Konstfrämjandet 70 år
Redaktör: Niklas Östholm
Grafisk form: Josefin Janson
Konstfrämjandet har fyllt 70 och har gett ut en bok om sin egen historia, från 1947 fram till idag. Det är en bra och välmatad skildring av organisationen inifrån, med spännande material från arkiven och ett rikt bildmaterial. Intressant från en tid när folkrörelserna spelade stor roll i Sveriges omgestaltning, konstaterar Jan Ohlin.
Konstfrämjandet har fyllt 70 år och skrivit sin egen historia, med en stor och väl genomarbetad jubileumsantologi. I sex kapitel av redaktören och fyra inbjudna författare skildras organisationens födelse, uppgång, fall och omstart.
Boken inleds med en rejäl djupdykning i protokoll och arkiv. Hösten 1945 hade Nationalmuseum visat utställningen God konst i hem och samlingslokaler, med samtida konstnärer.
I utställningen visades även en ”skampåle” med bilder av gråtande barn, fiskegubbar och snabbmålade oljetavlor, s k hötorgskonst, som exempel på inte god konst.
Strax därefter träffas 16 representanter för en rad folkrörelser, bildnings- och fackförbund samt en konstnär för att skapa en ny organisation.
1947 instiftas ”Folkrörelsernas Konstfrämjande”. Som symbol väljs en solros, påfallande realistisk, som förekommer med en rad variationer fram till 1964, när den stiliserade version som används än idag presenteras.
Under 1947 börjar också en cirkelledare på ABF i Norrbotten att skicka ut boklådor till skogskojorna där skogsarbetare bodde. Inledningsvis är det mest litteratur om jakt och fiske, men med tiden växer verksamheten. Cykel ersätts med bil, en bensindriven generator får driva en filmprojektor och allt fler kommer skidande genom skogarna. Då uppstår tanken på att även visa konst. Frågan ställs till det nybildade Konstfrämjandet som skickar en väska med grafiska blad. Skogskojorna blev till små kulturhus, där den moderna konsten diskuterades och jämfördes med den traditionella.
Det är vackert skildrat hur den verksamhet växer fram som så småningom skulle komma att bli Riksutställningar.
Under ordförande Lennart Holms tid växer organisationen och delas upp. I den statliga utredningen MUS 65 föreslås en ”statlig försöksverksamhet med riksutställningar”, medan Konstfrämjandet ska koncentrera sig på att sprida konst till försäljning till hem och arbetsplatser.
Över hela landet ordnas konstcirklar. Arbetsplatser får konstklubbar och konstombud. Grafiska blad sprids och säljs, konsten når ut. Utställningar ordnas på torg och i samlingslokaler, ”Artotek” lånar ut konst till hemmabruk.
Visionen förverkligas, tills allt växer för mycket. Utgifterna blir större än inkomsterna, intäkterna från försäljningen minskar drastiskt och medlemmarna blir färre. 1992 går verksamheten i konkurs.
Efter en rekonstruktion återuppstår Konstfrämjandet i en annan form, med en mer projektstyrd verksamhet.
I boken görs det förflutna levande. Materialet från arkiven, protokollen, livliga texter och många bilder i både svartvitt och färg får historieskrivningen att bli starkt påtaglig.
Dagens verksamhet får också utrymme så att handlingen fortsätter ända fram till nutiden.
Sammantaget är boken en imponerande skildring av Konstfrämjandets egen historia, men också av folkrörelsernas plats och funktion i den massiva omgestaltningen av ett Sverige i efterkrigstid.
Text: Jan Ohlin
JO är vikarierande chefredaktör, frilansjournalist och utställningsproducent.
Foto (där ej annat anges): Ur boken
