Digitalt historieäventyr hos Venedigs granne

På fastlandet mitt emot Venedigs historiska, världsarvsklassade stadskärna ligger Mestre, en stadsdel med helt annan känsla. Mestre är grådaskigt, industriellt och liknar till stora delar en ständigt pågående byggarbetsplats. Här bor många av de som arbetar inom Venedigs turistindustri och i de stora kemifabrikerna i hamnen Porto Marghera. Till Mestre flyttar också merparten av de tusentalet människor som varje år lämnar Venedig på grund av trängseln från enorma mängder turister, de skyhöga levnadsomkostnaderna i turismens spår och återkommande översvämningar. Det senare drabbade Venedig med full kraft i mitten av november, då vattnet forsade in över staden och täckte det ikoniska torget Markusplatsen. 

Mestre har länge varit något av en sovstad, helt utan egna turistdragplåster. Men i december 2018 öppnades museet Museo del Novecento,”M9”. Det är ett jättekomplex på 10 000 kvadratmeter mitt i Mestre, formgivet av den Berlinbaserade arkitektfirman Sauerbruch Hutton i djärva vinklar med en fasad av mångfärgade keramikplattor.

Museet skildrar de förändringar som Italien genomgått under 1900-talet utifrån åtta olika teman kring bland annat politik, vetenskap, familjeliv och italiensk identitet. M9 är ett av Europas få helt digitala museer – i stället för genom artefakter berättas historien interaktivt med hjälp av virtual reality-hjälmar, hologram och pekskärmar.

Mängden material som man möter efter att ha klivit in genom M9:s glasportar är enorm. Att försöka se allting, från första temat till sista, visar sig vara en svår uppgift. Men det verkar heller inte vara meningen. I M9:s katalog skriver en av dess styrelseledamöter att det egentligen inte är ett museum, snarare ”ett spel, ett äventyr, en labyrint, något som inte går att se i sin helhet”, och jämför med ett uppslagsverk där man bläddrar mellan olika ämnen utifrån sin nyfikenhet. 47 universitetsprofessorer, historiker och journalister har varit inblandade i att sammanställa den permanenta utställningen som ryms på två stora våningar i byggnaden.

Bildspel visar detaljbilder från M9 i Mestre. Foto: Jonas Cullberg.

Första våningen ägnas åt italienskt vardagsliv och hur det utvecklades under 1900-talet. I en triangelformad glasmonter roterar hologram med italienska vardagsföremål, som en skrivmaskin från Olivetti och en bil av modellen Fiat 500.  På pekskärmar går det att lära sig om italienska uppfinnare och vetenskapsmän som bidragit till teknologiska framsteg i vardagslivet. Vid ingången hänger stora bildskärmar med porträtt på familjer från 1901, 1961 och 2011, tillsammans med demografiska fakta. Italienska familjer har blivit mindre med åren men medlemmarna är allt längre, hälsosammare och mer långlivade. Här finns också hytter med ”magiska speglar”, som fotograferar ens ansikte och placerar in det på olika representanter för Italiens historia, i tidstypiska kläder. Till exempel kan man se sig själv som ”Attila”, en 36-årig fascist på väg till kriget i Etiopien 1935 i uniform och höga stövlar, eller den jämnårige ”Bertoldo”, en daglönare från 1900-talets början, som hoppas på att i bästa fall få leva i sex år till. På en vägg finns silhuetter av hur vinnaren av skönhetstävlingen ”Miss Italia” har sett ut genom decennierna, från 1940-talet fram till idag, för att visa att, som en text på väggen förklarar, ”inte bara kroppsformerna har förändrats genom åren utan också skönhetsidealen”. Ett inslag som hade varit svårt att tänka sig på ett svenskt museum, och som ofrivilligt blir ett monument över en viss mossighet.  

På museets andra våning skildras Italiens urbanisering med hjälp av virtual reality-hjälmar, där man omsluts av bilder på ett snabbt förändrande landskap. Glest utspridda byar med klocktorn täcks av motorvägar och fabriker. De bombas sönder under andra världskriget och ersätts med skyskrapor, universitet och shoppingcenter. Virtual reality har varit en växande trend i museivärlden de senaste tre åren, i och med att teknologin har blivit billigare och mer tillgänglig. Under 2018 och 2019 har virtual reality använts som betydande inslag i utställningar på Louvren i Paris, Smithsonian i Washington och Finlands nationalmuseum. Även på Venedigs konstbiennal fanns i år en hel ö som var tillägnad konstverk och filmer i virtual reality.    

På andra våningen tas också tyngre aspekter av Italiens historia upp, som fascismen (diktatorn Benito Mussolini dyker upp som hologram) maffian och politisk terror. Med tanke på att provinsen där museet ligger, Veneto, är ett starkt fäste för det invandringsfientliga partiet Lega (tidigare Lega Nord) kommunicerar M9 ut en påtagligt liberal syn på immigration. En väggtext förklarar att invandrare är en ekonomiskt lönsam affär för Italien eftersom de generar skattepengar och ”i många fall utför arbeten som italienare inte vill göra”. Utställningen drar också paralleller mellan de italienare som migrerade inom landet under 1900-talets början på jakt efter arbete och dagens utomeuropeiska immigranter.

Den som mot förmodan betat av alla utställningens stationer i ordning belönas med ett blinkande disco i museets sista rum, med en gigantisk jukebox där man kan välja musik från italienska dansgolv, från den gamla folkdansen Tarantella till 1980-talets italodisco. 

Museets målgrupp är dels italienska skolelever, dels de turister som passerar Mestre på väg till Venedigs historiska centrum. Mestre är en udda plats för ett museiprojekt med en prislapp på motsvarande 1,2 miljarder kronor. Men Bankstiftelsen Fondazione di Venezia som ligger bakom satsningen hoppas att den ska ge utdelning. Ambitionen är att museet ska skaka liv i Mestre enligt en modell som prövats på många håll i Europa: Att påkostade kultursatsningar med stjärnarkitektur lockar besökare och sätter igång en positiv ekonomisk utveckling. Urexemplet är Bilbao, som efter att det Frank Gehry-ritade Guggenheim-museet invigdes 1997 tog steget från postindustriell och sliten stad till ett populärt turistmål. Andra städer har varit mindre framgångsrika med konceptet. Om Mestre lyckas kopiera ”Bilbao-effekten” återstår att se, men M9 bidrar åtminstone till att knuffa den gamla industristaden in i samtiden. 

Jonas Cullberg

J.C är frilansjournalist