Skissernas Museum, Lund
Återinvigning
Arkitekt: Elding Oscarson
Innehåll: Skissernas Museum
Form: Tove Alderin Studio
Ljus: ÅF Lighting
Grafisk form: All the way to Paris
Skissernas Museum i Lund har öppnat efter om- och tillbyggnad. Samlingarna har vuxit medan visionen består; att följa en konstnärlig process. Mailis Stensman ger en historisk resumé och rapporterar från en lyckad återinvigning av ett unikt museum.
Det började med en samling vykort i en skokartong. Ragnar Josephson, poet, dramatiker och professor i konsthistoria vid Lunds universitet, hade inspirerad av konstnären Georg Paulis föreläsning i Lund 1933 gett sina studenter en peng för att under jullovet inhandla vykort med offentlig konst. Så kan ett stort museum starta.
Georg Pauli, som redan 1912 målat kubistiska fresker i läroverket i hemstaden Jönköping och som skrivit Väggmåleri 1920, donerade skisser från denna fresk till Arkiv för dekorativ konst. Så långt, lite tråkigt och egentligen missvisande, var museets namn när det startade 1934.
ADK blev förkortningen och Arkivmuseet benämningen i dagligt tal, eller bara Arkivet. Så småningom fick man från 1941 disponera en gammal gymnastiksal nära Universitetsbiblioteket. Då blev museet offentligt. Villkoret var att man skulle kunna ha gymnastik i salen. Ribbstolarna gömdes bakom ett sinnrikt skärmsystem, som hängdes fulla med skisser. Detta system med bläddrande i väggarna hängde med länge och gör så fortfarande, fast nu på ett mer raffinerat sätt och mer skonsamt för originalen.
Snabbt växte skisser och modeller i antal. De första numren i förvärvskatalogen knep Prins Eugen. Han hade utfört fresker och ville som förste man gå till historien i det som skulle bli rummet som kallas Konstverkets födelse. I en senare bok hyllar Josephson idégivaren, Georg Pauli som hade skänkt en stor kollektion skisser och skrivit: Du förstår att den fason Du nu satt på denna gren av forskningen har min välsignelse i allra högsta grad.
Kort därefter gick Pauli bort. Tack vare donationen kunde snabbt en första minnesutställning över Pauli ordnas. Detta gav naturligtvis skjuts och uppmärksamhet åt museets ivriga samlande av skisser, modeller och fotografier, som i dag är uppe i drygt 30 000 verk.
Idag har så gott som alla förvärven digitaliserats. De kan på så sätt offentliggöras, på samma sätt som de färdiga resultaten oftast tillhör offentligheten.
Delar av skissmaterialet är mycket skört, finns kanske endast avläsbart som små fördjupningar efter tidiga icke arkivbeständiga kulspetspennor, eller som hastiga skisser på gulnat papper. Men de kan vara idémässigt oerhört viktiga för att följa en process och det är denna grund som gör museet så levande.
Det finns besökare som kan bli störda av hopandet, bläddrandet i väggar med skisser i olika uttryck, det aktiva sökandet. De kommersiella galleriernas estetik präglar i alltför hög grad våra möten och våra vanor.
När Josephson under tidigt 1930-tal fick idén till detta museum pågick en diskussion om hur konsten skulle komma ut i vardagens rum och liva sin omgivning, det vi idag kallar offentlig konst. Arbetsmöjligheter för konstnärer i svår ekonomisk tid låg också i botten. Privata initiativ hade tagits sedan sent 1800-tal för att skolor skulle få konst, staten satsade på konst genom att starta lotterier. 1936 skulle den tidens kulturminister entusiastiskt skriva till arbetsgruppen som tillsattes för att förbereda inrättandet av Statens konstråd 1937. Konsten är på väg att bliva allas, skrev han. Organiserandet fick fastare former och så småningom kom kommuner och landsting med i processen.
Till Skissernas Museum har genom åren lagts ytterligare rum. Hela museet består av byggnader från olika tider. Äldst är gymnastiksalen från sent 1800-tal – här finns nu Internationella salen. Sedan kommer Hans Westmans betonghall 1959 – nu Svenska salen. Carl Andréns institution mot Sölvegatan, byggd på 1920-talet, tas över 1970. Här ryms bland annat delar av den mexikanska samlingen med Diego Riveras fresk The New Deal 1933.
En tillbyggnad sker 1988 mot Sölvegatan. arkitekter Karl Koistinen och Göran Hellborg, med rum för Henry Moore. Johan Celsings betong- och glasbyggnad från 2005 inrymmer tillfälliga utställningar.
2016 står så den tillbyggnad av arkitekterna Johan Oscarson och Jonas Elding klar som invigs den 28 januari 2017.
Mellan husen uppstår en ny inbyggd sal. Här skall seminarier och konserter äga rum och framtid dryftas. Att bygga in, skapa av ett uterum, genom att sammanfoga fyra byggnaders exteriörer från olika tider och med olika höjd var en utmaning för arkitekter och byggherre. Men vilket rum det har blivit! Nio meter högt, med ett innertak av valsad aluminium som reflekterar likt en spegel.
Tillbyggnaden, som rymmer entré, butik och restaurang, gör en elegant välkomnande gest mot skulpturparken. Den är klädd med varmt kanelfärgad corténstål, och oregelbundet placerade stora fönster som tar in parkens träd, stiligt belysta, och skulpturerna.
Denna tillbyggnad kommer att göra museet mer tillgängligt, bli en mötesplats och vida berömt – som det största och mest betydande museum byggt kring idén konstverkets födelse.
Under tiden museet har varit stängt för till- och ombyggnad har man ordnat om i hängningarna. Mycket är sig likt. I Svenska salen möter fortfarande Bror Marklunds Mor och barn till Kanslihusets gård 1956, nu med fin belysning som trollar bort lite av den torra gipskaraktären.
Under taket hänger en del av kartongen till Lage Lindells mästerverk i Västerås 1960. Lennart Rodhes praktfulla glasmålning Fruktträdgården1957, gömd på Handelsbankens huvudkontor i Stockholm, får fint sällskap av Ann Edholms verk Dialogos 2013 till FN i New York och skissmaterial till den ursprungliga väven till FN av Marianne Richter från 1952, ”världens största” som felaktigt flamskyddsbehandlades och blev förstörd.
Här och var har nya förvärv fogats in. Runt alla verk har lite luft generöst tillfogats. En del verk har fått ge vika, uteslutas. Men det har blivit så mycket bättre.
Mitt i de stora salarna har mörka och låga podier placerats som öar. Här samsas olika verk, stora och små, med variationer och plötsliga möten. Det ger ett lugnande och samlande intryck. Kanske är det lite farligt för de mindre besökarna.
Visst vill man röra, peta på Anna Lings lilla Groda 2016, eller den lilla helhetsmodellen till Henry Moores Hill Arches 1973, lockande placerad på ett podium bland många modeller, intill den stora gipsen som tar upp rummet.
I den Internationella salen dominerar Sonia Delaunays praktfulla målningar till Världsutställningen i Paris 1937. Här samsas också de unika kartongerna av Henri Matisse till Rosenkranskapellet i Vence 1951.
Det är egentligen ganska hisnande att stå här i en gammal gymnastiksal från sent 1800-tal och känna vingslagen från historiens storheter. Mitt i salen har placerats fem podier, ganska nära varandra så att inget spring mellan dem skall göras. Här finns Jean Arp Molnskål 1961 och många fler.
Museet som tidigare varit knutet till Institutionen för konstvetenskap är nu sedan 1979 en självständig enhet vid Lunds univerisitet.
Generösa donationer från bland annat Riksbankens Jubileumsfond, Crafoordska stiftelsen, familjen Rausing samt hemlig donator har gjort denna strålande satsning möjlig.
Vi tackar.
Text: Mailis Stensman
MS är konstkritiker, curator och författare till ett tjugotal böcker om konst.
Teckning: Erling Johansson
