UEForum #6 2018, Recensioner

Sargent speglar sin samtid

John Singer Sargent
Nationalmuseum, Stockholm 
181013–190113
Curator: Per Hedström
Scenografi: Katarina Häll, Expology


Nationalmuseum har en utställning med John Singer Sargent, en av 1800-talets stora målare som inte tidigare visats separat i Sverige. En närmast explosiv upplevelse, skriver Rasmus Sjöbeck, som tar del av utställningen med stor behållning.

Foto: Linn Ahlgren/Nationalmuseum

Sverige har äntligen fått sitt Nationalmuseum tillbaka och de positiva reaktionerna kommer från alla håll. Man hyllar bl. a. de nya färgerna på väggarna, det nya ljuset som strömmar in i lokalerna och den nya skulpturparken på bottenplan. Mindre har det skrivits om den tillfälliga konstutställningen om amerikanen John Singer Sargent (1856–1925). I England och USA har 1800-talsmålaren, känd för sina porträtt, kommit att bli en självklar del av konsthistorien men i Sverige är han mindre känd. Över 150 år efter sin födelse får Sargent sin första stora utställning i Norden. 

Utställningslokalernas nya skepnad har en tydlig form som är lätt att följa. Stommen utgörs av två stora gallerier som länkas ihop med ett passagerum i ena änden. Som komplement hittar man sidokorridorer som flankerar gallerierna. 

Att bli mött av Sargents storslagna societetsporträtt i helfigur i det stora galleriet är en närmast explosiv upplevelse. Med en genial spegelvägg i mitten finner man sig som besökare omgärdad av porträtten. Personerna i dem kommer nästan till liv.  Det är societetsporträtten som han var känd för under sin livstid och det är också de som han är mest älskad för även idag. Porträtten, som Sargent började måla efter att ha gått på konstskola i Paris, var beställningsverk av den övre borgarklassen som ville visa sin nya position i samhällets toppskikt. Sargents sylvassa realism och känsla för individualitet gjorde honom hett eftertraktad. 

John Singer Sargent, Dr Pozzi i sitt hem, 1881. 
Hammer Museum, Los Angeles.

Utställningen har lyckats med att förmedla kunskap till besökaren utan att låta texten på väggarna ta bort fokus från konsten. Nationalmuseum har förstått att Sargents konst ofta talar för sig själv. Min enda invändning är introduktionstexten som Nationalmuseum har valt att placera på väggen mittemot ingången så att den fångar besökarens blick direkt när han eller hon träder in. Jag hade hellre önskat att få uppleva konsten först innan jag tog del av kontexten.

Sargent rörde sig i samma kretsar som Anders Zorn och de målade båda i den realistiska stilen. Kopplingen konstnärerna emellan har fått uppmärksamhet främst p.g.a. Elisabeth Doe Stones forskning i ämnet. Jämförelsen som Nationalmuseum gör mellan Sargents och Zorns societetsporträtt är intressant då deras stil har stora likheter. Jag hade dock gärna sett Zorns målningar något längre in i rummet istället för i inledningen för att låta Sargents konst först stå på egna ben. Nu kan man få uppfattningen att Sargent endast är relevant i Sverige p.g.a. hans koppling till vår nationalmålare Zorn, inte i sin egen rätt. Det visar sig dock när man fortsätter in i utställningen att så inte är fallet. 

I sidorummen intill är formatet mindre och mer intimt. Här visas bland annat de mer personliga porträtten på vänner och kollegor som Sargent målade vid sidan av beställningsporträtten. Målningen av Auguste Rodin är en sann höjdpunkt med den djupa blicken och den inre rörelsen. I det andra stora galleriet vill Nationalmuseum visa en mindre känd del av Sargents konstnärskap. Här får naturen en märkbart större roll. På 1880-talet blev Sargent vän med impressionisten Claude Monet och tog intryck av hans friluftsmåleri med dess ljusa färger och korta penseldrag. Det finns en fascinerande målning av Sargent i galleriet där Monet sitter och målar i sin trädgård i Giverny. Tyvärr håller inte amerikanens friluftsmåleri med dess mer impressionistiska inslag samma kvalitet som resten av hans konstnärskap. När han var hos Monet i Giverny ska han ha bett om svart färg för en målning, varpå Monet svarade att något sådant hade han inte. Sargent ska ha utropat: ”Då kan jag inte måla”. Det är tydligt att amerikanen inte behärskade gestaltningen av naturens grönska som hans franska kollega gjorde. Med eller utan svart färg.  

Foto: Linn Ahlgren/Nationalmuseum

I sidokorridoren visar det sig att Sargent är avsevärt mycket bättre på urbana landskap. Den här delen av utställningen kan mycket väl vara den mest njutbara. Här får besökaren uppleva Sargents reseskildringar – Venedigs bakgator, Marockos putsade fasader och Medelhavets starka sol. Allt med hög precision och stark känsla för atmosfär. Undrar du varför John Singer Sargent är aktuell just hösten 2018 så kanske du hittar svaret här i den sista delen av utställningen. Sargent var amerikan på papper men i verkligheten var han en sann kosmopolit. Han föddes i Florens av amerikanska föräldrar och levde under sin uppväxt ett nomadliknande liv då familjen jämnt var på resande fot. I sitt vuxna liv bodde han länge i både Frankrike och England. Han reste mycket och kunde tala flera språk. Till USA kom han mest i professionell egenskap och han stannade aldrig där tillräckligt länge för att kunna kalla det hem. I en tid då nationell identitet återigen diskuteras är det uppfriskande med en individ som Sargent vars identitet inte rymdes inom några landsgränser.    

avatar

Rasmus Sjöbeck

RS är konstvetare och museiguide