Titanic – The Exhibition
Galleri Fredstan, Södra Hamngatan 55, Göteborg
21 sep 2018–31 mars 2019
Produktion: Musealia
Distribution: Nordic Exhibition & Events
Visning: Göteborgs stad, Göteborgs-Posten och SJ
Obs! Denna recension handlar om en Titanicutställning som visades 2018–2019. Läs gärna Simon Ekströms text om Titanic – the Artifact Exhibition som visades i Linköping och Stockholm 2023.
En del stora vandringsutställningar går inte i museernas regi, utan erbjuds via utställnings- och eventföretag direkt till kommunerna. En sådan utställning är Titanic – The Exhibition, som tidigare visats i Örebro, Skellefteå och Malmö. Nu står den i Göteborg, där Irène Karlbom Häll var positiv till själva utställningen men frågande till en detalj i shopen.
Visuellt är utställningen mörk, oansenlig och strikt traditionell med stora bilder runt om väggarna och fyrkantiga montrar, de större fristående i rummet, de mindre mot väggarna. En och annan rekonstruerad fartygsdel, propeller eller liknande i full skala bryter upp. De olika rummen har ingen direkt egen karaktär, utan jag misstänker att skiljeväggarna används för att anpassa utställningen till olika mottagarlokaler. Kanske visas den i stora salar helt utan dem.
Grejen, om man får kalla det så, med utställningen är att man ger varje besökare en individuell visning, mycket lik den man upplever när man ensam ser en dokumentär.
Besökarnas vandring genom utställningen styrs helt av en audioguide, som meddelar vilken bild eller monter man ska gå till, vilket gör att var och en får en stund vid montern utan att trängas med andra. Besökarna släpps in efter hand och sprids naturligt i lokalen då de följer den dramaturgiska linjen.
Audioguiderna är rikt illustrerade med förstärkande klassisk musik, det låter som ljudspåret till en TV-dokumentär och är ganska likt ett sådant. Ett och annat autentiskt ljud och intervjuer med överlevande. Bilderna, som är uppförstorade bortom vad som egentligen går att göra är ofta ganska suddiga och med de interferensmönster som kommer när man scannar tryckta bilder. Kanske hade de kunnat bearbetas till lite bättre kvalitet.
Föremålen kommer till större delen från systerfartygen Britannic och Olympic. Några personliga tillhörigheter kommer från bärgade kroppar, annat är donerat av överlevande.
Berättelsen börjar som sig bör i början, med byggandet av Titanic och alla dess företräden. I mitten går man alltmer ned i förlisningen, resenärernas personliga öden, möter människorna på bilderna, får veta varför de åkte, hör vittnesmålen om minuterna och sekunderna som avgjorde vilka som överlevde och vilka som inte gjorde det. Kvinnor som vägrade gå i livbåtar utan sina män, syskonskaror där de minsta kastades i båtarna och där bara de blev vuxna. En och annan myt punkteras, tredjeklasspassagerana var inte inlåsta, men visst prioriterade besättningen att varna ”uppifrån och ned”. Det finns inga belägg för att orkestern skulle ha spelat psalmen ”närmare Gud till dig”.
Därefter de mer tekniska detaljerna kring bärgandet, vilken betydelse berättelsen om Titanic haft i vår tid, som en kollektiv förlust av tro på tekniken, en förlorad oskuld, lite av det som Palmemordet blev för Sverige långt senare.
På det hela blir det en bra och balanserad upplevelse, även om det enda som skiljer den från en TV-dokumentär är just närvaron av autentiska föremål.
Det mest upplevelsemässiga är tillfället att själv gå i en förstaklasskorridor som omsluter en på alla sidor, och att det finns en stor smältande isbit på plats som besökaren uppmanas lägga handen på för att verkligen känna hur det känns att bli nedkyld. Handavtrycken från de besökare som orkat längst finns kvar, och genom ett slags kanske omedveten dubbelexponering en ruggig påminnelse om de 1 500 personer som gick under.
Naturligtvis går man miste om en del av det som bara utställningar kan erbjuda, den gemensamma upplevelsen, diskussionen, möjligheten att välja sin egen väg och i viss mån även sin takt. Å andra sidan får man verkligen till sig mängder av information som de flesta skulle missa i en vanlig, icke-audioguidesbaserad utställning. Jag vet definitivt mycket mer om Titanic nu än innan. Jag är också tacksam att producenterna valt bort det jag misstänker att många museer skulle hemfallit till, ett rum med de populärkulturella fenomenen runtikring och efteråt. Inga spår av Rose eller Jack, med andra ord. De har också uteslutit de mördande tråkiga ”talande huvuden”-intervjuer som så ofta befolkar dokumentärer och hållit sig i sober Hans Villnius-stil.
Den traditionella formen känns också som en värdig inramning till en utställning som ändå handlar om en stor tragedi med många dödsfall. Det enda plojaktiga skulle vara att alla besökare fotograferas på en ”landgång” på väg in och sedan kan köpa sin sepiafärgade bild som Titanic-passagerare för 60 kr (betydligt billigare än skrikbilderna från Lisebergs olika attraktioner). Men det är inte osmakligt, mer en vink om att man faktiskt kan leva sig in och identifiera sig utan en massa excesser.
En enda sak gör mig upprörd, eller regelrätt förbannad, och det är de kylskåpsmagneter med Titanic sedd framifrån som säljs i shopen efter besöket. På en står Titanic, det är väl ok. På den andra, med rosa bokstäver GRLPWR. Vad menas? Vad gör den grejen där?
Text och foto: Irène Karlbom Häll
IKH är journalist och utställningsproducent.
Efterdyningar
Ja, vad gör den där grejen där? Först tänker vi att den kanske speglar ett resonemang om kvinnorna och rangordningen på skeppet, hur historien berättas, det manliga perspektivet eller annat. Men hur vi än letar finner vi inget belägg för detta.
Frågan ställs till Claes-Göran Wetterholm, ansvarig intendent vid uppsättningen av utställningen 2009 på Sjöhistoriska museet i Stockholm. Han forskar om Titanic och har sett många märkliga produkter med Titanic på. Just den här kylskåpsmagneten har han dock inte sett och vet inte heller varför den skulle säljas i anslutning till utställningen.
På nätet har magneten hittat in i olika diskussionsforum:
Någon funderar på innebörden:
”If the titanic is grl pwr then the iceberg must be misogyny”
Hos arrangören Nordic Exhibitions & Events har Mattias Zingmark ingen förklaring heller. Men han försöker.
– Det beror nog på att båtar betecknas feminint, funderar han. De kallas ju hon.
Fast det är bara en chansning.
Så kommer förklaringen:
– Det är mycket posters, svart-vita bilder och sånt. Vi kör den där line:en på ett tjugotal produkter, säger han.
Att lägga till GRLPWR alltså.
Rent kommersiellt med andra ord. Det handlar om merchandising. Fast budskapet kanske inte passade så bra just här. Men ingen har märkt något eller brytt sig.
Visst känns det lite futtigt. Som en reva under den professionella vattenlinjen.
Jan Ohlin
