Utställningskritik #5 2020, Recensioner

Världsarv på släta klippor

Kerstin Parker besöker Vitlycke museum, en av de institutioner som fortsatt att fungera under pandemin då besökarna till stor del vistas utomhus. 

På stora, släta stenhällar i skogen berättar inristade motiv om livet under bronsåldern. Hällristningarna i Tanum i Bohuslän är unika eftersom de består av större och sammansatta kompositioner snarare än enskilda figurer. Här kan betraktaren följa scener ur bronsåldersmänniskornas liv med långa resor till havs för att få tag på det åtråvärda bronset, men också från de bofastas vardag, relationer och andevärld.

I Tanumområdet är det framför allt fyra platser som har de omfattande sammansättningarna av hällristningar: Aspeberget, Fossum, Litsleby och Vitlycke. På den sistnämnda platsen ligger också Vitlycke museum med en utställning och tillhörande bronsåldersgård och bevarade skepp. Ristningarna i de fyra områdena har olika karaktär. I Vitlycke kretsar bilderna kring kärlek, makt och magi och flera av scenerna visar ett samband med en fruktbarhetskult. Här finner vi till exempel ”Brudparet”, en av världens mest kända hällristningar. På samma häll möter vi också den sörjande kvinnan som knäböjer vid en liggande man. Andra motiv är människor med vapen och verktyg som jagar och seglar. Det finns både vuxna, barn och många djur såsom en val, en orm, oxar, getter och fåglar. Figurerna har ofta mytologisk anknytning. Forskare tror till exempel att ormen snarare är en blixt och att det finns ett samband med åskguden Tor. Även fåglarna kan tolkas symboliskt. I en ristning med fotspår som leder fram till en vattensamling finns en grupp fåglar, troligtvis tranor, vilket har tolkats som ett vårtecken. 

I området Fossum finns omkring 200 figurer som tycks ha en medveten, sammansatt komposition. Eftersom figurerna är stilistiskt snarlika anses de vara utförda av en person under en kort tid. I Litsleby domineras hällen av den enorma Spjutguden, som är den största hällristningen i Skandinavien. Hällen ligger 25 meter över havet. Det kan tyckas märkligt att den är mitt i skogen, men under bronsåldern gick havet i en vik ända fram till stenen. 

På den fjärde platsen, Aspeberget, finns Tanums, och kanske världens, största koncentration av hällristningar. Det är ett myller av bilder. Olyckligtvis är en del av ristningarna svårt skadade av vittring och många har täckts över med jord för att skyddas. Men en del av dem som är tillgängliga för besökarna är mycket välbevarade och troligtvis lika vackra som när de skapades för runt tre tusen år sedan.  

I utställningen inne på Vitlycke museum får besökaren ta del av intressant information om hällristningarnas tid, forskning om och tolkningar av den anmärkningsvärda bildskatten samt historiska sammanhang. Utställningen är pedagogiskt utformad med kartor, bilder och avbildningar med kärnfulla texter. Det är ett mycket skickligt arbete som ligger bakom, och som besökare känns det som att kastas in i en tidsperiod som sträcker sig mellan 1700 f.Kr. och 200 f.Kr., från bronsålder till den första delen av järnåldern. Vi får läsa om internationella handelsnätverk där bärnsten och pälsar byttes mot brons och andra metaller, om mytologi, seder, bruk och samtida historiska händelser såsom de olympiska spelen i Grekland, Hannibals tåg med elefanter över Alperna och den babyloniske kungen Hammurabis erövrande av hela Mesopotamien. I Grekland blomstrade de minoiska och mykenska kulturerna, och forskare har framhållit likheter mellan dessa kulturers bildvärld och hällristningarna i Bohuslän. 

Det är också fascinerande att få veta mer om de handelsresande som hade kunskaper om hantverk, metaller och språk och som seglade på Medelhavet, längs kuster och de centraleuropeiska floderna. Resorna var farofyllda och eventuellt var hällristningarna en del av förberedelserna, ett sätt att bringa lycka på färden eller en tacksägelse när männen hade kommit hem med en skeppslast full av brons. 

Vitlycke museum är inte som andra museer, eftersom de huvudsakliga utställningarna, hällristningarna, är belägna utanför museibyggnaden. Museet beskrivs som ett besökscenter för världsarvet Tanums hällristningar. Det 41 kvadratkilometer stora området kring Tanumslätten blev upptaget på Unescos världsarvlista 1994, vilket innebar att den kulturhistoriska bildskatten nu blev en angelägenhet för hela världssamfundet. Museipedagog Lars Strid berättar att museiverksamheten definitivt har förändrats av världsarvsutnämningen. 

– Det museum som du möter idag existerar på grund av världsarvsstatusen. Nuvarande museum byggdes 1998, som en konsekvens av att hällristningarna i Tanum blev världsarv 1994. Det tidigare museet var mycket mindre med betydligt enklare förutsättningar. Världsarvsstatusen har lett till ett kraftigt ökat intresse för hällristningarna och museets verksamhet växer än idag för att möta detta intresse.

Är skolklasser, barn och ungdomar er främsta målgrupp, eller vänder ni er lika mycket till allmänheten i stort? 

– Skolklasser, barn och unga är en prioriterad grupp för oss, men långt ifrån vår enda målgrupp. Eftersom vi är ett världsarvsmuseum så är vi ett internationellt besöksmål. Någonstans mellan 60 till 65% av museets besökare kommer från platser utanför Sverige. 

Lars berättar att museet under de senaste åren haft omkring 130 000 besökare per år. 

– Det har varit en generellt uppåtgående trend, som naturligtvis brutits kraftigt av årets siffror.

Vilka är museets största utmaningar? 

– Museet brottas med flera utmaningar som kretsar kring att få kapaciteten i anläggningen att räcka till för såväl det växande intresset som besökstalen. Det tar sig uttryck i den balansgång det innebär att utveckla en stark kunskapsbas i verksamheten samtidigt som vi har kapaciteten att hantera stora besöksflöden under högsäsongen. Säsongsprägeln är en utmaning i sig. Dessutom finns stora behov av att se över fastighetens infrastruktur, som parkering, toaletter, gångstigar och allmän skötsel och tillgänglighet på området kring bronsåldersgården, offermossen och Vitlyckehällen.

Om man jämför hällristningarna nu med för ett par år sedan är det tydligt att den röda färgen har mörknat. De är därmed inte lika urskiljbara som tidigare. Lars betonar att färgläggandet av ristningarna är en metod för att presentera dem, inte en rekonstruktion, och att det är Länsstyrelsen i Västra Götaland som ansvarar för målning och skötsel av hällristningarna. 

– Jag kan mycket väl tänka mig att färgen är mörkare/mattare nu än vad du upplevt tidigare, säger Lars. 

Han fortsätter:

– Färgen har kontinuerligt bättrats på. Hur långa intervallerna har varit beror lite på förhållandena på den enskilda hällristningen. Torra hällar och de som täcks vintertid behöver inte målas i lika ofta som hällar som är blöta under vinterhalvåret. Det sker ett arbete med att skydda ristningarna från vittring och den främsta insatsen är att några platser i världsarvet täcks. Det största problemet när det gäller vittring är frostsprängningar. Därför täcker man känsliga hällar med en kombination av isoleringsmaterial och ett vattentätt skikt. Detta minskar antalet upptiningar och tillfrysningar som hällytan behöver uppleva under en vinter. 

Även om hällristningarna inte har samma lysande röda färg som tidigare är de precis lika enastående. Det är inte en enkel uppgift att tillgängliggöra och vårda ett sådant omfattande, och samtidigt utspritt, område med de utmaningar som naturen medför. Vitlycke museum klarar dock detta med bravur. De lyckas dessutom med mästerstycket att förmedla de långa tidslinjerna och kunskaper om många olika ämnen på ett kärnfullt och pedagogiskt sätt som verkligen ger mersmak. 

Kerstin Parker 

K.P. är frilansjournalist, författare och har en magisterexamen i historia. 

Recension

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel. 

Världsarvet Tanums hällristningar
Vitlycke museum i Tanumshede
Permanent utställning

Vitlycke museum som är en del av Västra Götalandsregionens förvaltning för kulturutveckling. Länsstyrelsen i Västra Götaland är ansvarig för målning och skötsel av hällarna.