Reflektion, Utställningskritik #2 2020

Museerna som stöd i samtiden

Corona slog ner som en bomb i vårt liv. Till en början handlade samtalen ofta om huruvida man kände sig orolig eller inte för viruset. Sällan har ordet riskgrupp använts så ofta. Många fnös, medan andra höll andan inför vad som skulle kunna hända. Inte skulle väl viruset komma hit? Efter oroande rapporter kom viruset till Sverige i större skala. Stormen är nu här och jag med flera behöver hjälp att sätta de senaste tidernas händelser i perspektiv.

I kölvattnet av sjukdomen häpnade de flesta över virusets konsekvenser. Begränsningar spreds som en löpeld över världen. Efter bara någon vecka började museerna stänga, först de större och därefter ett pärlband av mindre institutioner, vilka alla behövde väga värdet av att hålla öppet mot risken för smittspridning. De flesta portarna är fortfarande låsta och verksamheterna får fortsatta genom digitala visningar av både konst- och kulturhistoriska utställningar. Behovet av distraktion och nyhetsvärde i att bedriva verksamhet digitalt skapar nyfikenhet hos betraktarna.

I Covid 19-tider vill jag veta mer. Min fråga är hur museerna som kunskapsinstitutioner bidrar till att hjälpa mig att förstå vad som pågår. Hur kan museerna hjälpa mig att begripa den värld vi numera lever i genom att ge vår samtid ett perspektiv? Hur utvecklade är museernas digitala beredskap? 

Många av museerna jag besöker digitalt har besöksinformation, faktasidor, forskningsnyheter, skolmaterial, pyssel och frågelådor på sina hemsidor, Instagram, Facebook och Twitter. 

Jag går först in på Naturhistoriska riksmuseets hemsida. En sökning på Covid-19, Corona och virus gav inga relevanta träffar. Bara sidor om inställda program. Jag söker mig vidare till Göteborgs naturhistoriska museums hemsida. Inte heller där hittar jag relevant information som sätter viruset i ett perspektiv. Kanske måste jag tänka mer kreativt och letar vidare om tidigare pandemier. Jag söker efter 1700-talets pest och 1300-talets svarta döden. Nog kan jag finna tröst i att till och med digerdöden fick sitt slut, tänker jag. Inte heller Medeltidsmuseet hjälper mig. Historiska museet har en faktasida om pesten, men jag hittar mer på Wikipedia. På Medicinhistoriska museet i Uppsala visas nu Livspusten – den konstgjorda andningens historia men museet är, som många andra museer, stängt, och informationen på hemsidan minimal. Sökningarna går vidare men det mesta jag hittar är information att och hurmuseerna följer Folkhälsomyndighetens restriktioner. Det är inställda programpunkter, inställda visningar, uppmaningar att endast besöka museet om man är frisk och information om att museet är stängt för besökare. På merparten av de hemsidor jag besöker finns endast en informationsruta på första sidan och på några hemsidor finns lite mer text kring praktiska frågor samlad på en sida. Endast i några enstaka fall finns en text där museichefen uttalar sig om beslutet att stänga verksamheten. 

Några få museers hemsidor berättar om en verksamhet som förhåller sig mer än reaktivt till nuläget. Det är bland annat Värmlands museum, Malmö museer, Norrbottens museum och Nordiska museet. På deras hemsidor finns information om olika minnesinsamlingar som har påbörjats. Här uppmanas jag som besökare lämna mina egna upplevelser av situationen och kan i vissa fall även läsa andras bidrag. Museerna samlar in minnena på den gemensamma plattformen Minnen.se. Äntligen ett exempel av reflektion på samtiden, och inte bara information om museernas egna åtgärder. Även om minnena kanske inte hjälper mig att förstå den tid vi lever i, så känns det bra att materialet samlats in för framtida forskning. I en tid då vissa använder uttryck som om coronakrisen tar ett slut känns det trösterikt att påminnas om att när viruset försvinner finns det kvar ett gediget material att hämta kunskap utifrån.

Efter en rundvandring på ett flertal museers hemsidor står det klart. Museerna klarar generellt coronakrisen lika dåligt som många andra delar av samhället. Detta trots att hemsidorna för närvarande är museernas främsta besöksarena. Jag hittar generande lite som sätter dagens situation i ett perspektiv. Hur var det nu med att var en relevant röst som bidrar till att ge perspektiv på vår samtid? Har museerna inget att tillföra om hälsovård, spanska sjukan, vaccin eller erfarenheter från andra orostider? Ska man inte kunna förvänta sig mer av institutionerna som förvaltar vårt gemensamma minne? 

Amanda Creutzer

A.C är utställningsproducent.

Denna text skrevs 26/3 och förhoppningsvis har hemsidorna uppdaterats med relevant information efter det. Det är också möjligt att information finns någonstans långt ner i webbsystemet, jag har sökt information som en vanlig besökare. Det jag inte kunde hitta vid en rimligt engagerad sökning får betraktas som för svårt att hitta. 

Vid en sökning den 3 april är läget detsamma på de hemsidor jag besöker frånsett att Göteborgs naturhistoriska museum har publicerat en text om att fladdermössen beskylls för coronautbrottet. 

Reflektion

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.