Historiska museets vandringsutställning We Call Them Vikings som nu visas på Discovery Times Square i New York vill ge en ny bild av vikingatiden bortom den hornprydda, brutala stereotypen. Uppsåtet är gott men att skingra dimmorna kring en så stark myt är inte det lättaste. Jonas Cullberg har undersökt i vilken mån man lyckats.
Times Square är platsen som inga förstagångsbesökare i New York missar men som många av stadens invånare helst undviker. Ett superkommersiellt urbant Disneyland med ett virrvarr av turister med selfie-sticks och män med superhjältedräkter som vill bli fotograferade mot dricks. Den här neonspäckade platsen känns onekligen otippad för Historiska museets och österrikiska MuseumPartners lågmälda vandringsutställning We Call Them Vikings med föremål från det vi kallar vikingatiden: ungefär från år 750 till 1100.
Men att utställningshallen Discovery Times Square upplåter plats åt delar av Historiska museets samling av vikingatida föremål samtidigt som man ställer ut kostymer från Star Wars-filmerna i en annan del av huset är logiskt. Intresset för vikingar är stort, mycket tack vare succéserien Vikingspå History Channel. Utställningen, som turnerat runt i tio städer, har också varit en publikframgång, med över en och en halv miljon besökare.
I serien Vikings framställs vikingen som han brukar se ut i populärkulturen: mordisk, primitiv, dålig hygien. We Call Them Vikings vill vända på den bilden.
– TV-serien är inte helt åt skogen rent faktamässigt, men den understöder verkligen bilden av den starke, krigiske mannen, berättar Lena Hejll, utställningsproducent på Historiska museet och ansvarig för projektet.
– Titeln We Call Them Vikings syftar på att bilden av vikingar är ganska sent skapad och inget som de som levde på den här tiden skulle känna igen sig i. Vi har drivits av att det kommit ny forskning, och av att det trots det stora intresset finns väldigt många stereotyper kring vikingar.
Utställningen inleds med en filmsekvens med bilder på vardagsliv och jordbruk. Det sätter tonen för utställningen, där fokus ligger just på vardag, handel, hantverk och religion, det sistnämnda något som den här tidens svenskar förhöll sig pragmatiskt till. Symboler från kristendom och asatro kan samsas på ett och samma smycke.
I de mörka rummen finns vitmålade upplysta montrar utformade efter sitt respektive tema – den del som handlar om sjöfart har formen av ett stiliserat vikingaskepp. I montrarna visas föremål som hittats på platser som Slite på Gotland och Hagabyhöga i Östergötland. Det är till stor del kvinnornas vikingatid som skildras, genom allt från smycken till jordbruksredskap och kläder.
– Vi försöker föra in ett genusperspektiv, vi lyfter kvinnor och visar deras roll på gårdarna och i samhället överhuvudtaget, säger Lena Hejll.
Den lortiga, ovårdade bilden av den här tiden nyanseras också av montrar med olika skönhetsprodukter, bland annat kammar av ben och en vackert ornamenterad öronvaxpetare i brons. På en skylt intill en samling av föremål som hittats i en mans grav på Gotland konstateras att han nog var lite fåfäng: han bar sitt dekorerade bälte synligt på utsidan av rocken, och hans mantel hölls samman av två broscher.
I utställningens sista avdelning berättas kortfattat om hur föreställningen om vikingen och vikingatiden exploaterats av nationalistiska rörelser genom historien, men stannar vid andra världskriget. Det rasistiska medborgargardet ”Soldiers of Odin” som patrullerat gator runt om i Norden sedan i höstas är ett exempel på att det fortsätter än idag.
Slutligen tar utställningen död på den kanske mest spridda stereotypen: att vikingarna bar hornprydda hjälmar. Några sådana har inga arkeologer hittat, och de uppfanns först 1876 av en kostymdesigner inför en Wagner-opera får man lära sig, strax innan man lämnar utställningen via Discovery Times Squares museishop. Där är hyllorna fulla av vikingahjälmar i plast – med rejäla horn.
Text: Jonas Cullberg
JC är frilansjournalist baserad i New York.
Foto: Paul Martinka
