör vid den (se hur det fungerar i filmklippet sist i artikeln). Tanken är att unga besökare ska ställa sig runt den och skapa musik tillsammans, genom att lägga händerna på kontaktplattor. Då uppstår musik som förändras ju fler man är. Detta koncept – att göra rytmisk musik med skulpturer – har dykt upp på olika sätt genom åren. Ett problem är ibland att besökaren inte riktigt vet vad som händer och vad det beror på. Den empiri som leder till förståelse är inte alltid självklar. För den som vill veta varför blir mycket obesvarat. Men det är roligt, som sagt, och säkert spännande för barn i alla åldrar.
I ett litet rum ligger det kuddar i Tetrisform, hämtade ur det klassiska dataspelet, här som stora hanterliga klossar. Vad kul, spela Tetris analogt!
Visualiseringscenter i Norrköping har tagit fram en ny variant på sitt ”virtuella obduktionsbord”, här inriktat på enbart hjärnan, så att besökarna kan vrida, vända och beskåda en jättehjärna i detalj. Det är verkligen fantastiskt.
Med magnetröntgen kan forskarna studera vad som sker i hjärnan på helt nya sätt. Förr fick man vänta tills någon var död innan man kunde undersöka en hjärna. I dag kan vi se hur den levande hjärnan arbetar i realtid, vilka delar som aktiveras när man gör saker eller tänker olika tankar.
Det vi tänker i dag kan bilda framtiden, påpekar utställningen, och visar det med en station där man skriver en fråga och blåser på en blomma. Då flyger en bild av ett maskrosfrö iväg med frågan och landar någon annanstans, vid entrén, som en tanke som slår rot och bildar en ny blomma.
Till utställningen hör ett ”framtidslabb”, med skapande verkstäder för grupper: Mecka, Packa, Hacka och Innovatörsskolan. Här kan skolklasser och andra bokade grupper få laborera och leka med minidatorer, bygga högtalare och fundera tredimensionellt kring paketering, formlösning med mera.
Överlag är det fint och mycket väl genomtänkt, inte minst vad gäller tillgänglighet och besökare med särskilda behov.
Den stora satsningen har landat. Det ska bli kul att se hur den används.
Text: Jan Ohlin
JO är frilansande utställningsproducent och skribent och medlem
i UEForums redaktion.
