Riksantikvarieämbetet har uppmuntrat branschen att ge synpunkter på det nya museimyndighetsuppdraget. Veronica Hejdelind, Patrik Steorn och Clara Åhlvik betonar komplexiteten i museernas arbete och behovet av en självständig museienhet med gedigen ledning.
Vi tycker det finns mycket positivt för museerna att hämta i den kulturarvsproposition som nu lämnas till Riksdagen för beslut. Museilagen, med dess betoning på armlängds avstånd, är av yttersta vikt för att skapa integritet för museerna och det är befriande att museerna – äntligen – behandlas som en kunskapsinstitution i klass med högskolor, universitet och bibliotek. Men vi ställer oss delvis frågande till beslutet att låta den föreslagna museimyndigheten omvandlas till ett uppdrag för Riksantikvarieämbetet.
Museer har idag de mest komplexa och orealistiska av uppdragsbeskrivningar, delvis självpåtaget, delvis beroende på krav ställda av uppdragsgivare (oftast politiker). Med en ofta försvinnande liten verksamhetsbudget och snålt tilltagna personalresurser ska man genom utställningar, program och pedagogisk verksamhet: nå nya målgrupper, bidra till att minska segregationen i samhället, bryta normer, värna demokrati och jämställdhet, folkbilda, skapa upplevelser, vara en mötesplats, spela en aktiv roll i samhällsdebatten, skapa pedagogiska verktyg som följer läroplanen, förmedla nya forskningsrön, skriva historia, vara relevanta och tillgängliga för alla – listan kan göras längre. Målsättningarna för vad museerna är och ska vara, deras samhällsroll och funktion måste ställas i relation till verklighet, organisationernas kapacitet, förmåga och resurser. Den kraftfulla museimyndighet som föreslogs i museiutredningen hade behövts för att stödja museerna i sin utveckling och bidra till att skapa rimliga mål och förutsättningar för verksamheterna.
Nu har förslaget om museimyndighet istället blivit ett uppdrag för Riksantikvarieämbetet. RAÄ är en myndighet som verkar för att kulturarvet ska bevaras, användas och utvecklas och ansvarar för frågor om kulturmiljön och kulturarvet. Kulturarv är visserligen ett vitt begrepp, men täcker ändå inte in allt som museer sysslar med. Det handlar om de omfattande verksamheterna inom pedagogik och program, marknadsföring och kommunikation och om konst och konstutövande. Konstmuseer och konsthallar, som utgör en vital del av museilandskapet, riskerar till exempel att hamna utanför uppdraget. Detta berör även de länsmuseer och andra kulturinstitutioner som har konst i sina samlingar och som arbetar med levande konstnärer och samtidskonst i mer eller mindre tillfälliga projekt, som en del av att levandegöra samlingar och presentera innehåll på nya sätt. Estetiska ämnen inbegriper inte bara måleri och skulptur, utan också scenkonst, litteratur, film, mode, design, serier och dataspel, bara för att nämna några konstformer. Eget skapande inom alla dessa områden är en integrerad del av många museers utåtriktade verksamhet. Utställningar är också ett medium i sig, som behöver få utvecklas, inte bara när det gäller tekniska lösningar, utan som den komplexa sammanvägningen av innehåll, pedagogik, gestaltning, teknik och säkerhet. Här behövs också utrymme för de estetiska principerna, för att det nytänkande, kreativa och experimentella ska få plats.
Det finns alltså en uppenbar risk att denna konstruktion kommer att uppfattas som alltför begränsande av museisektorn och därmed inte får den betydelse som var tanken med det ursprungliga förslaget.
Om uppdraget till RAÄ ska få önskad betydelse och effekt för museisektorn menar vi att det bör tydliggöras att uppdraget handlar om museer och den komplexitet som det inbegriper: kulturhistoria, konsthistoria, samtidskonst, samtidsanalys, naturhistoria, teknikhistoria, forskning med mera. Uppdraget bör formuleras så att det innefattar mer av museernas verkliga arbete. Det innebär att man bör driva frågor som spelar roll för sektorn på riktigt: ekonomi, kompetensutveckling av personal, museernas roll och funktion i samhället. För att lyckas med uppdraget krävs därför en ledning som har kompetens och praktiskt erfarenhet från museifältet. Vi menar därför att museiuppdraget bör organiseras som en enhet direkt placerad under riksantikvarien och ha en egen chef, med en gedigen museikompetens. Genom organisatorisk synlighet visas att uppdraget tas på största allvar, med en egen status.
En museienhet med starkt mandat har potential att bli en “hub” för museiutveckling, som med kritisk blick både uppmuntrar och driver utvecklingsfrågor framåt. Här finns utrymme att arbeta med museernas roll i samhället och med hjälp av internationella utblickar, nätverksbyggande och omvärldsbevakning stärka museerna med strategiska visioner. Vilken roll ska museerna ha i vår tid? Är de en nationell samlingsplats, en arena för mångfaldsfrågor, en kunskapsbank eller ett upplevelsecentrum? Museienheten bör dra upp strategiska riktlinjer för sektorn, ha en internationell utblick, skapa dialog och våga ifrågasätta traditionella uppdelningar – allt för att bidra till professionell utveckling av kåren. Vi efterfrågar därför en självständig kreativ och visionär museienhet, som ges utrymme att utvecklas dynamiskt, i takt med museernas utveckling.
Text: Veronica Hejdelind, Patrik Steorn, Clara Åhlvik
Se även:
Facebookgrupp: Museidialogen – Riksantikvarieämbetet
