Sjølingstad, Haghed, Blanca, Gnesta
Art Lab Gnesta 12 mars 2018 – 22 april 2018
Konstnärer: Lina Sofia Lundin, Franz Petter Schmidt
Kurator: Carolina Malmström
Textila processer intar svala stenrum när två konstnärer redovisar arbeten i lin och ull på Art Lab Gnesta. Dofter och färger avlöser varandra, det är sinnligt, taktilt och associativt. Arbeten görs för hand och med äldre industriell teknik. Vad är möjligt att göra idag? Utställningen manar till begrundan över sakernas tillstånd i dagens textilproduktion och polariseringen mellan hantverk och industri, skriver Maria Backman.
En lätt doft av blött gräs kan anas när man kommer in i det vitmålade utställningsrummet i Art Lab Gnesta. Här i det gamla bryggeriets stora sal visas utställningen Sjølingstad, Haghed, Blanca, Gnesta med konstnärerna Lina Sofia Lundin och Franz Petter Schmidt, som båda har som tema arbete, textilt hantverk och produktionsförhållanden.
Lukten kommer från Lina Sofia Lundins kärvar av lin som står på golvet längs kortväggen i rummet. Tätt packade står de vid sidan av och bakom ett lågt bord. Det är den bråkade råvaran som väntar på fortsatt bearbetning. Bordet täcks av ett stort stycke oblekt naturvitt linnetyg. I regelbundna rader står femton glaskolonner på tyget, var och en fylld med färgad vätska. Här pågår ett färgningsexperiment. En bunt linstjälkar är nerstucken i varje kolonn tillsammans med olika ämnen: naturliga metaller, rötter, bark, frukter och bär för att hitta metoder att färga textil. Avskrap från en rostig järngryta tillsammans med ekollon ger en gråsvart färg, krapproten ger en röd färg, albarken en rödbrun. Vatten som runnit över kanterna har avsatt pigment på tyget under.
På en vägg bredvid hänger ett tidigare experiment – ett lintyg i bleka blå, grå, violetta och gulaktiga nyanser där ofärgade rundlar bildats där kolonnernas tyngd förhindrat färgen att komma åt. Ett prickmönster som studier av fullmånar eller solar i olika ljusförhållanden, dis eller soluppgång. Jag tänker på ett helt år, en månkalender, och jag tänker av någon anledning på Fassbinders film Ett år med tretton månar. Varför det? Ja det är en fantastisk och grym film med en oförglömlig titel. Sådana associationshopp kan bilder skapa hos mig, helt plötsligt och utan sammanhang med kontexten.
Framställningen av linet, från frö till färdig vävd produkt innehåller många steg: marken ska plöjas, harvas, sådden ska ske, därefter ska marken vältas, växtperioden börjar och slutar. Man rycker linet ur marken, gör buntar, repar bort fröna, hänger upp på hässjor till tork. Därefter ska linet rötas, bråkas, skäktas, häcklas … Lundin har filmat processen fram till repningen och visar en video i ett mörkt rum. En film som är både rakt dokumenterande med stillastående kamera men också med skakiga bilder från sådden som sker helt manuellt, till fots över jordkokorna. Här får vi se familjemedlemmar, kanske också grannar och andra medhjälpare, utföra linryckning och frörepning.
Ytterligare en video visas på en liten monitor; tillverkning av vass- och stråmattor i Spanien där Lundin tillbringat en tid i ett konstnärsresidens. Filmen ger en referens till arbetet med linet – att det i båda fallen handlar om långa förlopp i framställningen av produkten.
Även Franz Petter Schmidts verk handlar om att återuppväcka kunskap som fallit i glömska. Schmidts projekt har pågått under flera år. Hans tanke var att återuppliva en vävstol som inte använts på nästan sjuttio år. I samarbete med Sjølingstad Uldvarefabrik i södra Norge har han letat fram vävmönstret till ett kamgarnstyg i ull som han sedan har rekonstruerat.
Själva tyget har en laddning för Schmidt, som fastnade för den höga kvaliteten och att det är ett klassiskt, hållbart tyg som kunde användas såväl till uniformer som dräkter. Här redovisar han arbetet i form av en rulle tyg varav några meter bretts ut över en låg plattform. Tyget visas sålunda både draperat och utbrett och vi kan studera vävmönstret, glansen och ytan med enstaka ojämnheter och knutar – och det är ett mycket vackert tyg i den här naturvita versionen.
Foto: Art Lab Gnesta
I rummet bredvid kan vi se ytterligare några meter av kamgarnstyget, här mörkt grönfärgat, vikt runt en pappskiva liggande på en liten hylla med några provböcker vid sidan. Vi kan bläddra i de små mapparna med tygprover och fundera över förändringarna i produktionsvillkor som skett sedan 1940-talet. Schmidt relaterar i sitt verk till platsen och de människor han möter i samband med arbetet. Var ullfabriken är lokaliserad, hur produktionsleden ser ut, vem som har kunskap om framställningsprocesserna blir viktiga delar i hans verk. Ullen i detta kamgarnstyg kommer inte från Norge där det inte längre tillverkas tillräckligt fint spunnen ull av denna höga kvalitet – den kommer från Schweiz.
Installationerna i det kala vita rummet är ljussatta endast med dagsljus från fönstren. Det fungerar när det är bra väderförhållanden utomhus, det vill säga när det inte är mulet och regnigt. Att det är sparsamt med elbelysning är synd när det gäller Franz Petter Schmidts mörkgröna tyg som inte helt kommer till sin rätt i det kalla, flacka ljuset.
Båda utställarna har intresset riktat mot den svenska och norska textilindustrin och hur den har förändrats och till stor del försvunnit. Globaliseringen och det produktions- och konsumtionssamhälle som snabbt växte fram under andra hälften av 1900-talet har radikalt förändrat förutsättningarna för lokal och småskalig produktion. Konsumtionen, främst i västvärlden av kläder och textilier, har ökat mångfaldigt. I dag används till helt övervägande grad kemiska färger i textilhanteringen, det mesta av tygerna är importerade och i syntetmaterial. Varje svensk köper 13 kilo textilier per år och slänger bort omkring åtta kilo.
Att göra en utställning av en konstnärlig process innebär ofta en redovisning av material, dokument, händelser som skett någon annan stans. Konstnären måste samla sitt stoff och sina idéer så att en ny gestaltning blir ett självständigt verk som är större än de sammanlagda delarna. Jag erinrar mig ett par meningar från Jan Kjaerstads bok Erövraren: ”… visste att man inte erövrade ett folk genom förnuftet, utan genom sinnena. Därför måste man förenkla. Och utmaningen, som han såg den, låg i att finna den bästa, mest överraskande förenklingen, den som med störst verkan kunde reducera även ett komplicerat liv till begripliga kärnfigurer, som sedan kunde ristas in som en issprutande åtta i isen, enkelt och likväl oändligt fascinerande.” Man skulle kunna tolka dessa båda redovisningar som statements för ett annat slags produktionsvillkor, men samtidigt är uttalandena relativt vaga. Vad säger att det ena är bättre än det andra? Materialen i sig är tydliga, starka, vackra och väldoftande men stannar där de är förevisade – på podier.
Färgning med naturliga material har varit en stor sak sedan 1970-talet då ”alla” färgade garn med växter. Kunskapen har nog hållit sig levande inom hemslöjdskretsar. Det Lundin gör nu är en intention att hämta in dessa traditioner i samtidskonstens kontext. Kurator Caroline Malmström har inte tagit upp denna svenska tradition i sin utställningstext utan i högre grad fokuserat på produktionsvillkoren i fabriker och tillverkningsvillkor. Jag tänker att det är en viss historielöshet i ansatsen, men möjligen är det så att varje generation måste uppfinna hjulet igen för att själv kunna integrera kunskaperna.
Kanske kan vi se utställningen som en uppmaning till individuell och stilla begrundan över sakernas tillstånd i dagens textilproduktion. Att den reflekterar polariseringen mellan stort och smått, lokalt och globalt, hantverk och industri.
Text och foto: Maria Backman
MB är konstnär och konstskribent.
