Bergman – lögn och sanning
Scenkonstmuseet, Stockholm, 180616–180916
Utställningen kommer ursprungligen från Deutsche Kinemathek i Berlin.
Kurator för utställningen på Scenkonstmuseet är scenografen Anna Bergman.
Ingmar Bergman är för många mer känd för sina filmer, men det var inom teatern han hade sin hemvist. I en stor och välproducerad utställning på Scenkonstmuseet visas hur hans teater och film ofta gått hand i hand. Tacksamt att museet litar på besökaren, skriver Johannes Soldal, som med behållning sett utställningen som slutar 16 september.
Trots att han idag är mest känd för sina filmer så var det på teatern Ingmar Bergman åtnjöt störst frihet och trivdes bäst. Om teatern har Bergman sagt att den är ”början och slutet och nästan allt däremellan”. Med de orden ville Bergman antagligen säga någonting om teatern som konstform, men han kunde lika gärna ha syftat på sin egen karriär. Bergman började tidigt med amatörteater och satte upp pjäser för barn och unga, och 2002 sa han farväl till teatern med en sista produktion. Däremellan hann han med att producera hundratals teateruppsättningar.
Ingmar Bergman närde alltså ett starkt och intensivt förhållande till teatern. Däremot är det få idag som har ett förhållande till hans teateruppsättningar. Det ligger liksom i sakens natur. Teatern är omedelbarhetens konstform. Den lever i ögonblicket, i relationen mellan publiken och skådespelarnas närvaro på scenen. En film aktualiseras däremot varje gång vi sätter på play. Det är på så vis inte så konstigt att en konstnär som har gjort sig känd inom bägge konstformerna snart blir ihågkommen för sina insatser bara i den ena. Det är vad som har hänt Ingmar Bergman. Särskilt för en internationell publik, men även för många svenskar är Bergman numera mer känd för sina filmer än för sitt arbete på teatern.
Utställningen Bergman – lögn och sanning på Scenkonstmuseet är ett försök att balansera den bilden. Utan att dra för tydliga kopplingar – de finns där för besökaren att dra själv – följer utställningen Bergmans samlade produktion inom både film och teater, i kronologisk ordning, från 40-talets sökande, 50-talets ”kreativa flöde”, upptäckten av Fårö på 60-talet, tiden i Tyskland, till återkomsten i Sverige på 80-talet. Det är en effektiv metod. Genom att visa teater- och filmproduktionerna sida vid sida kan besökaren själv se hur växelspelet mellan teater och film utspelar sig i hans konstnärskap. Bergmans favoritteman; Guds tystnad, människans ensamhet och relationen mellan man och kvinna återkommer i bägge konstformerna och många av Bergmans favoritskådespelare figurerar flitigt i både hans teater- och filmproduktioner. Bergmans filmer är i själva verket omöjliga att föreställa sig utan det digra arbetet som han la ner vid teatern.
Under mitt besök blev jag väldigt förtjust i en skylt tidigt i utställningen. Det var en enkel illustration av Bergmans samlade produktion. Två saker blev med en gång tydliga. För det första hur viktig teatern var för Bergmans yrkeskarriär. Han började med teater långt tidigare än han började med spelfilm, och han fortsatte med teater även under de år då han var som mest sysselsatt med att spela in film. För det andra får man en bild av Bergmans oerhörda arbetstakt. Samma år, 1957, som Bergman släppte två av sina mest berömda långfilmer, Det sjunde inseglet och Smultronstället, producerade han en TV-teater och hjälpte till med att skriva manus till ytterligare två långfilmer. Mitt i allt detta hann han ändå med att sätta upp fyra teaterproduktioner. Det kan tyckas vara ett simpelt grepp, men skylten gav tydlighet och riktning åt utställningen.
Jag tror inte det går att överskatta betydelsen av att besökaren tidigt förstår en utställnings syfte. Annars hade det varit lätt att fråga sig varför utställningen inte tar upp det ena eller andra. Varför behandlas inte Bergmans relation till andra teaterformer, som till exempel den samtida politiska teatern eller absurda teatern? Varför får vi inte veta mer om tidsandan då filmerna eller teateruppsättningarna gjordes eller en fylligare genomgång av Bergmans biografi? Helt enkelt för att det inte är utställningens syfte. Naturligtvis finns det mycket mer att säga om Ingmar Bergmans inflytande och person, men mer information skulle bara göra utställningen svårare att ta till sig och ta sig igenom.
Jag är tacksam för att Scenkonstmuseet litar på den konstnärliga gestaltningen (som vanligt när det kommer till Scenkonstmuseet är allting välproducerat) och till besökaren som på egen hand kan hitta kopplingar mellan Bergmans teater- och filmsida. Och det är inte så att det saknas information eller spännande upptäckter. Jag tror inte att jag hade uppskattat den här utställningen hälften så mycket om det inte hade varit för alla inlånade föremål. Utställningen är kryddad med manuskript, kostymer, skisser och rekvisita. Det är även möjligt att lyssna på intervjuer med Bergmans medarbetare och titta på videoklipp som ger en inblick i Bergmans arbetssätt. Det är för en hängiven Bergmanfantast väldigt roligt att ägna en timme eller så i utställningsrummet.
Även om Ingmar Bergman är den odiskutabla huvudpersonen så uppskattar jag att utställningen också lyfter fram Bergmans medarbetare. Bergman var en auteur i den meningen att han ville ha kontroll över skapandeprocessen, men det förändrar inte det faktum att han arbetade med en uppsättning oerhört skickliga skådespelare, filmfotografer och scenografer. De får också plats i utställningen, utan att det känns framtvingat eller konstlat.
Redan tidigt i utställningen får besökaren reda på att Bergman ”upptäcker teaterns lekfulla fantasivärld redan som pojke”. Nu handlar utställningen egentligen inte särskilt mycket om Bergmans privatliv. Utställningen gör inga större försök att koppla samman Konstnären Bergman med Människan, men det finns stunder då den biografiska ansatsen är tydlig. På ett ställe hänger åtta kartongskivor, grupperade två och två, på snören från taket. Bilderna på kartongerna visar ömsom scener ur Bergmans filmer, ömsom bilder från hans eget liv. En bild från 30-talet visar en ung Ingmar Bergman och pudeln Chips på en segelbåt. På andra sidan av kartongen syns Maj-Britt Nilsson och Birger Malmsten från en scen ur Sommarlek från 1951, i en eka med en pudel mellan sig. Att en regissör hämtar inspiration från sitt eget liv kan te sig tämligen självklart. Och en simpel biografisk läsning av hans filmer är förstås dömd att bli ganska torftig. Men i en utställning, där parallellerna visas på ett lekfullt och åskådligt sätt, fungerar det väldigt bra.
Sammantaget är Bergman – lögn och sanning en välbehövlig påminnelse om att Bergmans filmproduktion bara är ena delen av hans konstnärskap. Det är en välproducerad och snygg utställning som ger mycket till den intresserade.
Text: Johannes Soldal
JS är utbildad bibliotekarie och idéhistoriker.
