Virtuella visningar

Jag valde att delta vid tre virtuella visningar: Modena Museets så kallade ”soffvisning” med verk av Klara Lindén, Tekniska museets delvisning av utställningen Hyper Human, och konsthallen Accelerators utställning med Johanna Gustafsson Fürst, Ympa orden, piska min tunga. Jag väljer i den här texten att koncentrera mig på hur visningarna fungerade snarare än att skriva fram utställningarnas innehåll, tematik och verk. 

Moderna Museet var tidigt ute med att ge livesända ”soffvisningar”, varje dag kl.12 på Instagram och Facebook live. Visningarna finns i efterhand att se på Moderna Museets webb. Jag kikar nyfiket på antal visningar av ett avsnitt, och läser att 8200 personer har sett inlägget, 282 har gett tummen upp och 72 användare har kommenterat visningen, ett betydligt högre antal besökare än vid en konventionell fysisk visning.  

Jag ser en visning av Klara Lidéns verk med John Peter Nilsson, kommunikativ museistrateg på Modena Museet. Lidéns arbeten kan i korthet beskrivas som olika objekt, vilka kan ses utforska gränserna av rum, såväl offentliga som privata. Visningen inleds med att vår pedagog står och väntar på att klockan ska slå 12. Fotografen Ulf presenterar sig och berättar att vi besökare rekommenderas använda hörlurar för bästa ljud, vilket stämmer bra. Han småpratar med John Peter och berättar att det nu kommer små hjärtan i Instagram flödet och att ”Siv säger hej”. Jag känner direkt en närmre kontakt till fotografen och pedagogen, endast genom greppet att visa lite före bilder, det vill säga den oklippta stund när kameran bara rullar. Besökare får se varierade bildvinklar, närbilder och översiktsbilder vilket ger en visuell variation. Inslaget har en professionell teknisk produktion, trots enkel utrustning och publicering. John Peter pratar delvis med fotografen och visar hur han vill att verken skall filmas. Han leder oss vant och professionellt närmare Lidéns verk, lyfter upp det allmängiltiga och visar på materiella detaljer, allt i en yrkesmässig konstpedagogs anda. 

Den 20 april klockan 12.30 deltar jag vid livevisning av utställning Hyper Human på Tekniska museets Instagram-konto. Visningen är en del i en serie som varje dag kl 12.30 presenterar olika delar av Hyper Human. Det är inte möjligt att se inlägget i efterhand vare sig på museets hemsida, Instagram eller på Facebook. En engagerad pedagog visade tre exempel av hur artificiell intelligens verkar i praktiken. Filmningen är skakig, vilket kan ses ge en autentisk känsla, eller som i mitt fall skapa irritation. Jag får höra hur ansiktsigenkänning fungerar, höra om bilar med AI och få berättat för mig att även sociala medier använder sig av AI. Ämnet är intressant, vår guide har ett öppet kroppsspråk, och upplevs verkligen sympatisk. Men, ett stort men, tekniken håller inte. Filmen är delvis så mörk och kontrastrik att jag har svårt att se utställningen, kameran är skakig, och framför allt; vi erbjuds ställa frågor i slutet av sändningen, men till dessa ges inget svar innan live sändningen stängs ner. Det är ingen ursäkt att mediet är enkelt, både i film och publicering, och synd när visningen har en kunnig och engagerad pedagog

Den 23 april loggar jag in på videokonferens verktyget Zoom för att delta vid en visning av Johanna Gustafsson Fürsts utställning Ympa orden, piska min tunga – del 2 på konsthallen Accelerator. Konsthallen är tillfälligt stängd, men det går att boka digitala visningar för enskilda personer och grupper. Visningen är kostnadsfri och längden varierar mellan 15–30 min anpassat efter antalet besökare. 

Jag hälsas välkommen av Karl-Oskar Gustafsson, huvudvärd på konsthallen, som idag står bakom kameran och Birt Berglund som blir min guide. Birt börjar med att berättar hur visningen går till och att han hör mig i sin lilla snäcka i örat. De mänskliga spärrar och osäkerhet som kan finnas vid virtuella möten försvinner snabbt då jag uppmuntras att avbryta och ställa frågor. 

Birt ger mig pedagogiska nycklar för att komma närmare utställningen del för del. Gustafsson Fürsts skulpturer är komplexa, de ger inga svar men ställer däremot många frågor om språk, sociala system och individer. Visningen var personlig, trots det faktum att vi sågs genom en skärm. Jag får gå nära de ympade föremålen, se detaljer av samansättningar skapade av stål, uppleva den enorma rymd som konsthallen innehar, och framför allt, ställa frågor och få svar direkt. Filmkvalitén är mycket god, likaså ljud och ljus. Fotograf och pedagog är så samspelta att de var avslappnade, en av de bästa förutsättningar för att få kontakt med sin publik genom en skärm. 

Susanne Fessé

S.F är chefredaktör på Utställningskritik