En utställning om Förintelsen i pandemins tid

---

PC: Du är projektledare för en stor utställning om Sverige och Förintelsen som ska öppna på Forum för levande historia i Stockholm den här hösten. Berätta vad uppdraget gick ut på initialt, före corona. Varför är Förintelsen extra aktuell i år? 

MR: Uppdraget var att arbeta fram en utställning som skulle berätta om Sveriges förhållande till Förintelsen. Bakgrunden till detta är att det 2020 har gått 75 år sedan Auschwitz befriades, samtidigt som utredningen om ett svenskt Förintelsemuseum läggs fram. En internationell konferens med fokus på Förintelsen planerades i Malmö hösten 2020, tio år efter den förra konferensen då den så kallade Stockholmsdeklarationen undertecknades. Forum för levande historia hade även tidigare gjort en utställning på temat, 2005, och mycket har hänt sedan dess.

PC: Hur såg beställningen ut? 

MR: Beställningen handlade om att ta fram en utställning som skulle erbjuda både djup och bredd, med ett innehåll av texter, bilder, föremål och vittnesmål. Forum för levande historia gjorde som sagt en utställning med samma tematik 2005. Med den som utgångspunkt kan jag som projektledare och kurator se att det finns vissa luckor som måste fyllas igen. 

PC: Hur menar du då? På vilket sätt skiljer sig den nya utställningen från tidigare utställningar om Sverige och Förintelsen? 

MR: Den förra utställningen följde ett klassiskt narrativ om Sveriges förhållande till Förintelsen som bland annat visade hur Sverige sålde varor till Nazityskland och tillät tyska transporter genom landet. Forum för levande historia är ju en myndighet, men den gången tog man även ställning på ett tydligt sätt. Man gav svar, till exempel genom underrubriken till utställningen, ”Hur bidrog vi till Förintelsen?”. Alltså inte om Sverige bidrog utan hur! Den nya utställningen vill synliggöra berättelser av olika art som visar på att inget är helt svart eller vitt, ont eller gott. Vi vill höja kunskapen och förhoppningsvis bidra till att samtalen om ämnet blir mer nyanserade. Vi ger inga färdiga svar den här gången, utan lämnar det till mottagarna. 

PC: Vad är nytt i kunskapsläget, vad gäller temat såväl som sättet att skapa utställningar? 

MR: Kunskapsläget har delvis förändrats, inte minst efter Klas Åmarks bok Att bo granne med ondskan som kom i en ny utgåva 2016. Men mycket handlar också om att lyfta den kunskap som funnits upp i ljuset. Utställningen är innehållsrik och presenterar texter, bilder filmer, ljud, föremål och taktila inslag. Ett relativt nytt grepp är att vi i utställningen har byggt in frågor som rör historiebruk. Vi har också utgått från att utställningen så småningom ska turnera. 

PC: Och vilka behov hos besökarna har du haft som utgångspunkt?

MR: Det vi visste mest om var lärares behov när de ska undervisa om Förintelsen. Detta var en viktig kännedom, då en målgrupp för utställningen är just högstadie- och gymnasieelever.

PC: Jag föreställer mig att det finns ett rikt material av dokument och bilder att bygga utställningen kring, men hur har du gjort för att få tag i användbara föremål?

MR: Jag började inventera mitt eget huvud efter föremål som jag kände till och personer som jag ville samtala med. Bland annat kände jag till Ravensbrück-samlingen på Kulturen i Lund samt de föremål som min kära vän Magda Eggens lämnade till Judiska museet i Stockholm. Med detta som bakgrund tog jag sedan kontakt med de judiska museerna i Köpenhamn och Oslo. Museet i Oslo besökte jag även i augusti 2019 då jag har bra kontakter där. Senare råkade jag hamna i ett samtal med vår överintendent Ingrid Lomfors som visade sig kunna Nordiska museets samling med judiska minnen på sina fem fingrar. Andra medarbetare i projektgruppen har också sökt efter föremål, bland annat på Försvarsmuseet i Boden. Genom det arbetet har vi fått tag i en del föremål som aldrig har visats förut. 

PC: Hur har du resonerat när du valt ut (och valt bort) fakta till texter, bilder, föremål och filmer? Jag tänker på balansen mellan olika inslag.

MR: Tillsammans med projektgruppen har jag försökt arbeta fram en utställning med många olika ingångar. Texterna är ganska tunga, ett måste för att inte tappa nyanser. Vi har haft en gymnasieelev i tankarna, skrivit texter med en stark tyngdpunkt på berättande. Långa texter har en ingress. Valet av filmer och ljud har gett sig självt då vi utgått från ett PM som Klas Åmark skrev åt oss. Många intressanta inslag hittade jag även i Forum för levande historias vittnesmålssamling. Att använda journalfilmer från tiden var också viktigt. Balansen kan vara svår, det blir lätt att man inte ser skogen för alla träd. Det gäller hela tiden att jag som kurator tar ett steg tillbaka för att få överblick. Ämnet är svårt också på grund av att det finns så otroligt mycket att berätta. Val måste göras. 

PC: Har coronapandemin försvårat processen med att få tag i material?

MR: Coronaläget har mest märkts när det gällt att få tag på bilder och föremål. De flesta museers bildbyråer har varit stängda eller bara delvis öppna. Så det har tagit längre tid än normalt att få fram material. Vad gäller föremål fick jag tidigt positiva svar och mycket hjälp. Detta har sedan dragit ut på tiden på grund av corona, men som tur är hade vi gott om tid på oss. 

PC: Vilka är guldkornen i utställningen enligt dig? Alltså de inslag som du absolut inte vill att besökarna ska missa (eller missförstå)?

MR: Jag hoppas verkligen att besökarna inte missförstår utställningens komplexa helhet. Att inget är svart eller vitt. Guldkornen är egentligen hela den rika utställningen, men om jag ska välja något vill jag uppmärksamma en del föremål som aldrig har visats förut och de starka berättelserna kopplade till dessa. En annan viktig berättelse är den om Warszawa-svenskarna i två filmer, ”Hitlers dödsdömda svenskar”. De var svenska män inom svenska företag som hjälpte judar och därför fick dödsstraff i Nazityskland. Och så vill jag lyfta berättelsen om Göran von Otter, som 1942 på ett tåg möter SS-mannen Kurt Gerstein som avslöjar för honom hur judiska fångar gasas ihjäl i förintelseläger. Kopplat till detta ska jag intervjua Görans dotter Birgitta von Otter om hennes upplevelser av att växa upp med en far som kämpade hela sitt liv med den här berättelsen.

PC: När man tänker på föremål så finns det sånt som är ganska självklart, som pass stämplade med rött J för jude, eller böcker, tidningar och broschyrer från tiden. Även personliga ägodelar som kan kopplas till en berättelse är ju ganska givet, som ett par skor eller en kopp. Men jag har förstått att ni även planerar för mer otippade föremål: ett stort kullager, järnmalm, koks, kol. Hur har den idén vuxit fram?

MR: En del föremål kan ses som självklara i sammanhanget, men varför är det så? Det är ju ingen slump. Här märks ett crescendo i och med att Förintelsen ”kom till Sverige”. Alltså då överlevande efter kriget kom till Sverige med de få personliga ägodelar som de hade med sig. Föremålen blev kvar eftersom de stannade hos sina ägare, de överlevande som också blev kvar. Före 1945 fanns inga föremål som kopplar till Förintelsen i Sverige. När vi lyfter in andra föremål som koks, kol, järnmalm, kullager och en kamera är det för att visa varor som Sverige sålde till eller köpte från Tyskland. Vi kommer också att visa några svenska militära föremål samt surrogatkaffe. Detta för att synliggöra att det även pågick ett krig och att livet i Sverige påverkades. Tre konstverk kommer också att visas. Och i den del som handlar om historiebruk har vi med en annan typ av föremål, som till exempel ett av de första spelen med värdegrundsfrågor som togs fram gemensamt av Hem och skola och kommittén Levande historia.

PC: Jag håller själv på med en målgruppsdialog nu och har genom den blivit påmind om de antisemitiska och historierevisionistiska strömningar som faktiskt finns bland svenska skolungdomar. Utställningen är ju ett unikt medium på så sätt att den kan nå fram med kunskaper och insikter där skolans undervisning misslyckas. Åtminstone är det vad man hoppas. Hur tänker du kring detta? 

MR: Jag inser mer och mer att den här utställningen är viktig och unik då berättelsen om Sveriges kopplingar till Förintelsen aldrig har berättats på detta sätt i en utställning. Gällande skolan, och även andra besökare, är min erfarenhet att undervisningen om temat har handlat om de klassiska narrativen: tyska tåg på svensk mark, export av järnmalm samt stängda gränser. Så även här är min förhoppning att kunna ge lärare och elever kunskaper som på många sätt sätter dessa stelnade narrativ ur spel. Och att utställningen lyfter generella frågor kring att historiska händelser och berättelser aldrig är enbart svarta eller vita. Hur svårt det är för oss idag att förstå alla nyanser eftersom vi ser historier från det förflutna med våra ögon, våra normer och tankesätt.

PC: Vad kan den här utställningen göra för att beröra också dem som ifrågasätter Förintelsen?

MR: Utställningen lyfter inte speciellt mycket kring de traditionella Förintelsefrågorna, som antal offer, hur mördandet gick till etc. Ändå kan det som utställningen berättar om bli viktiga pusselbitar för att motverka rasistiska idéer. Till exempel visar vi i utställningen hur svensk flyktingpolitik försvårade för judar som flydde från nazisterna att komma in i landet, och vilka konsekvenser detta fick för dem.

PC: Utställningen ”Sverige och Förintelsen” ska öppna 22 september. Hur påverkas invigningen av corona? Jag har förstått att det har varit mycket diskussion kring hur och när utställningen ska kunna öppna.

MR: Än så länge löper uppmonteringen av utställningen enligt planen. Pandemin har dock ställt till det så att vi inte kan ha en öppen vernissage. Just nu ser det ut att bli en webbsändning med intervjuer. Vi ska också visa delar av utställningen och bjuda på musik från tiden. Man får göra det bästa man kan av situationen, helt enkelt.

Pia Cederholm

P.C. är pedagog, författare och ledamot i UEForums styrelse.