Resenärerna. Swenska Ost-Indiska Compagniet
Sjöhistoriska museet, Stockholm från 20161008
Producent: Johan Gustafsson
Formgivare: Anna Asker
Research: Lisa Hellman
På 1700-talet öppnades nya möjligheter för handel med Kina, när Europas länder fick bedriva import, främst av te, som gav den största vinsten, men även av siden, porslin, kryddor och annat. Jan Ohlin har sett Sjöhistoriska museets nya utställning.
Sverige var inledningsvis inte med bland de länder som fick handla med Kina, men när ”Ostende Kompanie” i Flandern stoppats via internationella förvecklingar fick det ”Swenska Ost-Indiska Compagniet” klartecken, där handelsmän och godsägare investerade i expeditioner med sikte på god avkastning.
Fartyg byggdes, besättningar anställdes och förråden fylldes för den långa resan. Det gällde att medföra nog med mat för att klara sig till nästa hamn. Där kunde man även anställa nya besättningsmän, om döden skördat offer längs resan. Första anhalt var Cadiz i Spanien, sedan Kapstaden, därefter Java i Indonesien, innan man satte kurs för den sista delen av resan.
Till slut kom skeppen till Kina, seglade uppför Pärlfloden och nådde Kanton (dagens Guangzou). Där var vistelsen starkt begränsad. Besättningen hade inte lov att komma in i staden utan fick stanna i hamnområdet medan den handelsansvarige, superkargören, gjorde upp om affärerna.
När skeppen lastats fick de vänta i Macau, söderut vid kusten, i upp till flera månader, innan passadvindarna blåste åt rätt håll och man kunde börja segla hemåt. Först efter cirka ett och ett halvt år var skepp och besättning hemma i Sverige igen.
Om allt detta berättar utställningen Resenärerna på ett levande och inlevelsefullt sätt, med utgångspunkt från många olika källor: brev, dagböcker, bilder, reseskildringar och föremål. Utställningstexterna är hårt koncentrerade, med en tydlig ambition att kommunicera och förmedla. Historikern Lisa Hellman har bidragit med den senaste forskningen i ämnet och fogat ny kunskap till museets tidigare material.
Rummet är effektivt uttnyttjat. Ett stiliserat skeppsdäck bildar en långsmal stomme, med berättelser om livet ombord. I angränsande sidorum presenteras det som mötte resenärerna i de olika hamnarna under färd. Bland annat följde Linnés lärjungar med på resorna för att dokumentera och studera naturen i fjärran länder, vilket visas i fina och överraskande animationer.
När resan kommer till Kanton öppnar sig utställningsrummet, med föremål och bilder i fristående montrar och en hel vägg som ett rörligt hamnmotiv. Längs hela skeppet finns den utsikt resenärerna hade för ögonen under sina långa månader ombord, det mest klassiska av alla marina motiv: horisonten. Ibland dyker andra fartyg upp, ibland kommer en fågel flygande. Om natten går solen ner. Det är poetiskt och välgjort.
Utställningen ska stå i fyra år och en rad olika pedagogiska program utlovas.
Text: Jan Ohlin
JO är utställningsproducent och frilansjournalist, samt medarbetare i UEForum.
Foto (där ej annat anges): Anneli Karlsson, SMM
