Utställningskritik #6 2019, Reportage, Världen

Minnesmärket för kommunismens offer i Tallinn

Den 23 augusti 2018 invigdes Eesti kommunismiohvrite memoriaal, minnesmärket för kommunismens offer i Tallinn. Det storslagna monumentet ligger nordost om centrum vid havet i Maarjamäeparken. I november förra året var jag i Tallinn och passade på att besöka monumentet som jag hade hört så mycket om.

Vi tog bussen till Pirita Kloostri, Birgittaklostret, och gick i de kyliga vindarna från Finska viken tillbaka in mot stan. En svart marmorliknande vägg reste sig framför oss. Vi kom fram via en passage som skar genom den svarta väggen. Först då förstod vi att det här var monumentet, men vi kunde bara se utsidan. Ingången hittade vi nedanför sluttningen ut mot havet. Mellan höga svarta parallella väggar kom vi in i en smal gång som bildade en lång stigande tunnel. Den smala gången med de överraskande höga väggarna gav oss känslan av att vara fångade. Ett blekt novemberljus föll ner från öppningen ovanför oss. Vi kunde inte förstå hur vi hade kunnat passera tvärsigenom väggen. Upplevelsen av monumentets yttre och av dess inre rum var så diametralt olika. Efter en stund förstod vi konstruktionen. Monumentet befinner sig delvis under markytan. Inne i tunneln är de svarta väggarna därför dubbelt så höga som på monumentets utsida. Passagebron som vi tidigare gått på var metallklädd och dess yta speglade ljuset från himlen, vilket gjorde bron i det närmaste osynlig inne i tunneln. Under bron kunde vi se att den långa smala gången öppna sig långt borta. Kanske det bleka novemberljuset trollade bort bron för oss.

Minnesmärket för kommunismens offer är tillägnat alla ester som drabbades av Sovjetunionens terror, från ockupation av Estland den 17 juni 1940 till Estlands självständighet återställdes den 20 augusti 1991. Den tyska ockupationen mellan augusti 1941 och september 1944 är inte temat här. Under den Sovjetiska ockupationen förlorade Estland var femte invånare, många tiotusen flydde och över 75 000 människor mördades, fängslades eller deporterades. Monumentet är liksom hela Estland riktat ut mot havet. Tågen med de deporterade gick åt andra hållet, till Sibirien. I den tvåhundra meter långa tunnelns svarta metallväggar är namnen på över 22 000 personer som aldrig återvände hem inmejslade. De mördades eller gick under, de dog på okända platser utan gravar. Här och var låg nu blommor och ljus. Monumentets mörka tunnel har blivit en grav att gå till.

Den långa tunneln kallas Teekonna (översatt: resan) och leder ut en anlagd park, Koduaed, (översatt: hemgården) som utgör den andra delen av minnesmärket. I den symboliska trädgården är äppelträd planterade. Äppelträd som växer i Estland men som inte kan växa i Sibirien. Träden står i en halvcirkel som öppnar sig mot tunnelns svarta yttervägg. På väggen finns några strofer ur en berömd estnisk dikt av Juhan Liiv från 1910: “Ta lendab mesipu poole” – “Biet flyger hem till bikupan”. En sång av sorg, motstånd och hopp, en för esterna känd sång som sjungs vid de stora nationella sångfestivalerna. På väggen runt om dikten sitter tusentals små aluminiumavgjutningar av bin. Befriade och utsläppta ur den mörka tunneln. Starka och känslomässigt laddade symboler knyter här an till en nationell estnisk kontext. Ett symbolspråk som kan vara svårt att följa för en utlänning.

På den svarta väggen är texttavlor monterade som på estniska, ryska och engelska informerar om den rättslöshet, det fängslande, de deportationer och mord som esterna utsattes för under sovjetregimen. Dessa texter finns också att läsa på minnesmärkets hemsida. En del av minnesmärket är dessutom tillägnat den estniska militära eliten från befrielsekriget från Ryssland 1918–20 vilka föll offer för sovjetregimens förföljelse tjugo år senare. Genom små titthål i väggen kan man se några av officerarnas porträtt. Monumentet har en strid ström av besökare. De äldre som fortfarande minns sina döda har nu en grav att gå till, de yngre kommer för att uppleva den storartade arkitekturen, vilken även har prisats internationellt.

Genom titthål i vägen kan man se några av offrens porträtt. Foto: Hanna Sjöberg.

Minnesmärket består av ytterligare en viktig del: Ett digitalt arkiv. Här samlas namn på de som utsattes för sovjetregimens förtryck. På hemsidan, https://www.memoriaal.ee/en, går det att söka efter namn på offer, men det går också skriva in namn som man själv känner till eller korrigera namn som finns i databasen och som man anser är felaktiga. Bakom hemsidan står Estonian Institute of Historical Memory, som administrerar databasen och har sammanställt den vetenskapliga grunden till minnesmärket.

Monument och minnesmärken är inte ämnade till att förmedla några insikter utan ska åskådliggöra kollektiva känslor, skrev Jan Philipp Reemtsma i Die Zeit för tjugo år sedan, i samband med den stora debatten om Holocaust-Mahnmal: Minnesmärket för Europas judar. Peter Eisenmans jättelika monument i Berlin byggdes för att vara en plats att samlas kring i det gemensamma minnet av Europas judiska befolkning och förlusten av den. Men under planeringsarbetet, som tog ett decennium, insåg man att det inte skulle räcka med att åskådliggöra kollektiva känslor och lade till ett informationscentrum. Det ligger nu vid sidan av och delvis under själva minnesmärket. I Sverige är traditionen kring minnesmärken inte lika utpräglad som i Tyskland. Det tyska språket erbjuder ett helt batteri av ord för begreppet ”monument”. Men frågan om minnesmärken och monument har blivit alltmer angelägen. En milstolpe kan vara Estoniamonumentet i Galärparken i Stockholm, gestaltat av den polske konstnären Miroslaw Balka. Estonias förlisning för snart trettio år sen var en katastrof som också drabbade Sverige. Nästan alla de omkomnas namn är inristade i monumentets stenmur vilken är formad så att den samlar in och omsluter besökarna. Liksom monumentet i Tallinn fyller monumentet funktionen av en symbolisk gravplats. Inte heller här har de sörjande kunnat begrava sina anhöriga.

I Tallinn är det ett team av arkitekter som har formgivit minnesmärket (namnen på alla inblandade finns på hemsidan). Det har kostat 8 miljoner euro, och har finansierats av privata fonder och den estniska staten. Varför bygger man ett sådant monumentalt minnesmärke? De tiotusentals mördade människorna förblir döda. Minnesmärket kan fungera för att motverka att offren och deras öde faller i glömska, något som i invigningstalet i Tallinn kallades ”den andra avrättningen”.[1] Minnesmärket försöker få eftervärlden att ta sig an minnet.

Monumentet i Tallinn fyller många funktioner. Det är en minnesplats för såväl nationella som för personliga förluster. Samtidigt är det en reservoar för historiska fakta. Framförallt är det en kraftfull historisk-politisk markering och ett symboliskt återupprättande av den estniska nationen i förhållande till Sovjetunionen. Monumentets officiella namn är ”Estniska minnesmärket för kommunismens offer” men det berättar om den sovjetiska imperialismens övergrepp på det estniska folket. Det visar också valet av invigningsdag, den 23 augusti 2018, som är årsdagen av undertecknandet av Ribbentrop-Molotovavtalet 1939. I avtalet delade Nazityskland och Sovjetunionen upp Europa i intressesfärer och Finland och de baltiska länderna skulle tillfalla Sovjet. För Sovjetunionens del höll sig avtalet fram till 1991 när unionen föll sönder och de baltiska staterna blev självständiga.

Även placeringen av minnesmärket i Maarjamäeparken har en stark symbolisk laddning. Alldeles intill ligger ett sovjetiskt segermonument som restes på 1970-talet, med en gigantisk skulptural anläggning av landskap och betong ut mot Finska vikens strand. Det hela kröns av en 35 meter hög obelisk av dolomit. Monumentet är i bedrövligt skick men mäktigt. Hit kommer Tallinns ryska invånare för att minnas det stora fosterländska kriget, som andra världskriget kallas i Ryssland. Den högerkonservativa justitieministern i Estland, Urmas Reinsalu, krävde i början av 2018 att monumentet skulle rivas. Men sovjetiska krigsminnesmärken är en känslig fråga i Estland. 2007 flyttade de estniska myndigheterna ett annat sovjetiskt krigsminnesmärke, Bronssoldaterna i Tallinn, från stadens centrum till en mer undanskymd plats. Flytten resulterade i demonstrationer och våldsamma upplopp, särskilt av rysktalande ungdomar, och protester från regimen i Ryssland. För övrigt är det sovjetiska monumentet byggt på ett gravfält för tyska soldater från andra världskriget. Gravkors av betong står ännu kvar. Platsen är historiskt laddad i många skikt.

På vägen tillbaka in mot Tallinn passerar vi Historiska museets bakgård. Där kan man genom ett stängsel se en samling utrangerade statyer av Stalin, Lenin och andra drakoniska föredettingar. Det finns alltså många anledningar till att tillbringa en eftermiddag i Maarjamäeparken. Även det medeltida Pirita Kloostri är värt ett besök, men det är en annan historia.

Hanna Sjöberg

H.S


[1] ”Bödlarna avrättar sina offer två gånger: första gången genom att döda dem och andra gången genom att tysta ner deras öde” (Ord yttrade i samband med invigningen av ett monument i Tallinn som uppmärksammar offren för den kommunistiska regimens brott i Estland), cit. efter Johanna Wassholm, Historiker vid Åbo Akademie, ÅU 28.8.2018

Reportage

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigerar text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel. 

Minnesmärket för kommunismens offer i Tallinn