Flygvapenmuseum i Linköping är välbesökt, men vad är det som lockar mest? Är det föremålen, berättelserna eller platsen? Med sådana frågeställningar besökte Lilliann Gilmark museet för en heldag med flyghistoria, var-god-rörskyltar och en djupdykning i kalla krigets dagar.
Flygvapenmuseum har förvandlats, från att ursprungligen ha attraherat i första hand flygvapen- och flygintresserade till en plats för hela familjen och med besökarsiffror i topp bland landets mest besökta museer.
När museet öppnade 1984 hade man omkring 50.000 besökare per år, varav majoriteten män. 2010 nyöppnade museet med uppdrag att visa också den DC-3:a som legat på Östersjöns botten sedan 1951. I samband med detta fick museet även restaurang, utställningen Om kriget kommer, science centret Flyglabbet, hörsal och en lokal för tillfälliga utställningar.
Nu strömmade besökarna till. 2016 hade museet drygt 200 000 besökare, de flesta av dem familjer.
Hur ser denna förvandling ut, och vad är det som lockar besökare idag? Är det föremålen i museets samlingar, eller platsen som museet befinner sig på? De unika berättelserna, eller kanske hur de berättas och gestaltas?
En regnig dag i november besöker jag Flygvapenmuseet i Linköping.
Malmen några kilometer söder om Linköping var en militär övningsplats redan på 1500-talet. 1913 startade Carl Cederström som förste svensk med flygcertifikat en flygskola på Malmen med två flygplan, den första militära flygutbildningen i Sverige. Miljön ger således en autentisk inramning till museets ämnesområde.
Museet har karaktären av hangar och utanför byggnaden är några imponerande stora flygplan parkerade. Arkitekturen förstärker vad jag kommer att möta som besökare. I en mycket stor hall finns utställningen som öppnade 1984: Det svenska militärflyget 1910–1945, indelad i de tre epokerna Pionjärer, Mellan krigen och Beredskap. Här får man en bild av hur museet såg ut innan utbyggnaden, vilket nu är en sorts historia i sig.
Grundstrukturen är ett hav av uppställda flygplan i ungefärlig kronologisk ordning. Om jag vore mycket kunnig i ämnet militärflygvapen och kunde utläsa teknikens utveckling så kan jag förstå att allt detta kan vara av intresse. Som novis krävs det mycket av mig för att kunna attraheras av alla dessa i sig unika och fantastiska föremål.
Till min glädje hittar jag ett flygplan med öppen dörr och spång som leder in i flygplanskroppen. Där inne är det trångt och avskalat, med enkla stolar som sitter fast utefter väggarna. Mina frågor hopar sig; vilka satt i denna flygplanskropp, i vilket syfte, och hur kunde det låta? Den informationen saknar jag.
För museet är det förstås problematiskt att skydda dessa stora föremål från människors klåfingrighet, när besökarna tillåts gå så nära. Man skulle kunna vänta sig förbudsskyltar. Istället finns skyltar med ett uppförstorat fingeravtryck och förklarande vänlig text, vilket känns generöst och inbjudande.
Den ursprungliga utställningen har förnyats fortlöpande med nya texter och inslag av modern multimedia. Om något år ska den göras om i grunden, får jag veta, i samband med att taket renoveras.
Om kriget kommer är en utställning om Sverige under det kalla kriget från 2010. Introduktionen är anslående; på en djupröd vägg ger rostfärgad järnplåt tyngd och allvar åt budskapet.
För att komma in i utställningen hänvisas besökaren genom en trång tunnel, på vars väggar dokumentärfilmer projiceras. Det är som en tidskapsel, med röster från välbekanta filmer och bilder som förflyttar mig bakåt i tiden.
Väl ute ur tunneln möts man av nosen på ett stort flygplan med breda vingar. Flygplan och helikoptrar i varierande storlek hänger från taket eller står på betonggolvet. Rummet är överväldigande stort. Det vore lätt att känna sig vilsen, men en stor skylt informerar, orienterar och ger struktur åt rummet.
Den röda färgen signalerar ”Världen”, den orangea ”Flygvapnet” och den gula ”Folkhemmet”. All text är svenska och engelska. Jag upplever att dessa färgsignaler fungerar bra som sammanhållande av hela rummet. Textväggarna förefaller tunga, men är varierade, lättlästa och intressanta. Man kan även lyssna på tal av Churchill eller titta på en film.
Väggarna har inslag av originalföremål och grafiska framställningar med statistik. Somliga texter ligger i ljuslådor. I några fall finns ingresser, som fungerar bra för de som inte vill läsa en längre text. Textstorleken är väl tilltagen och typsnitten konsekventa. Trots relativt stora textmassor upplever jag väggarna som lockande och de bildar en del av utställningsrummets rytm, helhet och form.
Här och var på golvet står gröna drakar, riktade till yngre barn, med information i hörlurar om utställningens olika teman.
I utställningsrummet finns öar med fördjupande innehåll där besökaren kan slå sig ner, se en film, ta del av flygfotografering, läsa om de olika flygplanen. Dessa inslag gör att utställningen krymper till ett mänskligare rum och skapar upptäckarglädje.
I lägenheten från1950 möts jag av ett tidstypiskt kök. På en bänk står ett våffeljärn av samma typ som i min barndom. På köksbordet står tallrikar, bestick och kakburk på ett sätt så man anar att några just lämnat rummet. En av de fyra stolarna är utdragen och på golvet nedanför gardinen ligger en keps. En nästan kuslig närvaro av den fiktiva familjen Folkesson inträder.
I vardagsrummet innanför pågår en radioutsändning med ett upphetsat sportreferat. Möblemanget och bilderna är träffsäkra och ger säkert många en nostalgitripp. Man tillåts sätta sig i soffgruppen och ta in stämningen.
Utanför detta ”Folkhem” finns en utställning med information om hur svenskarna förberedde sig för ett nytt krig. Jag antar att syftet med denna del är att förmedla den sårbarhet som fanns under detta årtionde.
Utställningen fortsätter med samma koncept för 1960, 70 och 80. Om något år står även 1990 färdigt. Min favorit bland dessa interiörer är 60-talets vardagsrum. I tv-apparaten visas en fredsdebatt med bland andra en ung Carl-Johan Bergenstråle, vid hans sida sitter dåvarande hustrun Marie-Louise och röker en cigarett. Men vad är det som kommer upp ur parkettgolvet? Studera bilden! Familjen Folkesson befinner sig här – bildligt talat – mitt i Kalla kriget! Familjeidyllen med fiaspel på soffbordet skakas om av världsläget. Framställningen har en nerv som vibrerar inför besökaren.
Den del av museet jag hört mest om är utställningen Hemliga handlingar – DC-3:an som försvann, som belönades med priset ”Årets utställning” 2010. Den har även recenserats av UEForum tidigare, se länk.
Den 13 juni 1952 lyfte ett spaningsflygplan, en DC-3:a, från Bromma flygplats. Ombord fanns åtta personer på ett hemligt uppdrag. Endast två timmar efter start förlorades radiokontakten med flygplanet. En stor räddningsaktion var snabbt igång, men förutom en gummibåt med spår av sovjetisk ammunition hittades ingenting. DC-3:an var borta.
Utställningen är uppbyggd runt det bärgade flygplansvraket som ligger i en upplyst monter i mitten av rummet. Att gå in i utställningsrummet är som att förflyttas ner till havets botten. Ett mörkt mystiskt rum i vars centrum vraket ligger som i en jättelik glassarkofag.
Runt denna finns berättelsen, presenterad genom en raffinerad dramaturgi som drar besökaren in i rummet och runt vraket. Jag upplever en likartad känsla av närhet till en katastrof såsom Vasaskeppet förmedlar.
De hemliga handlingarna och tystnaden som omgav processen symboliseras träffsäkert av en avskalad korridor med stängda dörrar och väntstolar.
Historien om DC-3:an är som jag upplever det hjärtat i hela museet. Sättet som den framställs på skapar en stämning och ett poetiskt anslag som knappast lämnar någon oberörd. ”Om kriget kommer” har andra kvalitéer som kan liknas vid en välredigerad tredimensionell historiebok med vissa inslag av poesi.
Den uppenbara styrkan i detta museum är de kraftfulla föremålen, alla flygplan och helikoptrar som visas upp på olika sätt.
Jämför man utställningarna ser man att museet under tidens gång har förändrat sitt förhållningssätt till val av historiska fakta och även sättet att berätta.
När föremålen sätts i en kontext, visas som scenografi eller blir bärare av berättelser börjar museet att leva.
Nu kan besökarna ta till sig flygvapnets historia ur olika perspektiv och i skiftande former. Besöket förvandlas till en upplevelse på flera nivåer, för en publik i olika åldrar och med skiftande bakgrund.
Klockan närmar sig fem och museet stänger för dagen. På vägen ut möts jag av förväntansfulla gäster som ska äta från uppdukade julbord mitt bland alla flygplan. En mäktig och märklig scenografi att umgås i.
Text och foto (där ej annat anges): Lilliann Gilmark
LG är frilansande utställningsformgivare och producent.
Läs mer i Utställningskritik:
