Edvard Andersons växthus
Bergianska trädgården, Stockholm
Permanent utställning
Huttrande uthärdar vi den svenska vinterkylan, ovetande om den sinnliga upplevelse av Medelhavets sommar som generöst flödar genom en utställning nära oss. UEForum skickade Katrin Friberg till Edvard Andersons växthus i Bergianska trädgården, där hon lät sig omslutas av värmen från sjungande växter.
Grosshandlare Edvard Anderson levde mellan 1865 och 1936, och det växthus som har fått hans namn är resultatet av den förmögenhet han donerade till Bergianska stiftelsen vid Kungliga Vetenskapsakademien. Edvard Anderson ville att hans arv skulle användas till skapandet av en vinterträdgård, där enbart växter som finns i medelhavsklimatet och jämförbara klimatområden skulle ingå.
Jag tänker just på ordet vinterträdgård den dag jag besöker Bergianska och Edvard Andersons växthus; det är februari och full snöstorm ute. Växthuset sett utifrån är en upplevelse i sig, det är ritat av arkitekten Per Rune Semrén och invigdes 1995. Man förstår mycket väl varför växthuset har prisats för sin utformning.
I växthuset finns en liten butik och ett kafé med ekologisk profil och båda ligger i anslutning till entrén. Innanför glasdörrarna välkomnar prunkande växter och blommor, obekanta för ögat eftersom de inte växer i vårt klimat. Det är intensivt grönt överallt. Jag blir stående en stund, ovan vid grönskan och den varma fuktiga luften. Det droppar och porlar, doftar förstås främmande och gott. Kontrasten till kargt vinterlandskap och isande vind ute gör upplevelsen starkare. Blicken söker sig uppåt, inte bara mot toppen av imponerande träd utan också mot växthusets tak som har 14 meter som högsta takhöjd.
Växthuset är indelat i Medelhavshallen, Sydafrika, Australien och Kalifornien. På slingrande stigar bestående av mörkröda stenplattor rör man sig i Edvard Andersons växthus. I mitten finns också en liten damm. Här och där står små vackra bänkar och bord, man kan ta med sin kaffekopp och avnjuta den under en palm. Växthuset i sin helhet inkluderar imponerande 3 000 arter. Här finns en palmhall, ett tropikrum och så ett ormbunksrum. Palmer, granatäppelträd, portugisisk vinamfora, kanariebanan. Det är ett besök som kräver sin tid. I Sydafrikarummet hittar jag växten ”elefantfot” och lär mig att den under den torra perioden vilar, och då är mycket lik en sköldpadda. Kungsprotea och solfjädersaloe är andra exotiska arter som växer här.
Vid varje del av växthuset finns en informationstavla. På Kalifornienrummets tavla läser jag att Mojave- och Sonoraöknen framför allt består av kaktusväxter (agave), och palmliljor (yucca). I rummet finns ett enormt agaveträd, det är ett litet rum men plötsligt befinner man sig som besökare i den Kaliforniska öknen.
Det är resan som är kärnan i ett besök här: en resa full av kunskap och en skönhetsupplevelse av stora mått. Alla växter är inte vackra, men alla är fascinerande. Man kan med stor behållning gå vilse här, hitta något nytt att titta på, eller sätta sig på en undangömd bänk i stillhet och lyssna på det speciella ljudet av liv. Det är som om träden och växterna sjunger, och så förstås droppandet och porlandet.
Jag fastnar för ormbunksrummet där kanske växthusets mäktigaste syn finns: epifytväggen, uppbyggd av växter som lever på varandra. Den sträcker sig långt upp mot taket och består av arter som trivs i varmt och fuktigt klimat, exempelvis Anderna, Nya Zeeland och Australien, varifrån växterna här huvudsakligen kommer.
I sin helhet är det imponerande, inte minst den teknik som gör det möjligt att exakt reglera ljus, temperatur och luftfuktighet i de olika rummen. Utställningen är omsorgsfullt utformad, rik på kunskap och mycket vacker.
Text och foto: Katrin Friberg
KF är kulturantropolog.
