UEForum #5 2018, Världen

Att ställa ut en begravningsplats

På södra Manhattan i New York ligger ”African Burial Ground”, en länge bortglömd begravningsplats där förslavade afrikaner i New York begravdes under 16- och 1700-talet. Nu återfunnen och framlyft, med utställning och nytt namn. I Ulleråker utanför Uppsala finns en annan begravningsplats, kopplad till det gamla psykiatriska sjukhuset, där staden nu vill bygga nya bostadskvarter. Hur förhåller man sig till gamla begravningsplatser? Genom språket kan historien återerövras eller förbises, skriver Hedvig Mårdh i ett reportage från Manhattan med resonans i Ulleråker.

Det är väldigt varmt på nedre Manhattan, New York, husen är höga och jag går fel två gånger innan jag ser gatans namn: ”African Burial Ground Way”. Samtidigt skymtar jag byggnadsställningen som delvis döljer minnesmonumentet jag letat efter. I en utsparad del av ett kvarter, mitt ibland bilar, människor och höga ljud från gatan bredvid infinner sig något slags lugn. Ett staket med skyltar och en smal remsa gräs omgärdar en konstruktion av mörk sten som leder besökaren ner under marknivå.

Jag läser först alla skyltar, osäker på hur jag ska närma mig monumentet. Skyltarna berättar om platsens historia och det hårda liv förslavade människor i New York levde. Där finns också skyltar som markerar att platsen är helgad och informerar om restriktioner för hur man får bete sig på platsen. Besökaren ska agera respektfullt, inte gå på gräset, inte skräpa ned, inte äta, cykla, röka eller ta med hunden. Inte heller får man ägna sig åt dagdriveri eller försöka sälja varor på området. Trots de tydliga skyltarna tvekar jag, vågar jag gå ner, vad väntar där? Till slut går jag in. En svängd ramp leder mig förbi texter och symboler som ristats in i den mörka stenen.

The African Burial Ground var aktiv fram till 1794 och här kan uppemot 15 000 människor ha begravts. De flesta var fria eller förslavade afrikaner som var med och byggde upp New York under 1600- och 1700-talet. Ovanpå begravningsplatsen uppfördes så småningom nya hus i takt med att staden växte och alla synliga spår försvann ur stadsbilden. När man skulle bygga en ny federal kontorsbyggnad 1991 återupptäcktes begravningsplatsen. Även om insatta historiker kände till platsen sedan tidigare blev nu allt fler ur allmänheten medvetna om att människor fortfarande låg begravda här. Fynden ledde till en hård kamp för att bevara platsen och berätta om den. Själva utgrävningen öppnades efter hand upp för en lång rad aktörer som fick möjlighet att ta del av det pågående arbetet och fyndmaterialet. Idag är det den största utgrävda afrikanska begravningsplatsen i världen.

Minnesmonumentet invigdes 2006 och sköts nu av National Park Service. Platsen ger idag möjlighet för minnen och reflektion men också för aktivism. På en av monumentets väggar klargörs det vem monumentet är tillägnat:

For all those who were lost
For all those who were stolen
For all those who were left behind
For all those who were not forgotten

I mitten av monumentet finns ett stort runt rum som benämns circle of the diaspora. Besökaren går på en stor karta med Atlanten som fokus och med textremsor som kort beskriver några av de begravda, ”Burial 395 – Man aged forty-three to fifty-three years”.

På väggarna är olika symboler kopplade till diasporan inristade. Den andra delen av monumentet är mer sluten och benämns Ancestral Libation Chamber. Stenen är grön granit från Afrika. Dess inre känns som en grav och fören på en båt på samma gång.

Men det som berör mig mest är en mer anonym och stillsam rad med upphöjningar på gräsmattan på ena sidan av monumentet. De är gravhögar utan gravstenar och rekonstruktioner av hur gravarna kan ha sett ut innan de byggdes över. Det är här man återbegravde benen från de 419 människor man fann under utgrävningen. Benen lades i trälådor gjorda i Ghana, tillsammans med de föremål som lagts vid kropparna. De symboliska gravkullarna i gräsmattan får mig att tänka på en annan begravningsplats jag besökt flera gånger.

Ulleråker i södra Uppsala är bara en av många nedlagda psykiatriska sjukhus i Sverige, flera av dessa har begravningsplatser kopplade till sig (till exempel Danvikens hospital i Stockholm, S:t Lars i Lund, Restads sjukhus i Vänersborg och Säters sjukhus). Runt omkring begravningsplatsen på Ulleråker skall ett bostadsområde med 7 000 -8 000 bostäder växa upp under de kommande 15 åren.

Begravningsplatsen på Ulleråker är omsluten av en tjock stenmur och höga tallar, platsen är lite mörk och träden skapar gröna lugna rum. Här begravdes 1290 patienter samt ett tiotal personer ur personalen under åren 1909-1951. De flesta patientgravar har idag ingen gravsten och upphöjningarna som tidigare markerade gravarna har jämnats ut. På en mindre skylt vid en av ingångarna står kyrkogårdarnas vanliga restriktioner. Bakom grönskan anar jag efter en stund ett stort svart kors. Annars är platsen lite svår att läsa av, den ser inte ut som en ”vanlig” begravningsplats, den är mycket mer anonym. Det tillhörande gravkapellet revs redan 1971 och klockstapeln är placerad utom synhåll.

Platsen angränsar direkt till de första kvarteren som skall bebyggas enligt den nya detaljplanen. Vägnamn och kvarter har redan fått sina namn, inspirerade av Gustaf Frödings dikter. De närmaste kvarteren skall heta Livsglädjen och Livsäventyret. Varför just dessa namn, just här? Går det att jaga bort det svåra med besvärjande namn? Hur minns vi det förflutna, vilka människor får ta del i vårt historieskrivande och vilka glöms aktivt bort?

Namngivning är en viktig del av ett aktivt historieskrivande. Det som tidigare hette The Negroes Burying Ground fick ett nytt namn som monument, African Burial Ground. Genom språket kan historien återerövras eller förbises.

Runt hörnet från monumentet på Manhattan ligger sedan 2010 ett besökscenter med en permanent utställning och en butik. När jag kommer fram till det relativt anonyma besökscentret ser jag först tre vakter utanför, liksom många museer i New York går man som besökare igenom en rigorös kontroll som kan kännas rätt brysk. I kassan sitter en kvinna som med ett brett leende förklarar att jag är den enda besökaren och undrar om jag kan vänta på att se den 20 minuter långa introduktionsfilmen tills någon mer besökare dyker upp. Så jag går direkt in i utställningsdelen. Här återkommer cirkelmotivet från monumentet, i mitten pågår en begravning av ett barn och en vuxen. Det är en stark tablå med realistiska dockor. Det känns inte respektfullt att gå för nära, istället går jag runt cirkeln på utkanten där delar av utgrävningen och kampen för att de döda skulle hedras på platsen presenteras. Förhandlingen mellan arkeologiska praktiker och aktivism går som en röd tråd genom utställningen. Dokumentära fotografier från utgrävningsperioden och namngivna fotografier av det interdisciplinära utgrävningsteamet ger en inblick och transparens som gör att jag som besökare får möjlighet att reflektera över en process som oftast visas som färdig och avslutad.

I utställningen kopplas föremål till statistik på ett effektivt sätt samman för att skapa en bild av de människor som begravts och det samhälle de levde i. Några enskilda öden skildras men de är inte fokus för utställningen som istället fångar något mer allmängiltigt, vilket kanske också gör det lättare att knyta an och känna platsens angelägenhet för dagens samhälle. En av de delar som berör mest är fotografierna av de ben som hittades, med korta beskrivningar, till exempel ”Child, 6-10 years”. Bilderna på benen och de enstaka föremål man funnit i gravarna väcker tankar kring hur människors historia kan vara intimt förknippad med oskrivna källor, även då det gäller samtidshistoria. Benen talar om kroppar som slitit hårt och lidit av sjukdomar, gravgåvorna om den omtanke och de band som knöt samman människorna i deras samtid.

Även den historia som är kopplad till patienterna på Ulleråker är i mångt och mycket oskriven. Det material som finns i arkiven är sällan skrivet eller insamlat utifrån patienternas perspektiv. Det här är människor som samhället i många fall har velat glömma bort. Det resulterar i att dessa människors historia till stor del finns bevarad i själva miljöerna och föremålen. Platser och föremål blir på så sätt avgörande för möjligheterna till minnesskapande.

Varför är dessa begravningsplatser viktiga för oss idag, vems historia representerar de och hur kan den berättas? Dessa och många fler frågor har aktualiserats för mig i samband med engagemang i ett projekt finansierat av Riksantikvarieämbetet: ”Ulleråker – funktionsnedsättning och kulturarv”. I projektet undersöker vi kulturarvsplatser som kan uppfattas som komplexa, svåra eller dissonanta och hur dessa behandlas i urbana utvecklingsprojekt. Forskarna Moons, Kearns och Joseph (2013) talar om strategic forgetting and selective remembrance, det vill säga strategisk glömska och selektivt minne. Begrepp som känns relevanta för båda dessa begravningsplatser. När vi bygger nytt, ”en modern stadsdel på historisk mark” som Uppsala kommun uttrycker det och lägger till ett nytt lager, hur transparent tillåter vi det lagret att vara när det förflutna är komplext?

Det är naturligtvis stora skillnader mellan de två platserna, men att besöka African Burial Ground gav nya tankar kring hur man kan förhålla sig till en begravningsplats, inte som något som skall glömmas bort utan som en plats där man kan bemöta det komplexa och ge det en förnyad betydelse för samtiden, bland annat genom utställningsmediet.

avatar

Text och foto: Hedvig Mårdh

HM är fil. dr. konstvetenskap, bebyggelseantikvarie och museolog.


Länkar:

The African Burial Ground National Monument ligger på 290 Broadway, New York. Mer information hittar du på: https://www.nps.gov/afbg/index.htm

Mer om projektet ”Ulleråker – funktionsnedsättning och kulturarv” finns på www.facebook.com/ulfuku