Utställningskritik #5 2019, Recensioner

Gastar, Generaler och Gudinnor på Dansmuseet i Stockholm

Linda Bergman besöker utställningen Gastar, Generaler och Gudinnor på Dansmuseet i Stockholm. Här möter besökaren exempel på god pedagogik och känsla för estetik i en presentation av ett omfattande material på en begränsad yta.  

I utställningen Gastar, Generaler och Gudinnor på Dansmuseet i Stockholm visas föremål som förvärvats av Rolf de Maré (1888–1964) under hans omfattande resor i Asien. Nästintill allt som visas ingår i museets samlingar men några få objekt har förvärvats senare. Under hela sitt liv genomförde Rolf de Maré, som också var Dansmuseets grundare, studieresor och forskningsresor.

Gastar, Generaler och Gudinnor finns scenmodeller av kabuki, gagaku och nō-teater från Japan samt en stavdocksteater från Kina att ta del av. Dessutom innehåller utställningen kostymer från teaterformerna jingju, yueju och tibetanska cham-danser samt gamla och nya filmer. Det finns även scenmodeller, broderade sidentyger och träsnitt att beskåda.

Det är en mäktig upplevelse att gå ner en våning från entréplanet och träda in i en japansk avdelning med väggar i grönt och sedan, längst in i utställningen, hamna i det kinesiska och tibetanska röda rummet. Jag backar och börjar om, backar och börjar om. Det är så mycket att ta in; bildkonst, dräkter, dockor, masker, modeller, kostymer och text. Allt är stämningsfullt ljussatt. Jag imponeras av presentationen och den enorma mängden information. Jag inser att ett besök inte kommer att räcka för att kunna ta in allt. Jag kommer både att vilja och behöva besöka utställningen igen. Det är tilltalande med en sådan variation i presentationen och i vad som presenteras. Trots att rummen inte är särskilt stora ryms en väldig mängd intryck av alla de slag utan att utställningen känns överfylld. Det är en prestation att lyckas visa så mycket på en så begränsad yta och fortfarande hålla det pedagogiskt och snyggt.

Varje utställt föremål eller verk är försett med ett nummer. Nummerskyltarna är stora men tar ändå inte alltför mycket uppmärksamhet. Under TV-skärmar på väggarna hänger förutom lurar, för att lyssna på ljud till filmer, omfattande verklistor för varje vägg. Varje utställt, numrerat verk beskrivs med relativt långa texter. Alla texter i utställningen finns på svenska och engelska.

Min uppgift i detta fall är ju inte att gå in i utställningens innehåll utan att reflektera över utställningstekniken. Jag kommer dock att gå in mer i detalj på en del av utställningen för att visa på presentation. Jag väljer en avdelning i den japanska delen där kabuki-teatern visas. Precis som i varje del av utställningen finns det en väggtext som beskriver sektionen övergripande. I detta fall är det en text om kabuki med undertiteln ”från syndens näste till konstens finrum”. I sektionen finns det en tv-skärm med tillförande hörlurar men där saknar jag information om filmens längd, titel och innehåll, vilket hade behövts på en liten skylt. 

Kabuki. Fröken Blåregn. Japan. Foto: Linda Bergman.

För att beskriva Kabuki finns en vacker scenmodell, som är en kopia av kabuki-za i Tokyo i skala 1:10. På en grönmålad vägg i sektionen finner jag ett avtryck av en känd kabukiskådespelares ansiktssminkning, kabukiträsnitt med textinformation om ukiyo-e (”den flytande världen”), en målning på siden och fondskisser av japanska landskap. En trädocka i mänsklig storlek är iklädd en kimono för dans, vidbrättad hatt och bär en kvist blåregn över axeln. Dockan, som visas i en glasmonter, får illustrera rollen Fröken Blåregn från en kabuki-uppsättning. Allt det jag beskrivit ger i kombination en fin bild av kabuki-teatern. Det finns tre sådana här sektioner i den japanska delen och likaså tre sektioner i den kinesiska och tibetanska delen av utställningen. Ljussättningen är som sagt stämningsfull vilket är svårt att återge i bild. På flera ställen upptäcker jag subtila detaljer i utställningsproduktionen, som att vita rör i taket täckts med rött tyg i samma färg som väggar (se bild) och att genomskinliga svarta tyger/finmaskiga nät använts för att skydda dräkter och modeller. Tyget gör, till skillnad från glas, att blänk inte stör upplevelsen.

Detta är en utställning som berör, utbildar och visar på känsla för estetik genom alla val som gjorts i presentationen.  

Linda Bergman

LB är konstvetare, curator, skribent och chefredaktör för VERK tidskrift (en digital tidskrift om nordisk kamerabaserad konst). 

Recension

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel. 

Gastar, Generaler och Gudinnor
Dansmuseet i Stockholm.
Utställningen pågår mellan 17 februari 2019 – 5 januari 2020.
 
Utställningen är producerad av Dansmuseet i samarbete med Karl-Gustav Jönsson, Christina Nygren, Christina Tengnér och Constance af Trolle.