Museet vid Korsvägen
Johan Lund
Doktorsavhandling, FLOV, Göteborgs universitet, 2016
Den kulturpolitiska debatt om museernas egentliga uppdrag som rasat under hösten går att förstå utifrån en annan debatt, nämligen den som föregick inrättandet av Världskulturmuseet i Göteborg. Men då krävs att man ger sig i kast med en ambitiös avhandling. Det har Klas Grinell gjort.
Museet vid Korsvägen är en vetenskapsteoretisk avhandling om ”det sammanhang av förbindelser, relationer och korrelationer vilka möjliggör och ordnar Världskulturmuseet och dess frågande om samtiden” (s. 1). Som framgår redan av denna formulering är det en avhandling med teoretiska ambitioner uttryckta i ganska abstrakta ordalag. Det gör den svårläst. Det är också en väldig textmassa om 500 tätt, tätt tryckta sidor där det är lätt att tappa bort sig, tröttna och missa det intressanta och nya som Lund har att säga om det sena 1900-talets kultur- och museipolitik.
Som bakgrund till höstens stora museidebatt ger avhandlingen en bred bild av motståndet mot, och diskussionen vid, etablerandet av Världskulturmuseerna.
Studien handlar alltså om vad som gjorde det möjligt att inrätta ett Världskulturmuseum (VKM) i Sverige 1999. Fokus ligger på ”de vetanden om samtiden” inom vilka det blev möjligt. Då det i början var ganska otydligt hur relationen mellan de olika museerna som diskuterades skulle se ut innehåller avhandlingen också en hel del om Statens museer för världskulturs (SMVK) tillblivelse.
Avhandlingens empiriska underlag är politiskt utredningsmaterial från 1990-talet om kultur, museer och demokrati. Bland de mest centrala finns 1994 års museiutredning Minne och Bildning (SOU 1994:51). Dessutom innehåller avhandlingen en genomgång av samtliga över 500 dagspressinlägg kring diskussionerna om SMVK och VKM. Allt detta material analyseras sedan i relation till vetandet om samtiden, vilket består av en vid sociologisk och kulturinriktad akademisk diskussion vars främsta namn är Habermas, Giddens, Bauman, Beck och Lasch. För att förstå denna samtidsdiskussion knyter Lund den till än djupare lager av samhällsvetenskapligt tänkande med klassiker som Durkheim, Marx och Weber.
Detta massiva material tolkas sedan genom dels ett vetenskapsteoretiskt och museologiskt raster, dels genom en teoretisk ram som Lund, inspirerad av Foucault, benämner tänkandets origami.
Denna rikedom av teman och fält som berörs gör avhandlingen snårig. Till bokens förtjänster hör dock dess utförliga innehållsförteckning som underlättar för den som är intresserad av en specifik aspekt att finna fram till just de delar där den avhandlas. Till exempel borde många av deltagarna i museidebatten vara intresserade av den utförliga beskrivningen av diskussionen om en eventuell flytt av stockholmsmuseer. Lund menar att ”flyttfrågan är och alltid kommer att vara en del av museet och dess identifikation” (s. 153), och att synen på det fastnat i de positioner som gällde när meningsutbytet en gång startade (s. 120, 137). Det uttalandet kan gälla även hösten 2016.
Huvudpoängen för Lund är att ringa in den samtidsdiagnos som uppdraget att bilda ett världskulturmuseum föddes ur. Där lägger han stor tonvikt vid talet om dialogisk demokrati och att 1990-talet uppfattades som en tid av förändring, eller transition, som Lund hellre säger. Mycket av det gamla behövde tänkas om, enligt många av de utredningar han granskat. Den huvudmotsättning avhandlingen kartlägger inom alla sina nivåer är en mellan vad Lund kallar koherensens och transitionens tankescheman. Det traditionella museet byggdes kring stabil sakkunskap organiserad i avgränsade fackfält. Transitionens tankeschema befinner sig i stället i ett gränsland där erfarenheter är väl så viktiga som vetenskapliga kunskaper.
Genom att också följa VKM:s verksamhet fram till 2009 visar Lund att alla dess utställningar på olika sätt är uttryck för transitionens tankeschema. Eftersom 1990-talets utredningar så starkt poängterar att demokrati är något som kräver ständigt deltagande, diskussion, förnyelse och förändring behöver samhället institutioner där samtidens medborgare kan bildas. Lund visar hur VKM:s utställningar under de första tre-fyra åren alla uppmanar besökarna att som han uttrycker det ”odla sig själva som moraliskt-etiska subjekt”. Utställningarnas mål är inte primärt att förmedla kunskaper utan att skapa reflektion. Detta åstadkoms genom en mångfald av röster med olika erfarenheter, som alla har förmågan att skapa sina egna liv. Även slavar och andra förtryckta presenteras som människor kapabla att forma sina egna öden, enligt Lund. Ett återkommande tema är motståndet mot de strukturer som hindrar människor från att ”odla sig själva”.
Lund diskuterar också hur marginaliseringen av forskning inom museiinstitutionerna började redan på 1970-talet och att den på 1980-talet förlorat mycket av sin politiska legitimitet. Att organisera museerna utifrån deras vetenskapliga tillhörighet framstår därför som föråldrat i 1990-talet politiska debatter; i stället bör de anpassas för att fylla sin demokratiska roll.
Museet vid korsvägen ger många fördjupade perspektiv på svensk museipolitik, på museernas roll som bildnings- och forskningsinstitutioner, och på SMVK/VKM i synnerhet. Tyvärr gör avhandlingens volym och många teoretiska lager den svåröverskådlig och ovanligt tungläst. Den lämpar sig bättre för nedslag efter egna intressen än för sträckläsning. Som sådan kan den bidra med mycket substans till museidebatten.
Text: Klas Grinell
KG är docent i idéhistoria och intendent på Världskulturmuseet.
Avhandlingen finns att ladda ner här.
