Det behövs en bättre museikritik och media har ett stort ansvar att axla, menar Klas Grinell och pekar på sambandet mellan museidebattens generaliseringar och bristen på bra museijournalistik.
”Hade kulturhistoriska museer och utställningar fått bara en bråkdel av den dagliga journalistiska uppmärksamhet som andra mindre besökta kulturyttringar som elitidrott, teater, konserter och biograffilm ägnas skulle det vara omöjligt att på ett så förenklat och svepande sätt säga att museer helt enkelt borde visa föremål och förmedla kunskap.”
Sveriges museer mottog förra året ungefär 28 miljoner besök. Det sägs att fler svenskar besöker museer än idrottsevenemang. Hela 80 procent av befolkningen besökte ett museum eller galleri 2017. Ur det perspektivet är det slående vilken skillnad i journalistisk uppmärksamhet som råder mellan de två kulturyttringarna. Samtidigt har museerna fått ovanligt stort medialt utrymme det senaste året. Deras uppdrag och verksamhet har varit föremål för en debatt centrerad kring kunskap, normkritik och politisk styrning. Det är välkommet att den verksamhet vi bedriver granskas. Snarare än att delta i själva debatten vill jag kommentera en av dess förutsättningar.
Jag vill hävda att det finns ett samband mellan museidebattens ofta grovhuggna generaliseringar och bristen på en etablerad museijournalistik och utställningskritik. Det är svårt att föreställa sig att kultursidor skulle publicera krav på att filmdokumentärer eller sakprosaböcker borde presentera objektiva fakta och ren, vetenskaplig kunskap. Kring dessa genrer finns en hel vokabulär för att diskutera verkens karaktärer, tema, stil, författarröst och en rad andra dimensioner av de ofrånkomliga val som varje försök att gestalta verkligheten måste förhålla sig till.
I ett mer nyanserat kultursamtal om utställningar och museer skulle till exempel distinktionen mellan kulturpolitik och politisk styrning av kulturens innehåll hållas tydlig. Offentlig finansiering av kulturliv och konst är resultatet av politiska beslut och därmed en form av politisk styrning. Det är svårt att se ett alternativ till detta. Politiken sätter mål, tilldelar resurser och efterfrågar mätbara effekter, men får enligt museilagen §5 inte styra över verksamhetens innehåll. Politisk styrning av innehållet vore ett lagbrott och anklagelser om detta måste vara väl underbyggda. En eventuell likhet mellan en politikers hjärtefrågor och till exempel en utställnings tema behöver inte vara ett tecken på politisk styrning. En samvariation är inte nödvändigtvis ett orsakssamband. Antalet storkar korrelerar på flera platser i Europa med barnafödandet.
Bristen på ett utvecklat kritiskt språk om kulturhistoriska museer och utställningar gör att förvånansvärt många hävdar att museer ska presentera fakta och helt enkelt visa sina samlingar. Alla borde inse att det inte går. Nästan inget museum visar mer än några få procent av sina samlingar. Det innebär att det inför varje utställning måste göras snäva urval. Dessa görs i sin tur alltid i relation till en idé om vad som är viktigt att visa och berätta där och när utställningen ska presenteras. Utan en tydlig fråga kan vi aldrig presentera ett svar. Dessutom tvingar forskningens utveckling fram omtolkningar, tillägg och förskjutningar. Nya och vetenskapligt validerade didaktiska metoder kräver att utställningsformerna förnyas och förändras.
För att föremål ska ställas ut måste en rad frågor ställas: Varför ska just dessa föremål visas (igen) och vad kan de berätta? Vad av all möjlig kunskap om dem som ska presenteras, betonas eller väljas bort denna gång. Vilka andra föremål ska de stå tillsammans med, och vilka ska placeras var? Vilka ska använda utställningen för sitt lärande? Att försöka reducera allt detta till en fråga om att vara för eller emot normkritik är fördummande. Ren faktabaserad kunskap utan perspektiv och urval är en omöjlighet.
Hade kulturhistoriska museer och utställningar fått bara en bråkdel av den dagliga journalistiska uppmärksamhet som andra mindre besökta kulturyttringar som elitidrott, teater, konserter och biograffilm ägnas skulle det vara omöjligt att på ett så förenklat och svepande sätt säga att museer helt enkelt borde visa föremål och förmedla kunskap.
Museer är viktiga. De har också blivit mer politiskt brännande än på länge. För en konstruktiv och framåtsyftande diskussion behövs en museijournalistik som kan mäta sig med sport-, konst-, litteratur- och filmjournalistikens kunskap och bredd. Som Ludwig Wittgenstein sa: ”Mitt språks gränser betyder min världs gränser”.
Text: Klas Grinell
KG är docent i idéhistoria, museiforskare och utvecklingsledare på Göteborg stads kulturstrategiska avdelning.
