Arkeoteket
Historiska museet, Stockholm, öppnades 170930
Projektledning och form: Susanna Zidén
Produktionsledning och form: Pernilla Tenje
Formkoncept och 3Dproduktion: Expology, Kåre Möller, Helene Nilsson
Hur talar man med barn om arkeologi? Historiska museets nya utställning Arkeoteket vill förmedla spänningen med att gräva fram föremål ur det förflutna. Välkomnande och välgjort, tycker Lilliann Gilmark.
När jag läste att Historiska museet skulle öppna en ny utställning om arkeologi för mindre barn blev jag mycket förväntansfull. De flesta av oss är sakletare hela livet. Jag som många andra inspirerades av Pippi Långstrump och hennes vänner. Vi letar och samlar vackra stenar, snäckor, fossiler, senare övergår det till ovanliga äggkoppar, mynt, etc. Som barn drömde jag om att bli arkeolog. När jag förverkligade drömmen och var med om min första utgrävning, ett vikingatida gravfält norr om Uppsala, hände något magiskt. Ur jorden blottades pannan på en människa som begravts för tusen år sedan! Lite av arkeologins magi hoppades jag finna i utställningen Arkeoteket.
Arkeoteket når man genom utställningarna Vikingatid eller Forntid. Utställningsrummet har en kvadratisk form med högt i tak och två entréer. Vid varje entré möts besökaren av en introduktionstext som börjar med frågan: ”Vad finns i jorden?” och introduceras även till grävlingen Krafs, vars tassavtryck finns här och var. Golvet består av stora oregelbundna stenplattor och på dessa ligger några runda gråa mattor. Mitt i rummet står en stor kub, ett inre rum som man kan krypa in i eller besöka genom en något kamouflerad öppning.
På kubens utsida finns ett par luckor att öppna med benfynd innanför, nischer att krypa upp i samt några bilder. Väggarna är målade i grått och med ett mönster som jag tolkar som rötter för att man ska få en känsla av att vara nere i jorden. Några väggpartier är tapetserade med bilder av jord. Från taket hänger några uppförstorade fornfynd.
Kuben i mitten skapar ett naturligt flöde i rummet, man går helt enkelt runt den. Jag kom via Vikingautställningen och det var naturligt att gå in i rummet motsols, för till höger lockar en sitthörna med röda dynor. På golvet finns lådor med klossar och mjukisdjur.
Längre in i rummet står två parallella montrar med utdragslådor, ett par lådor med belysta originalföremål och två pekskärmar. Går man vidare möts man av en långsmal låda fylld med grov sand. Penslar och borstar väntar på att avslöja vad som finns i sanden. Den sista avdelningen består av några stolar och bord fyllda med pennor och kritor samt mindre papper. Besökaren uppmanas att ”… rita den finaste saken du någonsin hittat!” På en anslagstavla kan man hänga upp sin bild. Träder man in i kuben möts man av ett rum helt klätt i brunt ulligt tyg dekorerat med några olika insekter i plast. Man kan slå sig ner på en bänk och lyssna i två hörlurar.
När ni nu fått en ungefärlig uppfattning om utställningens grundelement tänker jag göra några reflektioner kring utställningens olika delar. Arkeoteket vänder sig till barn mellan 3 och 7 år. De flesta besökare i den åldern tilltalar man inte med längre texter, så jag antar att de få texter som finns främst läses av medföljande vuxna som omvandlar dem på lämpligt sätt för barnet. I introduktionen nämns att det är en interaktiv utställning, en beskrivning som i många fall används mycket frikostigt i utställningsvärlden och inte alltid adekvat. Det finns flera interaktiva inslag i den här utställningen, varav ett är att hänga upp sin teckning av ”det finaste man någonsin hittat”, då har man åstadkommit en ömsesidig påverkan, ett samspel mellan besökare och museum. Varför inte låta ett urval av teckningarna bli en tillfällig utställning framöver?
Ett annat interaktivt inslag består av utdragslådor, än så länge tomma, med texten: ”Vad är det finaste du hittat? Här ska vi snart visa fynd från besökare.” Vart man ska lämna in sitt fynd är ännu oklart.
I vandringsutställningen Upptäck jorden! som jag producerat för Technichus i Härnösand, uppmanades besökarna ta med en sten som de tyckte var speciell, så att den kunde ingå i utställningens stensamling. Få enskilda besökare kom med en sten, men när vi uppmanade varje besökande skolklass att ta med en gemensam ökade antalet stenar betydligt. Det är något speciellt att få lämna ett personligt avtryck i en utställning.
När jag besökte utställningen hade jag sällskap av några barn som var runt fyra år. Ett av dem hittade dockhusmöbler i en utdragslåda, tog några möbler och grävde ner dem i sanden tillsammans med fornfynden. Det kan man kalla spontan interaktivitet som knappast producenten tänkt sig.
I introduktionstexten presenteras grävlingen Krafs. Han sägs gräva och samla på saker. På den första vägg jag möts av finns Krafs som lockar besökaren att öppna två luckor ovanför dess nos. I den ena luckan ligger bland annat en kritpipa och i den andra en djurkäke. För min inre syn kan jag se den vuxne med ett vetgirigt barn som undrar vad det är där inne bakom luckorna. Där står de flesta vuxna svarslösa. Det skulle underlätta med en kort föremålsbeskrivning.
Grävlingen Krafs finns avbildad på flera ställen med sina tassavtryck, men för övrigt är den inte en del av upplevelsen, vilket jag tycker är synd. Skulle vilja höra hur den låter och vad den har att säga. En plats för Krafs röst kunde vara inuti kuben, där finns två hörlurar, men i dessa hörs en kvinna säga ”Hej! Det finns några vackra ängar i hästhagen men de är lömska. När du går omkring där så akta så du inte snubblar på stenarna. Dom sticker upp här och där i marken, dom ser ut som grundstenar till ett hus. Jag tror att det kan finnas en hel del som gömmer sig där. Fram med spaden!” Varken den texten eller den i den andra luren är bra, jag blir bara förvirrad och undrar vad syftet är. Kan rösten vara en arkeolog ute på fornminnesinventering? Men spaden kan hon ju inte ha med sig då och hon kan ju inte uppmana oss besökare att börja gräva i fornminnen! Det hela är mycket oklart.
I introduktionen sägs att det finns en massa intressanta grejer i jorden som människor har tappat, gömt och glömt. Besökarna får bekanta sig med några av dessa saker, både i form av vissa gamla originalföremål i montrar och nyare föremål som vi kan känna igen från vår samtid. De äldre föremålen består av en båtyxa från yngre stenåldern hittad på Öland. Tre vikingatida fynd: ett kranium från Slite på Gotland, en kam och ett spänne funna i Birka. Följande fyra föremål är medeltida: en trefotad keramikgryta från Kalmar, en lädersko med okänd fyndplats en liten träängel från Njutångers kyrka och ett dryckeshorn av björkträ med okänd fyndort.
Alla dessa föremål är spännande, men jag ställer mig frågande till om träföremålen, ängeln och dryckeshornet verkligen hittades i jorden. Besökaren får lära känna de äldre föremålen på en pekskärm, där man förutom informerande text kan ladda ner en 3D-bild som går att föra runt. Man har också låtit printa ut 3D-kopior av föremålen i turkos plast. Dessa har satts fast i en lång låda och sedan täckts med sand. Med tillgängliga penslar och borstar kan besökaren borsta fram föremålen och känna på dem.
Blir ett barn intresserat av att lära sig mer passerar de naturligt genom utställningarna Vikingatid eller Forntid på vägen ut. Då kan intressanta samtal med den vuxne uppstå kring modeller, bilder och föremål. Varför inte stanna vid Yggdrasil för en sagostund med asagudarna?
Arkeoteket har en välkomnande och lugn atmosfär, samtidigt som den har en härlig rymd och ljus. Väggmålningarna och bilderna av jord skapar ett spännande rum och färgsättningen är harmonisk. En klarröd färg välkomnar besökaren att sätta sig på pallar runt ritborden och på mjuka dynor i sitthörnan. Även penslarna i sandlådan har inslag av den röda färgen. Kuben mitt i rummet gör att man lockas upptäcka vad som finns längre in i rummet samtidigt som den skapar ett naturligt flöde. Materialval och snickerier är av hög kvalitet så troligtvis kommer utställningen att kännas fin i många år. Det är en vacker utställning som har stor potential att utvecklas.
Text och foto (där ej annat anges): Lilliann Gilmark
LG är frilansande utställningsformgivare och producent.
