Med kamera längs Sidenvägen

Persien – en högkultur längs Sidenvägen
Arkeologen Bertil Almgrens bilder från Iran 1958–59
KA Almgrens Sidenväveri, Stockholm
29 sep 2018–12 jan 2019
Utställningsansvariga: Ingela Almgren, Elisabeth Almgren

---

På Almgrens Sidenväveri i Stockholm visas fotografi från en arkeologisk expedition till Persien på det sena femtiotalet.  Med skärpa fångar bilderna avlägsna platser och en tid som nu är borta, konstaterar Magnus Berg, och funderar över om den tidens politiska skeenden hade kunnat vara synligare. 

Ja, det var ju inte att undra på att K.A. Almgrens sidenväveri på Södermalm i Stockholm tilldelades UtställningsEstetiskt Forums Guldtråd 2016. Vilket museum! En intakt fabriksmiljö från andra halvan av 1800-talet. Vore jag historielärare skulle jag lotsa hit mina klasser varenda termin. Här finns så många ingångar till historien om Sveriges och Europas industrialisering att det väl vore själva attans om inte någon eller några skulle väcka elevernas intresse. Ännu bättre hade det varit om museet berättat mera om alla de kvinnor som arbetat på väveriet sedan 1800-talets mitt. Vilka var de? Hur och var bodde de? Hur gestaltade sig deras liv?

Men jag är inte historielärare. Jag är universitetskuf och här för att titta på den tillfälliga utställningen Persien – en högkultur längs Sidenvägen. Den bygger på de foton som togs av arkeologen Bertil Almgren när han 1958-59 deltog i en utgrävning i Shiz i nordvästra Iran. 

Bertil Almgren var sonsons son till sidenväveriets grundare Knut Almgren, men hade, som sin far Oscar, slagit in på den akademiska banan. 

I Shiz finns resterna av en av zoroastrismens – alltså den religion som drygt tusen år f.v.t grundades av Zarathustra – viktigaste helgedomar. Den har sina rötter i den epok som brukar benämnas efter den sasanidiska dynastin, 226–640 e.v.t.

En sådan som jag – som inte bara är universitetskuf utan också en av dessa som tagit starka intryck av Edward Saids bok Orientalism* och den långa diskussion som den gav upphov till – tycker nog att utställningen, trots sina många företräden, har sina problem. Den avser, så förstår jag det, att slå en brygga från utgrävningen, över Sidenvägen, till Almgrens sidenväveri. 

Skyltarna, alla välskrivna och informativa, berättar om den vidsträckta Sidenvägen och dito Perserriket. En för våra dagar tidstypisk ideologisk tendens är dock starkt närvarande. Texterna talar om ”tolerans för mångfald och ett internationellt synsätt”, ”religiös mångfald”, och tidiga uttryck för tanken om ”mänskliga rättigheter”. Det senare får Kyroscylindern från 500-talet f.v.t. illustrera. Dess inskription betraktas ibland som den första deklarationen för mänskliga rättigheter. 

Men det som ställs ut, alltså färgfotona som Almgren tagit med sin Hasselbladare, visar skarpt avgränsat lokala motiv och islam är den enda religion som fastnat på filmen. Besökaren får heller aldrig veta någonting detaljerat om vad Shiz hade med Sidenvägen att göra. Den mest klargörande uppgiften hittar jag i den vackra och kunskapsrika broschyr som tagits fram för utställningen, och som skylttexterna är hämtade från: 

”I (sic) platser som Shiz fann Bertil Almgren de klimatiska och naturgeografiska förutsättningarna för den berömda Sidenvägen.” Det är ju inte riktigt samma sak som att Shiz var en viktig knutpunkt på Sidenvägen. 

Men varifrån har jag egentligen fått det där? Att skyltar och föremål alltid måste berätta samma historia? Så behöver det ju inte vara. De kan väl få spegla någonting från två olika håll. Det gör väl bara upplevelsen rikare, även om priset är ett visst mått av förvirring.

Hur som helst är det ingen tvekan om att det är fotografierna som är utställningens huvudnummer. Och de är verkligen värda att titta på. Välkomponerade studier av moskéarkitektur. Stadsscenerier där nytt och gammalt blandas. 

Särskilt fängslas jag av de många levande porträtten av människor i ett kalt, bergigt landskap, inbegripna i helt omekaniserat arbete av skilda slag. De är snudd på tekniskt fulländade och förmedlar en respektfull närhet till de avbildade. Vilken är lite märkligt eftersom en del bilder avslöjar att det sociala avståndet mellan arkeologer och ortsbefolkning tycks ha varit betydande. Särskilt den där arkeologerna (det bör vara de) har slagit sig ner i det fria på en utbredd duk för att avnjuta en måltid. Representanter för lokalbefolkningen, möjligen anställda för grovjobb i utgrävandet, står utanför duken och har inte fått någon mat. 

Det finns fler foton som talar ett liknande språk: Almgren till häst framför några uniformsklädda män som torde vara iranska militärer eller poliser, de många männen ur lokalbefolkningen som med korphackor och skyfflar utför det arkeologiska råslit som de tyska och svenska arkeologerna uppenbarligen inte deltog i. Till exempel.

Det finns sannolikt en kritisk postkolonial historia att berätta kring bilderna. Den skulle förstås ramas in av den globalpolitiska kontexten. Fem år före utgrävningen genomförde CIA sin kupp mot Mohammad Mossadeqs regering, som nationaliserat landets oljetillgångar, och installerade därpå den mot USA med allierade tacksamme shahen. Och kanske av omständigheten att Almgren visserligen arbetat utomlands tidigare men att tyngdpunkten i hans vetenskapliga arbete trots allt ”låg mycket på nordisk järnålder”, enligt hans efterträdares minnesartikel. 

Det var en man från höga Nord med sådan vetenskaplig bakgrund som ansågs ha kompetens att gräva i Iran. Inte några persiska arkeologer. Vilket inte är så konstigt: i en artikel i Encyclopædia Iranica läser jag att europeiska forskare fram till andra världskrigets utbrott i praktiken, och periodvis också formellt, hade monopol på arkeologiska utgrävningar i Persien. Först därefter började iranska arkeologer dyka upp, utan att på något sätt ersätta den europeiska dominansen. 

Med skärpa fångar fotona ett avlägset liv som nu är borta. Man kan inte vara nog tacksam för det. Men jag undrar ändå om inte utställningen hade vunnit på om textmaterialet hade handlat om mera näraliggande frågor: Vilka var avbildade människorna, hur valde Almgren sina motiv och hur utställarna valt bland Almgrens bilder. För det humanistiska budskap som de flesta bilderna förmedlar framträder också utan påpekanden om kulturell tolerans och mänskliga rättigheter. Kanske hade det rent av stärkts om de politiska sammanhangen i världen och Iran på 1950-talet istället fått utgöra bildernas fond.

* För mer om Edward Said och boken Orientalism (1978) se länk: https://en.wikipedia.org/wiki/Orientalism_(book)