Minne och monument

På Skissernas museum lever man som man lär. Där visas den nya basutställningen ”Minne och monument” i halvfärdigt skick under hösten 2020. Jag såg den i slutet av september, någonstans under tillblivelseprocessen. Vissa verk och texter var på plats. Intill dem stod helt omärkta objekt, väggar med upptejpade textskisser och en låst glasdörr där jag bara kunde ana verken på andra sidan. Det är smart. Skissernas museum är en plats tillägnad den konstnärliga skapandeprocessen, och med öppenhet inför det egna utställningsskapandet betonar man att ett verks tillblivelseprocess är minst lika intressant som resultatet.        

Med blicken riktad mot processen snarare än resultatet ges även utrymme till verk som aldrig kom att uppföras. Och frågan är om dessa inte säger mer som historiska dokument, eftersom de markerar gränsen mellan det möjliga och det otänkbara i den samtida diskursen. Ett av de mer omtalade ouppförda verken från senare tid är ”Memory Wound”, minnesmonumentet över terrorattentatet på Utøya. Det är placerat direkt vid ingången till utställningen, som visas i tre rum på det övre våningsplanet i den äldre delen av museibyggnaden. Skisser och materialprov kompletteras med en video, där man får följa arbetsprocessen och de förhandlingar som sedermera ledde till att verket aldrig uppfördes. Men även om det är ett verk som inte finns, så förtjänar skisserna och tankeverket att visas och begrundas. Konstnären Jonas Dahlberg föreslog ett minnesmärke i två delar, ett vid gården Sørbråten på fastlandet nära Utøya och ett i Regjeringskvartalet i Oslo. På en udde vid Sørbråten skulle det skäras ett snitt genom berget ända ner under vattenytan – ett brutalt, ofattbart, materiellt sår som symbol för det ofattbara sår som attentatet på Utøya lämnade i enskilda människoliv och i det norska samhället. Den sten som togs bort från Sørbråten skulle sedan användas för att tillverka två tusen markplattor till Regjeringskvartalet. På plattorna skulle namnen på de fem miljoner människor som var bosatta i Norge den 22 juli 2011 ristas in. 

Här kommer jag att tänka på ”Vietnam Veterans Memorial” i Washington D.C. Det ritades 1981 av den då 21-åriga amerikanska studenten Maya Lin, som sensationellt vann tävlingen för att få rita monumentet och i och med sin skapelse öppnade för en helt ny form av minnesmonument. Lins verk består av ett nedåtgående snitt genom marken på the National Mall, som en stor utskuren tårtbit där snittytan är klädd i blank svart granit med inristade namn på de amerikaner som stupade i Vietnamkriget. Till skillnad från tidigare uppresta och figurativa hjältemonument visar Lins verk ett helt annat minne av kriget – som ett dolt men alltjämt öppet sår, hos enskilda människor och hela den amerikanska nationen. Med det gav hon monumentgenren en ny betydelse och ett nytt formspråk, och många har följt i hennes spår. I Utøya-monumentet ekar bilden av det dolda men öppna såret, i marken och i människors liv. Ett sår som, skulle det visa sig, de boende vid Sørbråten inte ville leva med som en del av sin vardag. Namnen på plattorna i Jonas Dahlbergs monument är också ett eko från Maya Lin, med en avgörande, om än subtil, skillnad. Där Lin och andra efter henne har valt att rista in namn på dödsoffer ville Dahlberg få med namnen på alla som var bosatta i Norge dagen då attentaten ägde rum. Budskapet var att alla boende i Norge, inklusive terroristen, måste ses som offer för attentaten. 

Skissernas museum har en akademisk bakgrund. Det grundades 1934 av Ragnar Josephson, som var professor i konstvetenskap vid Lunds universitet. Han ville skapa ett arkiv för hela den konstnärliga processen, i syfte att kunna studera konst som något mycket mer mångbottnat än ett färdigt verk. Den ambitionen genomsyrar även ”Minne och monument”. Här ligger betoningen på förhandling, prövande, samarbete och kompromiss, snarare än på monument som monolitiska utropstecken. Men det innebär inte att det är en svår eller akademiskt komplicerad utställning. 

Här finns förlagor och modeller till en rad ikoniska monument över hela världen, men med betoning på Sverige. Jag dröjer lite extra vid den makalöst vackra modellen i trä och papper till ”Gravitational Ripples”, Lea Porsagers minnesmonument över tsunamikatastrofen 2004, och förundras över skörheten i den första trevande modellen i gips och gasbinda till ”Non-Violence” av Carl Fredrik Reuterswärd. Det finns flera Raoul Wallenberg-monument och förlagor till Sigrid Fridmans skulpturer av Ellen Key och Fredrika Bremer, vilka ger en inblick i synen på makt och kön i det svenska samhället under 1900-talet. En liten modell av den härligt blasfemiska och aldrig uppförda ”Moder Svea” av Sven Broberg visar hur en bitande samhällskritik bubblade under ytan på det offentliga Sverige 1910. Jag slås av jämförelsen med ”Zlatan Ibrahimović”, den numera vandaliserade skulpturen av Peter Linde. I utställningen representeras Lindes skulptur av tre små gipsfigurer och en tillhörande text som betonar debatten efter verkets uppförande. Men det som har etsat sig fast hos mig är den lilla gipsfigur som återger den magiska bicykletan, skissen till det verk som Linde själv ville uppföra. Vilket särdeles monument det kunde ha blivit, med fotbollsspelaren liksom hängande i luften, fångad i en bråkdels sekund av överjordisk lätthet och perfekt balans – en hyllning till såväl spelarens som konstnärens mästerliga skicklighet. Men fotbollsförbundet och Zlatan själv valde en modell med en klassisk härförarpose som för tankarna till Karl XII-statyn i Kungsträdgården. Här finns många fina frön till reflektion över synen på kön, makt och nation i vårt eget samhälle.

Det är svårt att tänka sig en bättre tajming för en utställning om minne och monument. På nyheterna ser vi statyer vältas och minnesmärken ifrågasättas över hela världen. Det ligger politisk sprängkraft i monument och i makten över det kollektiva minnet. Därför behöver vi mer, djupare och mer nyanserad kunskap om dessa minnesmärken, vilka behov de fyller och varför de finns i våra samhällen. På Skissernas museum visas förlagorna och förslagen, och med fokus på försöken och förhandlingarna ges sammanhang och djup. Tänk, alla de verk som aldrig fick uppföras – de säger i många fall mer om samhället och dess minneskultur än de som står där idag.

Anna Källén

A.K. är docent i arkeologi och forskare i kulturarvsstudier vid Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet.