Utställningskritik #6 2019, Recensioner

Naturen v/s människan i otydlig skrud

Entrén till utställningen är tillrättalagt polerad i en gråskala, här märks inte omvärlden. I den snitslade gången finns insprängda nedslag om en märklig värld utanför. Gången har en känsla av futuristisk glättighet. Med en kundvagn på ett podium, eller om det är ett altare, är livet enkelt, om man inte läser om masskonsumtionens förödande konsekvenser såklart. Gångens väggar krackelerar alltmer ju längre in man kommer. I sprickornas kikhål kan konsumtionens baksidor med enorma soptippar anas för den som vill se. 

Gången avslutas med en film som på någon minut sammanfattar konsumtionens förändring. Filmen berättar att fler produkter tillverkas billigare genom att billig arbetskraft utnyttjas och råvaror exploateras. Rika blir rikare och fattiga utarmas, vilket leder till en mer ojämlik värld. En skevhet som ökat sen 1950-talet. Konsumtionen har skenat och verkliga behov är sammanblandade med sociala behov. Att konsumera blir en viktig del av ens identitet medan jorden påverkas negativt. 

Nästa del i utställningen är ett större, mörkare utställningsrum fyllt med stora kokonger sammanlänkade med ljustrådar. Vi påminns om att vi lever i en alltmer sammanvävd värld. Här visas hur tätt människan och naturen sitter ihop och vad det får för konsekvenser. Ditt sätt att leva påverkar andra inte minst genom att det påverkar jorden som är en förutsättning för oss alla. Men, som framhålls i utställningen, det är upp till oss att skapa den värld vi vill och har möjlighet att leva i. Varje utställningsrum, kokong, har ett tema. Om jag räknade rätt är det åtta kokonger där det berättas om olika aspekter av en trasslig relation mellan människa och natur. 

Vissa kokongers tema är lättare att greppa, andra mer svårfångade. Ingen är kristallklar. Jag noterar rubrikerna men kan ändå inte enkelt sammanfatta delarna: planetens gränser, massutrotning, våra saker, slow violence, niche to mainstream, good times, system change och hopp. Tycker ni det är jobbigt med den inkastade engelskan? Jag med. I utställningen har de flesta texter engelska rubriker vilket förvirrar mig. Jag gör samma fel i varje kokong, letar efter den svenska texten och kommer på, igen, att den svenska texten har en engelsk rubrik. Nåväl, detta är inte den stora utmaningen i utställningen.

Rubrikerna är på engelska vilket gör det lätt att tappa bort sig bland språken. Foto: Amanda Creutzer.

När jag går runt i utställningen funderar jag på vad Världskulturmuseet egentligen vill med Human Nature. Är det för att väcka funderingar, mana till ändrat agerande, öka kunskap, eller vad vill de? Jag tror man glider i svaret och det märks i utställningen. För jag får inte särskilt mycket hjälp med att hitta nya sätt att leva eller få veta vad jag ska göra med mina funderingar kring klimatet. Det är också svårt att bygga kunskap när innehållet är svårt att överblicka eller navigera i. Human Nature berättar om vår tids konsumtion och planetens framtid, vilket självklart är angelägna frågor. Men det räcker inte med att ämnet är viktigt, det måste förvaltas väl. Utställningen må ha en sammanvävd form men innehållsmässigt är den spretig. 

Vi backar och tar utställningen från början. Jag utgår från att entrén ska ge en smak av masskonsumtionens fernissade ansikte. Väna röster som säger att allt är som det ska, trots att väggarna spricker. Om det är medvetet eller ej vet jag inte, men det är som den innehållslösa konsumtionen har smittat av sig på entrén. En stor del av utställningens yta och budget har spenderats på något som inte lämnar nämnvärda avtryck. Kort sagt, lite likt masskonsumtion. 

Ute i det stora mörka utställningsrummet igen. Det är en häftig form att betrakta. Men var ska man börja? Jag behöver gå in i varje rum för att ta reda på vad respektive del handlar om. I varje kokong finns texter, föremål, digitala produktioner och ibland interaktiva inslag. Alla kokonger har olika disposition, men jag saknar vägledning. Jag vill förstå hur jag ska gå och hur delarna i varje kokong hänger ihop. Det gör jag inte. Det känns stundtals som jag betraktar frukterna av ett fritt spånande. Låt mig förklara. Jag börjar direkt till höger, i kokongen om planetens gränser. Här berättas att planeten har olika gränser. En av dessa är klimatförändring och den har vi som bekant passerat, men därtill har vi passerat ytterligare tre gränser. Det berättas om nya grödor som forskas fram för att klara av framtida matförsörjning. Det berättas vidare om grödan amarant som för länge sedan odlades i Syd- och Centralamerika men som förbjöds. Mitt emot med texten står en monter med lerskulpturer från Sydamerika föreställande regnguden Tlaloc, en gud till vilken man offrade kakor gjorda av amarant. Så i det lilla rummet om planetens gränser lyfts dessa lerskulpturer fram. Vad säger dessa lerfigurer oss om de planetära gränserna? Tankehoppen går att följa, men om man innehållsmässigt zoomar ut blir det märkligt. Objekten blir till anekdotiska dekorationer. Vi får följa med på någons fria tankebanor där övergångarna känns märkbart associativa. Tankarna må vara hur grundade som helst, men det är inte så jag uppfattar dem i utställningen. Istället funderar jag på om det inte det finns mer relevant material i Världskulturmuseets samlingar. Eller är det på förhand beslutat vilka föremål som ska ställas ut och det sedan är det upp till utställarna att krysta fram kopplingar? Inte vet jag, men föremålen känns genomgående malplacerade i utställningen. Jag blir sjösjuk av dessa stundtals märkliga övergångar och innehållsliga bryggor. Kopplingarna kan anas men övertygar inte.

Föremålens roll väcker frågor. Varför är just dessa valda? Foto: Amanda Creutzer.

Men nu låter jag väldigt kritisk. Är Human Nature inte värt ett besök? Jo men det är den såklart. Ämnet är av yttersta vikt och jag hoppas att skolklasserna står på kö. Den yngre generationen har ju visat sig kunna tänka klarare än den äldre i dessa frågor. Äldre verkar ofta blanda ihop det som måste förändras med skuldkänslor och bekvämlighet. 

Nåväl, utställningen ska vidare till Stockholm. Den öppnar nästa höst på Etnografiska museet. Utställningen kommer säkert att knådas om en hel del och det kommer den må bra av. Låt mig göra några medskick in i arbetet. 

  1. Behövs entrén? 
  2. Tydliggör navigationen. 
  3. Kokongerna måste få ett tydligare innehåll. Bind ihop föremål och digitala produktioner med innehållet. Föremål och andra stationer utanför kokongerna bör tas bort för att skapa tydlighet. 
  4. Använd svenska och engelska likvärdigt. 
  5. Laga det som är trasigt. 

Den stora frågan jag tar med mig från utställningen är hur museer arbetar med sina resurser? Vilka förutsättningar har getts och hur har de förvaltats? Med eftertanke och bearbetning kan det bli en riktigt fin produktion i Stockholm, för utställningen har potential. Jag ser fram emot att besöka den i reviderad form. 

Amanda Creutzer

A.C är utställningsproducent.

PS. Jag tycker det är under all kritik att inte skriva ut namn på personerna bakom en utställningsproduktion. Det skadar inte med transparens. Tvärtom. Jag vill veta hur stort teamet varit, vilka funktioner och personer som ingått. Vem tjänar på denna anonymitet? Det handlar om att få såväl positiv uppmärksamhet för sitt arbeta som att ta ett ansvar för produktionen. För efter en kritisk text som denna blir det märkligt att de enda som namnges är konsulter, sannolikt utan ansvar för helheten.

Världskulturmuseet är en del av en statlig museimyndighet. Varför månar de inte om transparens? Foto: Amanda Creutzer.

Recension

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel. 

Human Nature visas på Världskulturmuseet från 8 februari och fram till våren 2020. Utställningen flyttas sedan till Stockholm och Etnografiska museet för att även där visas under ett och ett halvt år.

Idé, manus och innehåll: Världskulturmuseerna.
Scenografi: Hanna Reidmar.
Fysisk produktion: P. Chr. Rusch & son AB, Tvåtumfyra Byggnads AB, KB Vågspel.
Ljussättning: Ljusdesign.
Ljudkuliss: Elin Piel.
Digitala interaktioner: Future Memories AB, Svalna, Wonderfour, Houston Media.
I samarbete med: Co-benefits, MISTRA Sustainable Consumption, Re:heritage.