Litteratur, UEForum #3 2018

Så växte utställningar på konstmuseer fram

Nationalmuseum i offentlighetens ljus. Framväxten av tillfälliga utställningar 1866–1966.
Avhandling: Eva-Lena Bergström
Umeå universitet


Vad är ”konstmuseets historiska dilemma” och hur fick konstutställningen den form den har idag? Om den konstmuseala utställningspraktikens framväxt handlar en ny doktorsavhandling av Eva-Lena Bergström med utgångspunkt från Nationalmuseum. Det är en omsorgsfull genomgång av ett rikt källmaterial och en nyanserad bild av utställningsverksamheten vid landets största konstmuseum under hundra år, skriver opponent Kristoffer Arvidsson.

Museologi – forskningen om museer och deras historia – är ett fält som ökat i aktualitet de senaste decennierna, inte minst på konstområdet. Ändå har forskningen om konstmuseer varit relativt begränsad i Sverige. Nu har det kommit en doktorsavhandling som bidrar till att ändra detta. Författaren, Eva-Lena Bergström, har ett förflutet på Nationalmuseum, som också är ämnet för hennes avhandling, Nationalmuseum i offentlighetens ljus. Framväxten av tillfälliga utställningar 1866–1966, vilken lagts fram inom ämnet museologi vid Umeå universitet.

Liksom mycket av den museologiska forskningen, både i Sverige och internationellt, använder Bergström ett diskursanalytiskt perspektiv. Valet av denna metod kan diskuteras men bör ses som ett försök att lyfta blicken över utställningshistoriken för att relatera den till ett större sammanhang och se den som ett uttryck för en tidsbestämd konstsyn och ideologi. Utställningen betraktas därmed som en diskursiv utsaga, en iscensatt berättelse och upplevelsemiljö inom vilken olika intentioner, utsagor och seendepraktiker utvecklas och befästs.

Diskursperspektivet är inspirerat av bland andra den franske filosofen och idéhistorikern Michel Foucault. Bergström använder sig också av tillämpningar av Foucault inom det museologiska forskningsfältet av bland andra Tony Bennett, Maria Hirvi-Ijäs och Gillian Rose. Författarens beskrivning av andra teoretikers begreppsdefinition tillför dock inget väsentligt till det som redan finns hos Foucault. Snarare tenderar teorigenomgången att förvandla diskurs till något mer allmänt än det operativa, metodiska begrepp som Foucault utvecklade för att studera villkoren för praktiker på ett visst område vid en viss tidpunkt.

I relation till det mycket sparsmakade avsnittet om tidigare forskning är teoriavsnittet omfattande men ändå inte uttömmande. Diskursbegreppet får ingen riktig konkretion, trots de många teoretiker som refereras. Sex till sju olika definitioner av begreppet, vilka inte helt sammanfaller, presenteras. Diskurs ses omväxlande som ett forskningsområde i allmänhet och en struktur som möjliggör ett visst vetande, en viss konstsyn. Här tror jag att författaren skulle vinna i både konkretion och användbarhet av begreppet om hon hade fokuserat på en eller två teoretiker och presenterat deras definition mer ingående, liksom den egna tillämpningen av dessa.

Avhandlingen är indelad i sex kapitel. Kapitelindelningen följer kronologin från det att museet öppnade på Blasieholmen i Stockholm 1866 och hundra år framåt, men varje kapitel har också en tematisk ingång. Inledningen följs av ett historiskt kapitel om konstutställningens rötter från antiken och framåt. Kapitel 3 behandlar utställningar med fokus på folket och nationen, kapitel 4 konstens spridning och demokratisering, kapitel fem den konstmuseispecifika utställningspraktikens etablering. I det sista kapitlet diskuteras hur utställningspraktiken förändrats över tid i relation till ett musealt och vidare kulturellt och socialt sammanhang.

Salongen i Louvren 1787. Gravyr av P A Martini
Salongen i Louvren 1787. Gravyr av P A Martini

Avhandlingens syfte beskrivs som att undersöka den konstmuseala utställningspraktikens framväxt och analysera Nationalmuseums utställningspraktik. Frågeställningarna är: Varför tillfälliga konstmuseiutställningar? Vilka konsthistoriska, estetiska, pedagogiska (bildande och fostrande) och nationella ställningstaganden har framhävts i utställningarna under tidsperioden? Är det möjligt att identifiera konstmuseispecifika trender och inriktningar? Dessa frågor besvaras på olika sätt i avhandlingen.

Musernas galleri i Kongl. Museum, Stockholms slott, 1796. Interiörbild med skulpturen Endymion i förgrunden. Bild: Pehr Hilleström d.ä.
Musernas galleri i Kongl. Museum, Stockholms slott, 1796. Interiörbild med skulpturen Endymion i förgrunden. Bild: Pehr Hilleström d.ä.

Det konstmuseispecifika relaterar författaren till vad hon kallar konstmuseets historiska dilemma. Med detta avses föreställningen att museet verkar i nuet och samtidigt fungerar som nationens minne, att museet är en vetenskaplig institution och samtidigt en bildnings- och nöjesinrättning. Slutsatsen är att Nationalmuseum i olika steg utvecklat en praktik av konstmuseispecifika utställningar, vilka samtidigt är roande, pedagogiska och vetenskapligt tillbakablickande. Paradexemplet är här den stora utställningen om Drottning Kristina 1966, vilken överskrider det rent estetiska och konsthistoriska för en mer scenografisk och kulturhistorisk inramning.

Skawonius utställningsmodell till Kristinautställningen 1966 i skala 1:20.
Skawonius utställningsmodell till Kristinautställningen 1966 i skala 1:20.

Trots några brister – främst i form av en lite oklar presentation och tillämpning av teori och metod samt en del inkonsekvenser och redigeringsmissar av mindre allvarlig art – utgör avhandlingen ett värdefullt bidrag till den museologiska forskningen i Sverige. Med en omsorgsfull genomgång av ett rikt källmaterial ger den en nyanserad bild av utställningsverksamheten vid landets största konstmuseum under hundra år, speglad i de olika skeendenas estetiska och ideologiska konstdebatt. I slutändan är det författarens initierade urval, presentation och analys av källmaterialet som är den största behållningen med arbetet.

Text: Kristoffer Arvidsson
KA är fil.dr och forskningsledare vid Göteborgs konstmuseum.

Läs avhandlingen