Strindberg i centrum
Basutställning
Producenter: Stefan Bohman, Erik Höök och Camilla Larsson
Form och utställningsteknik: Mats Norberg
Strindbergs lägenhet och bibliotek
Jag tar vid här
20180120–20180902
Konstnär: Anna Henriksson
Producenter: Strindbergsmuseet och Parallellogram
Strindbergsmuseet, Stockholm
”Känn närvaron!” löd budskapet i annonsen som avsåg att locka besökare till Strindbergsmuseet när det i januari återöppnade efter renovering. Som om den store författaren skulle bli mer närvarande i sin sista bostad för att man målat om, hängt nya tapeter och bytt textilier. Snarare känner man närvaron av det gamla trånga, trivsamma Strindbergsmuseet. Det är sig betryggande likt hemma hos Strindberg, tycker Pia Cederholm.
I samband med stambyte på Drottninggatan 85 förra året passade Strindbergsmuseet på att renovera inredningen och komplettera basutställningen. Några större förändringar är det dock inte fråga om. I den mån jag upptäcker något nytt kan det lika gärna bero på att jag tidigare missat just den detaljen. August Strindberg var ju en osedvanligt mångfacetterad människa och utställningen lyckas verkligen spegla det. Därför finns det alltid anledning att besöka museet igen, oavsett hur många gånger man varit där tidigare.
Visst är Strindbergsmuseet ett museum av den gamla goda skolan men just här fungerar den traditionella formen mycket väl. Som besökare avläser jag utställningsspråket utan problem: den pedagogiska tidslinjen, de klassiska montrarna med tematiska collage av föremål och bilder, de sakliga skylttexterna på vita kort som kontrasterar mot Strindbergs egna temperamentsfulla formuleringar. Han var en utropstecknens man.
Interaktiva inslag finns förstås, man kan lyssna i lurar och se filmklipp och framför Strindbergssiluetten får man som förut vrida fram olika egenskaper och pussla ihop den omöjliga August. Men den lille Strindbergsfiguren som löper längs en linje med alla adresser han bodde på i Stockholm minns jag inte. Är den ny? Skojig är gubben i alla fall, även om den leken nog är tänkt för yngre besökare än undertecknad.
Det är främst inne i lägenheten, Strindbergs en gång ytterligt moderna trea, som renoveringen märks. Färgerna är klarare, tapeternas mönster glimmar och mönstren lyser starkare. Ljudinstallationerna som gjordes för flera år sedan är igång: det ringer i hallen och knackar på dörren, fotsteg passerar i trappuppgången, toaletten spolar, klockan i salen tickar, någon övar på ett piano, någon annan (Strindberg?) harklar sig, hostar till och tänder en cigarett, en penna raspar mot papperet och från gatan hörs klappret av hästhovar.
På skrivbordet i arbetsrummet ligger allt kvar exakt som det låg när Strindberg reste sig från stolen för allra sista gången. Hela lägenheten ger intryck av att ha stått orörd i hundra år, sovit som Törnrosas slott. Men det är en illusion, för alla lösa föremål har varit magasinerade på Nordiska museet och andra hyresgäster har bott här efter Strindberg. En intressant fråga nu när lägenheten restaurerats är huruvida författarbostaden blivit mer autentisk. Har vi tagit ett kliv närmare Strindberg eller har vi fjärmat oss ytterligare?
Att det går att återskapa exakt vilka böcker, papper, pennor, flaskor och tändsticksaskar som befann sig exakt var på skrivbordet beror på att Strindbergs vän Vilhelm Carlhem-Gyllensköld efter författarens död nogsamt dokumenterade detta och mycket annat, inklusive innehållet i papperskorgen. I antologin Fråga föremålen (2014) finns ett kapitel av Otto Fischer, ”Strindbergs sopor”, om Gyllenskölds fanatiska jakt på precis allt som Strindberg rört vid. Att läsa om det är både underhållande och tankeväckande. För vad är det vi vill uppnå med dessa autentiska föremål och rekonstruerade miljöer? Ökar det vår kunskap och förståelse eller handlar det om något annat, om att ”känna närvaron”?
Strindberg själv hade en betydligt nyktrare syn på museisamlingar. I basutställningen påminns vi om det i ett monterhörn ägnat åt knappologin – en term myntad av Strindberg. Här återfinns hans muntra angrepp på museer i Det nya riket från 1882. Han driver friskt med vördnaden för de föremål ”förknippade med våra stora minnen” som förvaras på Historiska museet, ”… 2000 stenyxor, som äro varandra så precis lika att om man lägger dem i en säck och skakar om dem aldrig så väl, så skall inte fan själv kunna ta fram en som är olik den andra”.
För Strindberg var inte tingen heliga på det sättet. Han slet gärna av pärmarna på sina böcker för att portot skulle bli billigare, raka motsatsen alltså till den Gyllensköld som ömt virade in Strindbergs sista sopor och arkiverade skräpet. Men det finns andra sätt att förhålla sig till föremålen. I den tillfälliga utställning som står mitt i basutställningen visas Anna Henrikssons minutiösa fotografier av Strindbergs böcker. Jag tar vid härheter utställningen som har producerats tillsammans med kuratorskollektivet Parallellogram. Det är en del i ett större projekt med syftet att väva oväntade band mellan samtidskonstens uttrycksformer och kulturhistoriska samlingar, i det här fallet Strindbergs bibliotek. När författaren dog 1912 innehöll hans bibliotek 2745 volymer, många med lösa små papperslappar instuckna mellan sidorna. Av detta har Anna Henriksson skapat fantastiskt detaljerade fotografier, obevekligt skarpa men samtidigt djupt gåtfulla. Helt i Strindbergs anda, kan man säga.
Den tillfälliga konstutställningen väcker förstås lust att se Strindbergs bibliotek i ateljén två trappor ovanför museet. Dit får man gå med guide. Även här är inredningen restaurerad och textilierna utbytta. Medan skrivbordet nere i arbetsrummet användes till skönlitterärt författande var biblioteket ett rum för ambitiös forskning inom snart sagt alla vetenskaper. Teleskopet står uppställt. Från fönstret flödar ljuset in i vetenskapsmannens studerkammare. Precis som nere i lägenheten har dramatikern och scenografen Strindberg inrett rummet som om det vore en teaterscen.
Det är alltid uppfriskande med ett besök på Strindbergsmuseet; jag blir på gott humör. Främst beror det nog på Strindbergs fräna formuleringar som ju ekar överallt i museet och dessutom fortsätter ute på Drottninggatan. Vid det här besöket fäster jag mig lite extra vid de frågor som just nu bränner i samhällsdebatten, om kulturarvet, om vikten av att bevara och värdet av att sortera ut, om museernas uppgift i en tid när nationalistiska röster åter hörs ropa allt högre. Även på 1800-talet befarade inskränkta Sverigevänner att något äkta och omistligt ”svenskt” höll på att dö ut. Exempelvis behandlades folkdräkterna med viss respektlöshet. Men Strindberg hade studerat svensk kulturhistoria och visste att intet mänskligt någonsin står still i sin utveckling. I Svenska folket (1881–82) skriver han: ”Om vi nu jämföra vår tids klagomål över den urgamla dräktens försvinnande med de klagomål som gjordes omkring hundrafemtio år sedan … så finna vi att redan på dessa år dräkten betydligt ändrat sig.”
August Strindberg hade nog inte haft mycket till övers varken för moderna nationalister eller den knappologi som omfattar hans egna sopor. Och om den varsamma rekonstruktionen av hans sista hem hade han säkert tyckt att det var ”ljust och fräscht”.
Text och foto: Pia Cederholm
PC är lärare, författare och medlem i UEForums redaktion.
