Litteratur, UEForum #3 2018

Bistert om pengar, politik, obehag och damm

En drottning deltar vid den högtidliga invigningen av en stor utställning samma dag som museichefen slutar och efterlämnar tretusen föremål täckta av betongdamm. En kulturminister talar entusiastiskt om att utveckla museerna och inskärper i samma andetag att ”det kommer inga mer pengar!” Pia Cederholm gör några nedslag i museinyheter från våra västra grannländer.

På UEForum följer vi med intresse det som skrivs i våra skandinaviska systertidskrifter, Danske Museer respektive den norska Museumsnytt. Visserligen är de papperstidningar och fokuserar på hela museisektorn medan UEForum är en digital tidskrift om utställningar på framför allt sakmuseer, men vi har ändå mycket gemensamt. Och när man som svensk läsare tagit sig igenom den lilla språkliga barriären hittar man snart spännande artiklar om till exempel kulturpolitik, utställningshistoria, mångfaldsfrågor, ny utställningsteknologi, digitala föremålsarkiv, museipoddar, appar som helt ersätter museibesök eller vad som händer med kulturarv i krig, katastrofer och konflikter.

I det senaste numret av Danske Museer (nr 2 2018) finns en lång intervju med Danmarks kulturminister Mette Bock om hur stödet till museerna ska utformas i framtiden. Det är en text som sänder kalla kårar av obehag. Jag tycker mig känna igen ett mönster, hur politiker som tänker strypa stödet till en verksamhet börjar med att prisa just denna verksamhet. Eller är jag paranoid?

Mette Bock talar om hur fantastiska museer är nu för tiden (till skillnad från de ”trista lärdomsmuseer” som fanns förr). Museet berättar om vad det innebär att vara människa, det ger bakgrund, fundament och perspektiv åt våra liv. Utan moraliska pekpinnar visar museerna hur vi ska leva, de gör oss klokare och binder oss samman. Och så vidare på det klyschiga spåret.

Men så kommer det. Mette Bock har nämligen bestämt sig för att göra om hela kulturstödet. Systemet är förlegat, orättvist och otydligt, hävdar hon, och dessutom avhängigt tillfälliga politiska majoriteter. Enligt Mette Bocks vision ska Danmarks förnämliga museer bli ännu bättre, mer innovativa och uppkopplade, och detta ska ske helt utan att några ekonomiska resurser tillförs: ”Det kommer inga mer pengar!”

Detta innebär med all sannolikhet att en del museer som inte uppfyller kraven får slå igen och givetvis kan det bli smärtsamt för somliga. Kan man inte redovisa hur statliga medel förvaltas effektivt och i linje med visionen ska man heller inga pengar ha. ”Och har man problem med det är man i sin fulla rätt att tacka nej till det statliga stödet.” Pang! Den som vet vad vi får för kulturminister i Sverige efter valet i höst får kasta första stenen på Danmark. Vi andra avstår.

Man skulle möjligen tro att Norge är ett land som flödar av oljepengar och obekymrat kan satsa på nya kulturinstitutioner. Ett reportage i Museumsnytt kan komma att rubba den bilden.

Förra året invigdes den nya utställningen i Kode 1, den del av museikomplexet Kode i Bergen som visar konsthantverk och design och som har tillägnats drottning Sonja. Under ombyggnationen som påbörjats i juni 2016 uppstod läckage av betongdamm från ett hisschakt till tre museisalar som då fungerade som tillfälliga magasin. Det är detta damm som just nu etsar sig in i konstindustriföremål av metall, glas, trä, keramik och i målningar och fotografier, totalt mer än 3000 föremål varav hälften är direkt angripna av dammet och 665 kommer att behöva finsaneras. Alltsammans till en beräknad kostnad av 12,2 miljoner norska kronor eller ca 6500 timmar saneringsarbete. Museets ekonomi är redan ansträngd och nu kommer planerade utställningar att fördröjas med minst ett år.

Maria Pile Svåsand skriver i Museumsnytt (nr 2 2018) om hur betongdammet har ”lagt sig som ett tunt lager av obehag över lackerade möbler, över snidade musikinstrument, över målningar, över bestick och över det traditionsrika Bergenmuseets rykte.” Bland museifolk i Norge är magnituden i affären alarmerande. Även om det kan slarvas med skydd och underhåll på sina ställen har ingen tidigare sett en sådan okunskap och nonchalans i hjärtat av en institution som borde veta bättre.

I sin ledare i samma nummer beskriver chefredaktören på Museumsnytt, Signy Norendal, de kval hon genomlevde innan hon fattade beslutet att publicera granskningen av Kode-skandalen. ”Det är viktigt att understryka att detta inte är ett försök att hänga ut ett museum, förfölja någon eller skuldbelägga. Det är ett försök att komma närmare en förklaring till hur det kunde komma sig att en olyckshändelse med så stora ekonomiska konsekvenser inträffar vid ett av landets största och mest tongivande museer.”

Flera detaljer i den här historien väcker frågor. Varför underlät man att täcka föremålen med plast, när utredningen inför byggprojektet pekat på riskerna för dammläckage till angränsande rum? Varför dröjde det ett helt år från det att man först upptäckte dammet till att museiledningen blev underrättad och kunde agera? Och hur kan den museichef som ytterst bar ansvaret då och som nu är chef på Nasjonalmuseet i Oslo komma undan med sitt beslut att avveckla Kodes egen konservatorsavdelning för att i stället köpa in externa konservatorstjänster? Fortsättning lär följa!

Text och foto: Pia Cederholm
PC är lärare, författare och medlem i UEForums redaktion.

Läs Maria Pile Svåsands artikel om skandalen på Kode 1 och se bilderna i Museumsnytt.