Gruvmuseet Falu gruva
Initiativtagare: Anna Björkman
Innehåll: Gunilla Hedenblad
Producent: Ann-Sofie Axelsson
Formgivare: AEOW Arkitekter
Grafisk form: Daniel Bjugård
Ljussättning: Ljusdesign AB
Gruvmuseet i Falu gruva har fått en utställning som fungerar för besökare i alla åldrar. Föredömligt korta texter, mycket att prova och man lär sig något samtidigt. Detta är inte betraktarkultur, det är deltagarkultur, konstaterar Thomas Fahlander.
Innan jag stiger över tröskeln in i gruvmuseet vänder jag mig om. Där, 100 meter bakom mig finns den krater som betalade stormaktsstidens krig och erövringar, och vars sammanbrott 1687 fick prästen Olof Ekman att skynda till Falun och predika att katastrofen var ett straff för bruket av prål och utanpåverk. Ekman var övertygad om att den kristna övertygelsen skulle komma inifrån. Vid Stora Stöten, som Falu gruva kom att kallas, reste då den svenska pietismen ett härläger.
Vad skulle Ekman säga om han besökte Falu gruvas nya utställning?
Det är säsong för skolresor, ungdomar från Torsby i Värmland och Färila i Hälsingland står på tur efter en grupp nyanlända från Rättvik.
Utställningen består av tre delar. Den första delen startar i vikingatiden och handlar om själva arbetet i gruvan. De olika montrarna lyses upp av spotlights och genast vinner funktion över estetik. En bår med en stor sten lockar de unga besökarna att prova sin styrka. Strax intill kan man lära sig att sortera malm. Runda träbollar, preparerade så att de är lika stora men har olika vikt ska läggas i olika lådor. Jag kan inte hålla händerna borta. Måste känna och väga kulorna i handen. Så, det var alltså så här det gick till. Barn och kvinnor kände om det var malm eller varp, något att kasta.
Så går vi in i den andra delen, som sträcker sig fram till år 1800. Den långa förbindelsen till nästa hus har stora fönster. Där finns en tidlina med de viktiga händelserna och årtalen utsatta. Kungar som spratteldockor i pastellfärger följer oss. De är välgjorda, även om Gustav Vasa-figuren redan har förlorat några fingrar på grund av hårdhänta besökare, men det går att reparera. Texterna är föredömligt korta och lätta att lägga på minnet. Till de som tycker att det är onödigt att lära sig regentlängden säger jag: Hitta på något bättre sätt att hålla reda på händelseföljder i historien!
I nästa hus går vi in i dunkel igen, med upplysta montrar. Tyngdlyftningsvikter, 20 kilo, ligger framme. Prova att lyfta! Och en kopparplåt – lyft den! Allt tål att röras. Vad har koppar för egenskaper? Tryck på en knapp, rätt eller fel? Och ungdomarna trycker, lyfter och provar.
Så kommer vi till min alla tiders favorit – Christopher Polhems mekaniska alfabet. Det är som att stiga in i en godisbutik. Både pojkar och flickor trycker på knappar, drar i spakar och vevar på vevar. Det är inte betraktarkultur, det är deltagarkultur.
Vid en närmast genialisk konstruktion står skolbarnen i kö för att få krypa och sträcka sig för att bilda olika bergarter genom att samtidigt röra vid spelrutor med bilder av mineraler som visas på en skärm. Det låter krångligt och är det men kidsen fattar direkt. Hänga framför datorn – no way! När man kan gå museum och träna upp biceps och lårmuskler. Hoppsan, lärde mig också en del om koppar, silver, bly och gruvbrytning.
Innan jag gick på museet hade min 81-åriga svärmor, pensionerad lärare, varit där. Hon sken upp när saken kom på tal. – Väldigt bra! Roligt att gå där, intresseväckande och man fick lära sig mycket.
Just nu färdigställs den sista delen av utställningen som omfattar delen 1800-2001, det år då Falu gruva upphöjdes till världsarv. Då kommer också en annan svår del avhistorien, miljöproblemen, att belysas.
Så, vad skulle Olof Ekman sagt om det här?
Här är inget onödigt prål. Allt känns genomtänkt. Och både pojkar och flickor verkar ha lika roligt. Jo, Ekman propagerade för lika utbildning för flickor och pojkar, för alla.
Text och foto: Thomas Fahlander
TF är spelman, filmare och forskare, bosatt i Falun.
