Den suburbana konsthallen Snösätra Hall of Fame

Redan under första året var samtliga fasader längs områdets gata Snösätragränd täckta av målningar, och när nya verk skapas så sker det ovanpå tidigare skapelser. Denna utveckling har förändrat platsen i grunden, när tusentals besökare som tidigare inte kände till Snösätra kommer dit för att se målningarna. Följdriktigt att platsen fått ett nytt, än så länge inofficiellt, namn – Snösätra Hall of Fame (ibland med det alternativa men närliggande namnet Snösätra Wall of Fame). 

Vilken typ av plats är detta egentligen, och hur ska den konceptualiseras? För många av användarna är detta sannolikt frågor av underordnad betydelse. För flertalet av besökarna uppfattas Snösätra antagligen som en unik plats där det händer intressanta saker, och det går att se spännande konstverk. För konstnärerna är platsen en likaledes unik möjlighet att arbeta som en plats att möta en publik. Men för den som likt mig hanterar graffiti och gatukonst professionellt, eller för den som vill kunna resonera kring Snösätra och jämföra med andra fenomenen och platser så är kategorisering och konceptualisering i högsta grad relevant – eller i varje fall ett nödvändigt ont.

Många av verken i Snösätra skapas vid publika evenemang, med såväl lokala som internationellt inresta konstnärer. Då beskrivs platsen och dess verksamhet ofta som en festival, och i samband med uppförandet av bilderna sker även dans- och musikuppträdanden. Vid dessa tillfällen kanske det vore enklast att beskriva platsen som en scen, eller en samling scener, och verken som en slags scen- eller performancekonst. Men en sådan kategorisering haltar, bilderna som skapas i Snösätra har en utsträckning i tiden som gör att de knappast går att definiera som en enskild performance, och många av besökarna kommer vid andra tider än då festivalen pågår.

Ofta kategoriseras Snösätra Hall of Fame som en utställning, vilket kan tyckas mer rimligt. En av de första artiklarna som uppmärksammar Snösätras omvandling från ett renodlat upplageområde till att bli en plats för gatukonst har rubriken ”Utställning med avancerad graffiti på gång i Rågsved” (Lars Epstein, DN 2014-08-25). Av Stockholms stads officiella turistsajt Visit Stockholm beskrivs Snösätra som en ’utomhusutställning’. Kategoriseringsproblematiken blir dock tydlig här, då Snösätra är den enda platsen på sajten som fått detta epitet. På samtidskonstkartan.se (en databas som syftar till att ge en överblick över samtidskonstlandskapet) listas Snösätra under kategorin ”Övrigt”, och beskrivs som både en graffitiutställning och ”utomhusateljé”. 

Ytterligare en möjlig etablerad kategorisering återfinns i själva namnet: Hall of Fame är ett även det ett vitt begrepp som inom graffitisubkulturen betecknar platser där det är tillåtet eller accepterat att måla graffiti (Kimvall, 2014). Ofta men inte nödvändigtvis med självorganiserade processer där det sker ett visst urval av vilka som får måla. I dessa senare fall är det alltså inte tillåtet för vem som helst att måla graffiti. Det här stämmer väl med vad som visas på väggarna längst Snösätragränd; i samband med festivalerna så ansöker konstnärerna om att delta, och långt ifrån alla kommer med. Vissa verk skapas vid andra tillfällen, men även då krävs att konstnären får tillstånd av de ansvariga för Snösätra Hall of Fame. Andra sidan av byggnaderna – som vetter mot skogen – kräver dock inte något tillstånd. Denna del av Snösätra, som fått betydligt mindre uppmärksamhet än de stora målningarna längst Snösätragränd, är snarare att betrakta som öppna graffitiväggar (Hannerz & Kimvall, 2019).

Festival, utställning, utomhusateljé, öppen graffitivägg, hall of fame – Snösätra Hall of Fame framstår vid denna genomgång som en både komplex och svårkategoriserad plats, ett territorium där funktioner och användningar varierar beroende på när platsen besöks, och vilka delar av området som man väljer att fokusera på. För att göra denna diskussion mer konkret kommer jag nu att utgå från ett specifikt besök. Jag valde att gå dit en dag då var en festival: ”Still Summer 2019” (den 10 augusti, 2019).

Närmaste tunnelbanestation är Rågsved, därifrån är det en dryg kilometer att promenera. Efter ett tag så lämnar jag bostadsbebyggelsen bakom mig, går ner för en brant backe – och det blir tydligt att Snösätra ligger i ett natur- och friluftsområde. I början av augusti är landskapet naturskönt, närmast lantligt med får som betar i en hage. Snart når jag fram till Snösätra Hall of Fame, och möter först ett verk av Hop Louie: en ung kvinna som uppfodrade möter betraktarens blick. Flickan bär omisskännlig likhet med såväl Greta Thunberg som Pippi Långstrump, och verket har även ett citat av Thunberg som kräver kollektiv organisering och handling mot klimatkrisen.

Vid denna plats måste jag bestämma mig för om jag ska ta till vänster och gå in mot den öppna väggen, där jag ser att det är flera personer målar, eller fortsätta fram längst vägen – mot de verk som i likhet med Hop Louies skapats under reglerade former. Jag bestämmer mig för en kompromiss, och går först en bit in längst skogen. Jag vill helst inte, men tvingas inse att jag upplever detta som ’baksidan’ av området. Det finns ingen väg, och det är bitvis trångt mellan vegetation och vägg. Men här får alla måla, och verken är av skiftade kvalité, storlek och ambitionsnivå. Mycket av det som målats är knappast av det slag att de egentligen går att beskriva som verk medan vissa framstår som minst lika konstfärdiga som verken på ’framsidan’, om än mindre och sällan hela vägen upp till kanten (vilket är ett krav på de reglerade målningarna). Beskrivningen utomhusateljé framstår som en rimlig kategorisering av denna del av området. Här ligger också enorma mängder tomma sprayburkar, dels på marken och dels i några få överfulla sopkärl – vittnesbörd om de enorma mängder som målas på platsen, men också på brister i infrastruktur.

Tillbaka på framsidan fortsätter jag förbi Hop Louies verk och ytterligare något halvdussin målningar, innan jag svänger in på Snösätragränd som löper cirka 400 meter, med målningar på bägge sidor av vägen. Ofta är de i gigantiska format, där ett enskilt verk vanligtvis är mellan två och fyra meter högt och mellan fyra och tio meter långt. Vad jag kan bedöma är merparten av verken kvar sedan jag sist besökte platsen i början av juni, och skapade under festivalen ”Spring Beast 2019” (24-26 maj), om än någon enstaka målning tycks vara ny, och ytterligare några kvar från tidigare år. 

Även om jag hör musik, och en strid ström av människor rör sig i gatans båda riktningar, så börjar jag undra var själva festivalen äger rum. Snart visar det sig att ”Still Summer” inte som tidigare festivaler tar plats i gaturummet längst Snösätragränd, utan inne på en till synes övergiven tomt som fram tills nyligen var uppställningsplats för ett av regionens stora containerföretag. Festivalarrangörerna har spärrat av området och tar en entréavgift (det var dock gratis i början av dagen). Väl inne möts jag av flera stora öppna platser, ett slags gårdar, och några mindre rumsligheter med tak. 

På området finns två scener för musik- och dansuppträdanden, några mattruckar, samt ett par mindre stånd för försäljning av konstnärsmaterial. Men precis som vid tidigare festivaler på plasten så är det bildkonsten som får ta mest utrymme – på alla väggar pågår målandet, bortsett från de där arbetet uppenbarligen nyss avslutats. Inne i några av de mindre takförsedda rummen pågår utställningar med lösa verk som går att köpa och ta med sig. De flesta av väggarna är i likhet med de på Snösätragränd reserverade för specifika enskilda konstnärer och grupper, men några tycks också vara öppna för den hugade att ta i anspråk. Även om det är en stor blandning av stilar, så är det mer klassisk subkulturell graffiti här på Still Summer än på väggarna längs Snösätragränd. 

Så för att återgå till denna artikels inledande frågor: Vilken typ av plats är Snösätra Hall of Fame, och hur ska den konceptualiseras? Det inledande förslaget var att beskriva Snösätra som en utställning. Det är en möjlig beskrivning i meningen att det är en plats dit besökare kommer för att titta på verk – det är ett rum för uppvisning och aktivt betraktande. På flera punkter känner jag dock att benämningen utställning är en missvisande kategorisering, åtminstone i begreppets samtida mening.

För det första är begreppet konstutställning associerad med ett mer eller mindre tydligt strukturerat koncept eller påstående, ofta med en avsändare i form av en curator, grupp eller institution. Även om det finns organisatörer av platsen så saknas denna typ av enhetlighet. Här kan det förstås vara värt att påminna om att Snösätra Hall of Fame skapades under en tid med aktiv nolltolerans mot graffiti- och gatukonst, vilket gör att platsen inledningsvis innebar ett kraftfullt och konkret påstående – detta är konst, en konst som många människor suktar efter att uppleva. Det är möjligt att det fortfarande går att se det som ett övergripande konceptuellt statement som i viss mån strukturerar platsen som ’utställning’.

För det andra så är utställning idag något som tar plats, snarare än en plats. Platserna kan förstås idag vara av de mest skilda slag, men de är inte i sig utställningen. På detta sätt skulle jag vilja påstå att Snösätra Hall of Fame – bland annat – är en plats för utställningar, men inte bör kategoriseras som utställning. Platsen är både mindre och mer än konceptet utställning i sin samtida mening innefattar.

Snarare än en utställning skulle jag säga att Snösätra är en konsthall – en plats för konst och konstutställning, driven av en organisation, som till skillnad från museet inte har någon egen samling. De ansvariga för styrningen av Snösätra tycks visserligen inte utgöra en formell organisation, utan snarare ett självorganiserat nätverk av personer, som dessutom arbetar ideellt. Men de utgör det auktoritativa subjekt bestämmer platsens funktioner. Själva processen för de reglerade målningarna som skapas längs Snösätragränd, med ansökan och olika typer av kvalitetsbedömningar, påminner också om en mycket specifik typ av utställning – den traditionella jurybedömda konstsalongen. Om Snösätra kategoriseras som konsthall kan festivalerna förstås som en del av programmet, och de öppna väggarna på baksidan blir då just en slags öppna ateljéer. Här kan det avslutningsvis vara värt att påpeka att Snösätra Hall of Fame trots sin okonventionella struktur och komplexitet i denna relativt tydliga uppdelning även reproducerar en konventionell strukturering av vårt samtida samhälle: i marginalen, på baksidan i det halvt fördolda ges utrymme för (privata) oreglerade verk, och på framsidan exponeras officiella verk av utvalda konstnärer.

Jacob Kimvall

JK är lektor i konstvetenskap, verksam vid Institutionen för kultur och estetik på Stockholms Universitet och del av forskningsnätverket Urban Creativity i Lund .

---

Bibliografi:

Epstein, Lars (2014): ”Utställning med avancerad graffiti på gång i Rågsved”, Dagens Nyheter, 2014-08-25).

Hannerz, Erik & Kimvall, Jacob (2019): “’Keep Fighting Malmö’- Graffiti and the negotiations of interests and control at Open walls”, i Creating the city – Identity, memory and participation. Conference proceedings, Pål Brunnström (red), Malmö universitet, del av skriftserien Malmö University Publications in Urban Studies (MAPIUS) 

Jennische, Andreas (2017): ”Så blir Nordens största graffitifestival – i Stockholm”, SöderortDirekt Årsta/Enskede, 2017-05-16

Kimvall, Jacob (2014): THE G-WORD: virtuosity and violation, negotiating and transforming graffiti, Dokument Press, Stockholm

Online-resurser:

Samtidskonstkartan: http://www.samtidskonstkartan.se/sv/p/snosatra-kultur
Snösätra Gränd: https://www.instagram.com/snosatra/
Snösätra Wall of Fame: https://www.facebook.com/SnosatraHallofFame/  
Spring Beast: https://www.instagram.com/springbeatfestival/
Still Summer: https://www.instagram.com/stillsummer_2019/
Visit Stockholm: https://www.visitstockholm.com/sv/se–gora/sevardheter/snosatra-graffiti-wall-of-fame/