Min flykt över havet
Sjöfartsmuseet Akvariet 171118–1808
Projektledare, utställningsproducent: Jessica Rågholm
Text: Mattias Hagberg
Formgivare: Mattias Åkeson
Grafisk form: Pernilla Elmtén
Ljussättning: Pär Bengtsson
Mediaproducent Världskartan och havet som flyktväg:
Jonathan Jarl
Människor som flyr undan krig, svält och förtryck tar sig ofta över hav, i överfulla båtar, under stora umbäranden. Magnus Berg ser en utställning som är starkt berörande och får honom att vilja bjuda dit fler.
”Är inte det här lite fult?” var det första jag tänkte. Idel plåtgrått med skarpt brandgula band, vertikalt och horisontellt på väggarna. Och på golvet fem knappt manshöga grå lådor utan långsides väggar. Orangea karmar kring dessa stora öppningar. Glanslöst grått och larmande brandgult – knappast något för de estetiskt sparsmakade.
Det andra jag tänkte var att den estetiska grovheten nog måste vara avsiktlig och då anade jag att jag hade sett den där färgkombinationen tidigare. Är den inte typisk för lager- och transportindustrin? Där visar färgstarka linjer var mellan plåtväggar som truckar får färdas, lastpallar placeras och var man bör passa sitt huvud för smällar. Men de banden brukar vara gula eller gula och svarta … Containrar! De som fraktas av lastfartyg! De har ibland den där orangea färgen!
Jag bestämde mig för att det var så man hade tänkt och gjorde den tolkningen till en pol när jag vandrade runt i utställningen Min flykt över havet på Sjöfartsmuseet Akvariet i Göteborg. Den handlar om fyra tillfällen då människor tvingats ge sig ut på haven för att komma bort från kaos, förtryck, våld och död i sina hemländer. Det gråa, det orangea och containrarna (alltså de fem ”lådorna”, jag trodde blint på min tolkning nu) symboliserar en aspekt av dessa tragedier: den i vilken människor i nöd blir kvantiteter av kroppar, att jämställa med varor i en global produktionskedja, som människosmugglarindustrin tjänar pengar på och vars fördelning och distribution stater och internationella organisationer förhandlar om. Den världen är inte vacker. Den är avskalad allting förutom sin funktionalitet.
Den andra polen finns inne i containrarna. Där berättar flyktingar – enskilda subjekt med biografier, känslor och relationer – på bildskärmar och i hörlurar om varför de lämnat sitt hemland, om de ofta livsfarliga färderna till, över och från havet, och om rädsla, ängslan, lättnad, saknad, ilska. Svenska frivilliga från kustbevakning och sjöräddning ger sina bilder. Detaljer, konkretion, substans. Det mesta är hjärtskärande. Att jag, som sällan gråter, ändå fäller en tår beror förmodligen på att kontrasten mot den första polen är ännu mera hjärtskärande.
Emellan polerna: bilder, textpaneler och tre pekskärmar med foton, några filmer och kommenterande text och på en kortvägg en världskarta där illustrationer av de vanligaste flyktrutterna, länder med flest internflyktingar med mera projiceras. Saklig information. Citat från FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna med bäring på flykt. Om det som gammal maritim sedvanerätt förestavar: på havet hjälper man den som är i nöd. Fakta om flykt över hav. ”Sedan slutet av 1990-talet har över 20 000 migranter drunknat på Medelhavet enligt statistik från FN. Men mörkertalet är stort.”
Och fakta om de fyra exemplen: båtflyktingarna från Vietnam på Sydkinesiska havet på 1970-talet, de främst judiska danska medborgare som tog sig över Öresund till Sverige under andra världskriget, balter och finska krigsbarn som under samma period färdades hit över Östersjön, Medelhavet idag. Utställningen säger det aldrig uttryckligen, men man ska vara bra avtrubbad för att inte förstå att det sker kontinuerligt, var som helst, när som helst. Och om inte det skulle räcka som argument för att de för tillfället lyckligt lottade ska hjälpa de utsatta: det kan drabba vem som helst, också mig och de mina.
Ingen kan gå kallsinnig från den här utställningen. Men för att tillgodogöra sig den krävs tid. Intervjuerna i containrarna är femton stycken, samtliga drygt tio minuter långa. Att lyssna igenom dem alla tar kanske tre och en halv timme. Inte ens jag, som relativt fritt kan planera dagarnas plikter, gjorde det. Men jag kommer att återvända.
Det gjorde jag. Min tidspessimism trogen var jag för tidig. Jag gick in på ett fik för att vänta på att museet skulle öppna. Vid grannbordet satt en man i min egen ålder, som på högljudd och bred göteborgska utgöt sig över ”zigenare och såna jävla idioter som kommer hit.” Jag skulle kanske ha sagt till honom att han borde följa med mig och tillbringa några timmar på Sjöfartsmuseets utställning. Det skulle jag nog. Fast det gjorde jag inte.
Text: Magnus Berg
MB är universitetslektor i museologi och docent i etnologi, verksam vid School of Global Studies i Göteborg.
