UEForum #6 2018, Recensioner

Cronqvists Strindberg

Lena Cronqvist: Ett drömspel
Strindbergsmuseet, Stockholm
2018-11-23–2019-03-31
Kuratorer: Erik Höök, Camilla Larsson, Mats Norberg


Strindbergmuseet visar en serie grafiska blad av Lena Cronqvist från 1988, med motiv hämtade ut Ett drömspel. De stora bilderna gör sig bra i de små rummen och museet utnyttjar sina lokaler för tillfälliga utställningar till max, tycker Adam Korpskog.

”Det är synd om människorna!” Så lyder ledtemat i August Strindbergs Ett drömspel. Frasen upprepas av Indras dotter och har etsat sig fast i mångas minnen, inte minst eftersom den präntats i asfalten längs Drottninggatan upp mot Blå tornet. 

1988 skapade konstnären Lena Cronqvist en serie på trettio grafiska blad utifrån Ett drömspel. Samtliga blad ställs nu ut på Strindbergsmuseet. Serien har tidigare visats på bland annat Waldemarsudde (1989) och Uppsala konstmuseum (2012).

Utställningen inleds med en kortfattad bakgrund: Hösten 1988 anländer Lena Cronqvist till Paris och besöker en grafisk verkstad som använder en äldre litografisk tryckteknik. Där skapar hon sina tolkningar av Ett drömspel. Efter denna introduktion står väggarna till förfogande för betraktaren. Utställningsserien är tydligt numrerad och för mig framåt i en särskild riktning: 1 – 30. Varje blad motsvaras av en dialog eller monolog ur pjäsen, lokaliserad strax under. Verkskyltarnas frånvaro är därmed logisk. Det blir avskalat, enkelt, tilltalande. 

Strindberg själv porträtterad i badtunna

Indras dotter figurerar i den första och sista av de trettio litografierna. Det börjar där det slutar och cykeln är fullbordad. De tre sista bilderna är placerade på en gemensam vägg – det liknar en svartvit triptyk, där den vänstra återger skaldens kranium nedsänkt i mull, sammanvävd med jordens rötter. Här har konstnären Cronqvist fått fram en kontrastverkan mellan övre halvans tomma yta och nedre halvans kompakta massa. Hon hade tydligen ägnat sig åt grafik långt innan sin Parisresa. 

De tre sista litografierna.

Det särskilda med Ett drömspel är tekniken – tryck med infärgade kalkstenar. Respekten för hantverkstraditionen är tydlig i arbetet med att illustrera Strindberg. Illustrera är kanske fel ord, slår det mig när jag tassar runt i sekelskifteslägenheten. Förvisso fångar Cronqvist pjäsens oväntade händelseförlopp och förvandlingar – exempelvis hur officeren skiftar från vuxen man till pojke och blir piskad av sin mamma. Samtidigt går det inte riktigt att kalla detta för illustrationer. Konstnärens tolkningar står fria i förhållande till Strindbergs text. I motiven är Cronqvist också igenkännbar med sin svarta humor, ofta bestående av förvrängda syskonskap, föräldraskap och äktenskap. Hon vågar framställa sitt eget universum genom att lägga till egna scener, som en förlossning, och ta bort annat – den konstnärliga friheten står över heliga kor och nationalskalder. 

Jag anar likväl att konstnären haft turen att tolka författarens ”mest älskade” drama efter dennes död. Strindberg var misstänksam mot konstnärer som fick i uppdrag att illustera hans böcker, i synnerhet när hans egna förslag refuserats av förläggaren. Vid ett tillfälle skrev han: ”Illustratören av en dikt skall följa Diktaren icke ställa sig över honom, icke kriticera honom eller utgjuta sig över diktaren”. 

På senare år spanar jag alltid efter konstens format i relation till utställningens. Hur påverkar formatet min upplevelse av konstverken? Vad gör miljön med utställningen och vice versa? För fem år sedan såg jag en stor utställning på Liljevalchs konsthall över Cronqvists konstnärskap – salarnas monumentalitet var en perfekt matchning för de väldiga oljemålningarna. Även i sin grafik arbetar konstnären i stort format, men Blå tornets intima rum samspelar alltjämt väl med Cronqvists litografier – om det än ger ett något klaustrofobiskt intryck. Strindbergmuseet utnyttjar sina små lokaler för tillfälliga utställningar till max.

Utställningen markerar att Lena Cronqvist fyller 80 år. I svensk konsthistoria har få kvinnliga konstnärer fått möjlighet att uppleva sin egen kanonisering, men så är inte Cronqvist vem som helst. Hon befinner sig på toppen av sin karriär och har redan utforskats i flera konstvetenskapliga avhandlingar. Ett drömspel är, liksom Strindbergs hem i övrigt, väl värt ett besök i dessa dagar när en sak är säker:
det är inte synd om Lena Cronqvist. 

avatar

Text och foto: Adam Korpskog

AK är konsthistoriker och museiguide.