Ur decenniers diskussioner har dagens museer vuxit fram. I sin avhandling Samhällsmuseum efterlyses – Svensk museiutveckling och museidebatt 1965–1990, tidigare omskriven i UEForum, skriver Olle Näsman om kulturarvsmuseer och samhällsmuseer. Här ställer han 2016 års museidebatt i relation till museernas verksamhet och efterlyser ett annat perspektiv för kommande diskussioner.
För att förstå dagens situation för svenska museer kan det vara värt att erinra sig den museidiskussion som fördes under 1960- och 70-talen:
s utgiven 2012.
I början av 1960-talet ansågs svenska museer vara mossiga och inåtvända. Publikintresset hade länge varit dalande och få utställningar ansågs intressanta eller spännande. Behovet av förnyelse framstod i uppenbar dager. Frågan var hur detta skulle åstadkommas. Debatten tog fart parallellt med en diskussion om hur svensk kulturpolitik skulle formuleras och sjösättas. Den statliga utredningen MUS 65 (1965 års Musei- och utställningssakkunniga) tillsattes och fick bl a ansvar för den Försöksverksamhet med riksutställningar som tillkom samma år 1965. Huvudsyftet var att inspirera och ge museerna verktyg till att väcka en ny publiks intresse. Medlet var en ökad samhällstillvändhet. Flera museer och museiaktörer upplevde detta som ett hot och intrång i sin självständighet. Man hävdade att förnyelsen redan fanns.
Mot denna ståndpunkt stod främst personer utanför museerna, som menade att museivärldens oförmåga till förnyelse var ett kulturpolitiskt problem. Avvikare och uppstickare från den vanligaste uppfattningen på museerna fanns. En av de mest dominerande var museichefen vid Stockholms stadsmuseum Bo Lagercrantz, som provocerade genom utåtriktade och debatterande utställningar och program. Bland många av sina museikollegor i landet sågs han inte med blida ögon, snarare som museivärldens svarta får.
Debatten var intensiv under den senare delen av 1960-talet och som hetast under den första hälften av 1970-talet. Den handlade i huvudsak om och hur museerna kunde bli en reell angelägenhet för flera medborgare – en samhällsangelägenhet. Utredningsarbetet landade med tre gedigna museibetänkanden av MUS 65 samt riksdagens beslut om en ny kulturpolitik 1974.
Jag analyserar den svenska museiutvecklingen och debatten om museerna i min avhandling, Samhällsmuseum efterlyses – Svensk museiutveckling och museidebatt 1965–1990 (diss. serie: Papers in Museology 9, Institutionen för kultur- och medievetenskaper, Umeå universitet, 2014; Elektronisk version tillgänglig här.
Centrala begrepp i studien är Kulturarvsmuseum och Samhällsmuseum.
Kriterierna för ett Kulturarvsmuseum är följande:
- Museet skall samla och vårda ett utvalt kulturarv samt forska för att förmedla ”fakta”. Det museet visar med bl.a. utställningar handlar om förmedling, som inte i sig behöver utforskas.
- Museet skall ha sin samling som sin bas, arbeta med det förflutna som sitt tidsperspektiv samt inte ta aktiv del i samhällsdebatten.
Kriterierna för ett Samhällsmuseum är följande:
- Museets agenda och behov skall styra ev. samlande, men även museets forskning skall styras av denna agenda – inte enbart av den befintliga samlingen. Den sistnämnda är en resurs som är underordnad museets agenda.
- Museet skall bl a bygga upp kunskap utifrån forskning om utställningen som förmedlingsform, behandla aktuella samhällsfrågor samt arbeta med samtid och framtid som tidsperspektiv mot bakgrund av kunskap om dåtid.
Exempel på samhällsmuseer:
I studien visar jag att flera svenska museer och institutioner under 1960- och 1970-talen utvecklades i en riktning som motsvarar kriterierna för ett samhällsmuseum. Tydliga exempel på sådana återfanns på länsmuseerna i Norrbotten, Västerbotten och Dalarna. Andra exempel var Sundsvalls museum, Gävle museum, Stockholms stadsmuseum, Ekomuseum Bergslagen och Arbetets museum. Även Försöksverksamheten med riksutställningar, som senare fortsatte genom Riksutställningar, arbetade tydligt med samhällsmuseet som förebild. Det innebar att man medvetet och aktivt sökte nya kontaktvägar och samarbeten med sina uppdragsgivare – medborgarna. Agendan för museernas verksamhet öppnades upp och utgick inte slaviskt från de befintliga samlingarna.
Vägledande för verksamheten var forskning, evident kunskap och tvärvetenskapliga resultat såväl inom som utanför det traditionellt egna intresseområdet. Museerna deltog i samhällsdebatten med program och utställningar som var historiskt förankrade men samtidsaktuella. Intresset var stort för en utveckling av utställningen som medium och till innehåll. Ofta gavs programmen innehåll med konfliktperspektiv och gestaltningar av processer snarare än statiska samhällstillstånd.
Museernas användning av artefakter i verksamheten betraktades inte som givna objektiva fakta utan presenterades med ambitionen att ge besökarna frihet till olika tolkningar. Diskussionen om kulturpolitiken under 1960- och 70-talen ledde till en förskjutning av synen på uppgiften, som bl.a. innebar att museets kunskapsförmedlande roll betonades oftare och starkare. Successivt underströks alltmer museets roll som förmedlare av upplevelser. Detta innebar implicit en förskjutning av uppfattningen om museets uppgift från Kulturarvsmuseum till Samhällsmuseum.
Förebilder till samhällsmuseet
Författaren Per Wästberg formulerade under 1960-talet en vision för museet som berörde konflikten mellan museets uppgift som å ena sidan förvaltare av ett kulturarv och å andra sidan som en samhällsaktör för ökade kunskaper i samtid och framtid. Han efterlyste explicit ett ”Samhällsmuseum” och ifrågasatte den tradition av oreflekterat och självbespeglande bevarande av minne och tradition som museerna länge ägnat sig åt (Det sällsamma vardagsrummet, Ingemar Tunander (red.), Det underbara skåpet, Prisma/Stockholm, 1967).
Wästberg ville uppmärksamma de förutsättningar för förnyelse och framtid som museet kan hjälpa människor att se. Det materiella uttrycket för människans drömmar och skapande med engagemang, agitation och utmaningar gentemot publiken, har museet som arena, ansåg han.
Wästberg var inte den förste i Sverige som hade efterlyst ett Samhällsmuseum. Konsthistorikern Gregor Paulsson initierade under 1910- och 20-talen en debatt om en ny form av museer som han presenterade i en programskrift med samlingstiteln Nya museer (Gregor Paulsson, Nya museer – programutkast, Tiden/Stockholm, 1920). Den modell för museet som han föreslog realiserades inte då, men har stora likheter med det Samhällsmuseum som jag har definierat.
Idén om ett socialt museum, med tydliga drag av samhällsmuseet, lanserades under 1940-talet. Mitt under andra världskriget, 1942 bildade Alva Myrdal och arkitekten Uno Åhrén den grupp för grupp för diskussion om framtidens planeringsfrågor som gavs namnet Plan. För socialminister Gustav Möller presenterade man 1945 idén om ett nytt tvärvetenskapligt socialmuseum. Det blev inget av socialmuseet då, av skäl som det inte finns plats att utveckla här, men dess intentioner fortsatte att hållas levande under 1950-talet, bl a genom insatser på Nordiska museet av antikvarien Mats Rehnberg.
Gemensamt för Paulsson, Myrdal/Åhrén och Wästberg var deras kritik av museernas oförmåga att utnyttja och frigöra sin inneboende potential. Detta äger också giltighet för vad som åstadkommits under den senare delen av 1900-talet. I ett internationellt perspektiv var Wästberg under 1960-talet inte ensam om att se det angelägna i att museerna hade ett ansvar för en förändring mot samhällsmuseet. Insikten om detta fanns även hos internationellt ledande museiideologer. Fransmannen Hugues De Varine som var direktör för museernas världsorganisation ICOM (International Council of Museums) 1965–1975 skrev dramatiskt vid samma tid som Wästberg om ett uppvaknande för museerna:
Antingen måste museerna förändras och ta på sig en aktivare samhällsroll eller försvinner de som levande institutioner. Förstelnade i ett tillstånd av passivt bevarande, kommer museerna endast att bli statiska arkiv, likgiltiga för sitt ansvar och onåbara för de människor som har det största behovet av deras resurser.
De Varine uppmärksammade samtidigt hur en ny syn på museets samhällsroll initierades i flera länder under 1960-talet. Om Wästberg sökt motivera behovet av ett samhällsmuseum var De Varines anslag ännu tydligare och framför allt mer uppfordrande. Han gick ett steg längre när han ansåg att det handlade om museets överlevnad: för detta krävdes ”en aktivare samhällsroll” – ett Samhällsmuseum.
Integration eller segregation
Museidebatten hösten 2016 utgick från ett förslag att slå samman tre museer i Stockholm till ett nytt Världskulturmuseum. Det är förvånande att knappast någon reflekterade över sina egna antaganden om museerna. Dit hör exempelvis frågan vad ett museum är och bör vara. En uppfattning som framskymtade var att museets viktigaste uppgift är att bevara kulturarvet. Ståndpunkten att kulturarvet är någonting för alla tider givet och objektivt förekom också. Några debattörer hävdade att museerna är utsatta för en kulturpolitik som leder till att verksamheten politiseras.
Jag tror att det är av betydelse att anlägga ett annat perspektiv på debatten.
Ett sådant ges av litteraturvetaren Johan Lundberg i Det sista museet (Timbro/Stockholm, 2016). Han analyserar vad som gynnar integration respektive segregation i ett samhälle. Huvudtesen är att vi genom litteraturen, konsten och teatern upptäcker vad som är gemensamt för människor i olika samhällen och kulturer. Budskapet är att ett fritt kulturliv är en av de starkaste krafterna för integration, i ett mångkulturellt samhälle. Motsatsen dvs tron på att olika kulturer är så unika att de inte går att förenas, leder till ökad segregation.
Det intressanta är att det senare har sina idéhistoriska rötter i den tyska konservatism som i slutet av 1700-talet ifrågasatte upplysningstidens kulturideal. Detta ideal används som huvudargument för den kulturpolitik som idag klätts i ny dräkt som stavas identitetspolitik och normkritik. Dess självbild är radikal men har konservativa rötter. Alternativet ifrågasätter detta med upplysningsfilosofin som förebild – kanske paradoxalt och förvånande – men något som således Lundberg belägger.
Slutsatser:
Det perspektiv på museiverksamhet som jag presenterat – och som ges ett samlat uttryck i intentionerna med samhällsmuseet – tycks ha passerat höstens museidebattörer förbi, utan tanke eller kunskap. Den förnyelse av museiutställningen som medium och till innehåll som skett, tycks även den vara obekant. Johan Lundbergs analys visar att kulturpolitikens nuvarande inriktning präglas av en identitets- och normkritik som bidrar till att öka segregationen i samhället. Istället borde den domineras av en upplysningsanda som verkar för en förbättrad integration i samhället.
”Kulturarv” inget objektivt
I det avseendet ger jag Ola Wong m.fl. rätt. Däremot delar jag inte hans och Eric Helmersons syn på kulturarvet som något objektivt givet för alla tider. Historisk kunskap och det vi ofta slarvigt benämner kulturarvet är återkommande utsatt för olika tolkningar beroende av kontext i tid och rum. Artefakternas traditionella roll som bärare av en objektiv kunskap har också varit stadd i förändring under hela 1900-talet. Museerna och andra kulturområden har under denna tid följt den förändring av samhällets modernisering som bl.a. inneburit tillkomsten av en revolutionerande ny teknologi. Detta har gett nya förutsättningar att gestalta kunskap och därmed bidragit till att förnya synen på museets uppgifter. Denna förändring pekar mot att alltmer betrakta museerna som centra för social kontakt och kommunikation. Utvecklingen skiljer sig här mellan museer beroende på deras inriktning mot konst, kulturhistoria eller naturhistoria, men tendensen mot ökad betoning på kommunikation och en minskad eller annorlunda användning av objekten/tingen är signifikant (Steven Conn, Do museums still need objects?, Pennsylvania Press/ Pennsylvania, 2010).
Museernas roll för en förbättrad integration i samhället, underlättas av en kulturpolitik som försvarar upplysningstidens ideal om kulturens allmänmänsklighet. För framtiden är det av vikt att debatten inte fastnar i förlegade föreställningar om museet. Därför är Samhällsmuseet en bra förebild att sträva mot.
Text: Olle Näsman
ON är fil.dr. i museologi.
