Sedan i höstas är Liza Carlefred ordförande i föreningsstyrelsen för UEForum. Samtidigt har hon arbetat intensivt med sitt drömprojekt för Sveriges riksdag. Pia Cederholm har intervjuat henne.
PC: Ditt intresse för museer och utställningar började tidigt, eller hur? Och fortsatte med studier vid Linköpings universitet och så småningom ett spännande jobb på utställningsföretaget Expology. Berätta om din bakgrund som utställningsmänniska!
LC: När regementena i Sollefteå lades ner tog min pappa initiativet till T3 museum. Jag hjälpte till att bygga utställning, putsa montrar, korrläsa texter, städa etc. Därefter jobbade jag som guide på museet på somrar och lov. Av min pappa har jag lärt mig grunderna i att förverkliga utställningsidéer och produktion med små medel och att kunna trolla med knäna.
Efter gymnasiet flyttade jag till Norrköping och gick på KSM, Kultur, Samhälle och Mediegestaltning, där bland andra Eva Persson undervisade. Jag tänkte först inrikta mig mer på film, testade eventbranschen och därefter mässmonterbranschen några år men hamnade så småningom tillbaka där jag började. I sju år jobbade jag på Expology som utställningsproducent och projektledare med inriktning på konceptutveckling. Vi utvecklades enormt mycket tillsammans och kunde erbjuda något som få företag i branschen kunde: en helhetslösning från idéer och innehåll till färdig utställning. Jag hade förmånen att jobba med riktigt många spännande uppdragsgivare och projekt och med skickliga kollegor. I fokus stod för det allra mesta projekt med lärande, demokratifrågor och mänskliga rättigheter. När jobbet som utställningsproducent för demokratijubileet på Sveriges riksdag dök upp kändes det som ”once in a lifetime”, så jag vågade hoppa trots att jag trivdes så bra där jag var.
PC: Ja, hur kom det sig egentligen att du hamnade i riksdagen?
LC: Jag såg att Sveriges riksdag sökte utställningsproducent för demokratijubileet och blev nyfiken. Det kändes som en unik chans att få jobba med det jag kan, inom ett ämne jag verkligen brinner för, på en så speciell arbetsplats som riksdagen. Det var läskigt men samtidigt var jag tvungen att söka. När jag fick det blev jag superglad.
PC: Hur har processen med demokratiutställningarna sett ut, från att du fick uppdraget till invigningen?
LC: Att arbeta med utställningar på riksdagen har varit en positiv utmaning från start. Mina två medarbetare på sekretariatet för demokratijubileet och övriga kollegor har verkligen varit guld värda i arbetet med att realisera alla de uppdrag vi fått. Hittills har jag varit med och realiserat en presentshop, utställningen Ja, må den leva! Demokratin uti hundrade år på Mynttorget i Gamla stan, Fira demokratin! inne i riksdagshuset samt en nationell version av Fira demokratin! som går på turné från mars. Vi har dessutom med gemensamma krafter skapat ett skolmagasin, en webbplats (firademokratin.riksdagen.se) och en massa annat. I år fokuserar vi på turnén av Fira demokratin! som redan är i princip fullbokad, samt att skapa en print on demand-utställning, en skolutställning och fler utställningar inne i riksdagshuset.
Processen för utställningen på Mynttorget har utgått ifrån det historiska PM som den parlamentariska kommittén godkänt. Därefter har vi gjort massor av research och träffat forskare för att kunna jobba med det svåraste av allt, urvalet. Tillsammans med formgivarna Momo Tham och Malin Lindell på AIX samt innehållsansvarig har sedan berättelse och form växt fram. Av en slump blev också Sara Teleman vår illustratör, efter att jag hittat hennes bok Rösträtt för kvinnor. Jag kände direkt ”här är vår utställning”.
När jag förstod att jag inte skulle skapa en utställning i ett rum inne i ett hus utan i 16 skyltfönster, vändes många tankar upp och ner. Hur gör vi, hur funkar ljus och solsken? Kan vi ändå jobba med djup? Vi kom snabbt fram till att vi skulle använda scener ur demokratins historia. Varje fönster är en egen scen och besökaren ska kunna ta till sig något från varje scen utan att följa någon kronologi. Det är en förutsättning när det är utomhus och med ett flöde av människor som kommer ifrån så olika håll. Tittskåpen är byggda med upp till 1,5 m djup för att rymma mekanik, ljus, snickerier och det enda föremålet vi har i utställningen – en valurna från Mölndals stadsmuseum märkt 1921.
PC: Jag har uppfattat det som att du fick goda förutsättningar att göra research och planera utställningsproduktionen under en rejält tilltagen startsträcka när du anlitades för uppdraget. Stämmer det? Och vad fick det i så fall för betydelse för ditt arbete, jämfört med andra produktioner du varit inblandad i?
LC: Egentligen var det inte så lång tid. Den månad som det kanske blev kunde jag till stor del ägna åt inläsning i ämnet. Vilket kändes väldigt bra när vi kom igång, eftersom det då var gasen i botten för att hinna med alla produktioner som skulle vara klara 2018.
Att ha gott om tid för egen research gör ju så klart stor skillnad då en hinner fundera på olika sätt att angripa ett ämne. Är det däremot ont om tid måste en ibland gå på de första idéerna som kommer upp, trots att det bästa resultatet kanske skulle kunna uppnås med några fler tankeomgångar. Å andra sidan behöver en komma till skott någon gång och bestämma sig också.
PC: I samma veva som detta med riksdagen fick du också frågan om att bli ordförande för UtställningsEstetiskt Forum. Hur gick dina tankar då? Var det självklart att tacka ja?
LC: Jag blev glad över frågan men var tvungen att fundera lite. Jag hade just klivit av efter fyra år i Forum för utställare, varav nästan tre år som ordförande, och ideellt arbete tar mer tid än en tror. Samtidigt hade jag redan under tiden i den föreningen pratat med många kollegor om vikten av utställningskritik och utvecklingen av utställningen som medium. Jag har med stor behållning läst UEForum sedan starten och kände att det skulle vara en ära att få ta stafettpinnen vidare med hjälp av övriga kollegor i styrelsen och föreningen. Så jag beslutade mig för att tacka ja. Det har varit en intensiv jobbhöst och så klart har vi i styrelsen mycket kvar att få på plats. Strukturen har ändrats och vi har många nya spännande tankar, nytt namn på gång med mera. Det känns kul! Men tid är alltid en faktor i detta för alla oss som är engagerade. Jag hoppas vi ska få så mycket gjort vi bara kan så att UEForum kan utvecklas och bli en ännu större plattform för det vi gemensamt brinner för.
Text: Liza Carlefred och Pia Cederholm
