Alldeles i början av covid-19-pandemin annonserade Skansen att verksamheten var på väg mot konkurs på grund av den uppkomna situationen. Kort därefter flaggade ytterligare en ikonisk institution, nämligen Svenska turistföreningen, för samma sak. Skansen är Artur Hazelius skapelse och öppnade 1891. Svenska turistföreningen grundades redan 1885 av geologer från Uppsala universitet. Båda institutionerna har sedan de grundades genomlevt första och andra världskriget, spanska sjukan, asiaten och hongkonginfluensan utan att gå i konkurs. Varför var de så nära nu?
Svaret ligger bland annat i skiftet från en liberal till en nyliberal syn på verksamheter som Skansen eller Svenska turistföreningen.
Om jag slår upp ordet ”liberal” i min dators engelska ordlista får jag en hel serie av definitioner, de flesta positiva. Det liberala omfattar många olika sidor och perspektiv. Slår jag upp ”neo-liberal” får jag däremot bara ett enda svar, nämligen att det nyliberala handlar om marknaden.
På en marknad förekommer varor som säljs och köps. Idag har så gott som allt förvandlats till varor, även vi själva. Genom internet kan vi marknadsföra oss på den globala marknaden. Vi drar till oss uppmärksamhet och uppmärksamhet har ett värde. Vi blir värdesatta.
Varan ska marknadsföras, oberoende om det är jag själv, en elsparkcykel eller ett museum. Till och med medvetenhet är idag en vara. Att vara medveten om klimatkriser, pandemier eller insekternas minskning är en produkt att marknadsföra. Vad vi idag bevittnar är med andra ord en ekonomisering av allt, inklusive de ord som jag just har formulerat.
Det vi dock tycks ha glömt är att en ekonomisering av allt givetvis också måste ekonomiseras och ideologiseras, det vill säga ha ett pris och en idé, vilket bland annat covid-19-pandemin tydligt och tragiskt har avslöjat.
Geologerna som grundade Svenska turistföreningen var idealister. De ville underlätta för svenskarna att röra sig i landskapet och inte minst i fjällen. Även om de insåg att saker och ting, till exempel ledmarkeringar och stugor, kostar pengar, skulle de aldrig betrakta sin verksamhet som en besöksnäring. Tvärtom. Att vandra i den svenska naturen var att vända sig bort från det moderna samhällets alla krav, inte minst de ekonomiska.
Det var också denna idealism som drev Artur Hazelius. Hazelius är en intressant person ställd mot dagens bakgrund. ”Sveriges bästa tiggare” har han kallats, och få kan jämföras med honom när det gäller att dra till sig kapital för en kulturverksamhet. Hazelius dog 1901 och de sista åren av sitt liv bodde han i Gula villan på Skansen. Han lämnade sällan området. Hazelius blev ett med Skansen och han ligger begravd i den södra delen av Skansen, där man också finner ”Skåne”.
1873 öppnade Hazelius Skandinavisk–etnografiska samlingen på Drottninggatan. Samlingen skulle senare bli Skansen och Nordiska museet, ett museum som Hazelius aldrig fick vara med om att inviga. Museet slog upp portarna först 1907.
Skansen och Nordiska museet är idag två separata institutioner. Även om de får offentliga anslag är de inte statliga institutioner, utan stiftelser. Hazelius ville att staten skulle ta över verksamheten, men den vägrade.
Hazelius hade ständigt ekonomiska bekymmer. Men dessa kom inte från vikande besökssiffror utan från verksamhetens faktiska kostnader. För Hazelius var samlandet primärt en fråga om att rädda vad som räddas kunde undan modernitetens destruktiva krafter. Skansen var även under Hazelius tid förknippad med jippon och festligheter. Syftet var dels ekonomiskt, dels didaktiskt.
Dagens ekonomisering av allt har fått verksamheter som Skansen och andra museer att hävda att det hos dem finns något för alla. Det låter sympatiskt, men är förstås bara en fråga om ekonomi. Det som sker är att grundverksamheten, i Skansens fall räddandet av kulturvärden, negligeras. Istället banaliseras verksamheten. Den nyliberala världen är yta. Djup saknar ekonomiskt värde. Hazelius Skansen är i våra nyliberala ögon fullständigt omodernt, kanske till och med elitistiskt. Men poängen med Hazelius Skansen var att den skulle vara omodern och rädda ting från modernitetens destruktivitet. Ett nyliberaliserat Skansen är alltså en tvärtom-verksamhet mot hur Hazelius såg på verksamheten. Det är inte märkvärdigt eftersom det mesta i vårt samhälle idag har vänts uppochner i linje med den nyliberala ideologin.
Man kan hävda att förr var Skansen till för människorna. Idag är människorna, eller snarare “gästerna”, till för Skansen. Om människorna inte infann sig förr blev Skansen inte lidande. Om gästerna inte infinner sig idag blir Skansen lidande. Den nyliberala ekonomiseringen av allt har alltså vänt på steken. Men vad detta också visar är att allt inte kan ekonomiseras utan att det får konsekvenser. Denna gång räddades Skansen av sina “gäster”. De kom inte till Skansen, men de donerade stora summor, vilket har räddat verksamheten.
I pandemins spår har intellektuella runtom i världen spått en ny framtid. Ingen har helt klart tydliggjort vad denna framtid kommer att innehålla. Men kanske bör vi se över den nyliberala globala ekonomiseringen av allt, en ekonomisering som förvandlar oss till rotlös yta och därmed spär på identitetspolitikens polarisering av samhället. Det vore intressant att se vad som skulle hända om institutioner som Skansen började ställa djupare frågor, exempelvis om historia och historiemedvetande.
Till dess kan vi konstatera att pandemin med all önskvärd tydlighet har visat att ekonomiseringen av allt enbart fungerar i en idealiserad kontext. Minsta skärva i maskineriet och allt skär. Att ett virus utan Twitterkonto, hjärna, mål och mening kan stjälpa inte bara Skansen, utan stora delar av världen, borde hursomhelst få oss att reflektera.
Johan Hegardt
J.H är docent i arkeologi och verksam som forskare på Institutionen för kultur och lärande/filosofi vid Södertörns högskola.
Reflektion
Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.
