Med barnen på Nationalmuseum hemifrån soffan

– Idag ska vi besöka Nationalmuseum, säger jag en lördag vid frukostbordet. 

8-åringen ser skeptisk ut och utbrister: 

– Men det går ju inte. Det är ju corona på alla museer. 

5-åringen blickar ut på januarislasket och suckar: 

– Jag vill inte gå ut. Jag vill bara slappa i soffan idag. 

– Ja men det är ju precis det vi ska göra, svarar jag. Vi ska slappa i soffan och gå på Nationalmuseum samtidigt!

Tillsammans slår vi oss ner i vardagsrummet och surfar in på Nationalmuseums hemsida. Under fliken ”Museet online för barn” finns fyra filmer för ”barn och nyfikna vuxna”. Varje film är cirka fem minuter lång. Ett perfekt lördagsnöje!

Jag kopplar upp datorn till TV:n så att bilden blir större. Tyvärr är filmerna gjorda i stående format, vilket nog fungerar fint i mobilen, men sämre på TV:n. Den smala bilden förtar lite av upplevelsen. Ska barn och vuxna titta tillsammans gissar jag att många, precis som vi, väljer att se filmerna på en stor skärm. Därför vore ett liggande format bättre.

Filmerna består av filmade sekvenser i museets utställningar varvade med fotografier och stillbilder av konstverk, föremål och miljöer. Bilderna har hög kvalitet och är komponerade på ett snyggt sätt. Programledaren Nassim Al Fakir guidar oss på ett trevligt och pedagogiskt sätt runt på museet. Här och där har man lagt in små roliga effekter. En bild blinkar till, en pil skjuts iväg, ett oväntat ljud hörs och Nassim skämtar ibland glatt med oss. Det uppskattas verkligen av barnen.

Film nummer ett börjar i Nationalmuseums entré. Al Fakir berättar om museet och dess tillkomst. Vi får höra om Carl Larsson och Gustav Vasa.  Han tar oss sen med ekande steg uppför de många trapporna. Vi stannar till högst upp vid de antika skulpturerna. Båda barnen fnissar åt ”nakenfisarna”. Precis som om vi varit på museet på riktigt. 

Film två är lite svårare för barnen. Det krävs nämligen en hel del förkunskaper för att förstå hur det var i Sverige på 1500-talet och kunna relatera till det som visas. Båda barnen tappar snabbt intresset och behöver lite övertalning för att titta vidare på nästa film. 

I film tre hamnar vi i 1600-talet. Målningar med starka färger och många detaljer väcker barnens engagemang på nytt. Inzoomningarna och närbilderna på Rembrandts självporträtt är extra spännande. Barnen vill gärna se mer och vi startar den sista filmen. 

I film fyra fångar en 1700-talsmålning barnens intresse. Den föreställer en flicka som håller en fågelbur i famnen. Domherren i buren visslar melodin till ”Små grodorna”. Barnen fnissar högt när Al Fakir skämtsamt och smått irriterat ber fågeln att sjunga en annan melodi. Domherren fortsätter dock vissla ”Små grodorna”, vilket resulterar i att båda barnen viker sig av skratt i soffan. Resten av 1700-talet hamnar lite i skymundan. Och när Al Fakir tar med oss in i 1800-talet är barnen fortfarande kvar hos domherren. 

Sista delen av filmen handlar om vår tid. Vi blir uppmanade att försöka känna igen saker, vilket är rätt svårt då man knappt hinner se föremålen i de filmade sekvenserna. Filmen avslutas med ett uppdrag som går ut på att vi ska hitta en radio, som visar sig vara förklädd till en älg i porslin. Det slår mig att mina barn inte vet hur en vanlig radio ser ut. Hemma lyssnar vi nämligen alltid via mobilen. Tyvärr blir filmens sista uppgift därför helt obegriplig för dem. 

När vi summerar vårt digitala museibesök tycker barnen unisont att det bästa var ”domherren för den sjöng så roligt”. 5-åringen vill gärna besöka museet på riktigt för att ”gå i alla trapporna, titta på tavlorna och träffa fågeln”. 8-åringen är mer skeptisk och tycker att det verkar vara ”ett vuxenmuseum där det inte finns så många kul saker för barn”. Han önskar att hade funnits en gåta eller något som man fick klura på och som man inte direkt fick svar på. Då hade filmerna känts mer spännande. 

Min egen reflektion är att det som var lite oväntat och busigt i filmen var det som barnen gillade bäst. Att dela upp filmen i fyra delar är också bra, då man på så sätt kan välja att se en i taget. Det märks dock, framför allt i slutet av film 4, att filmerna bygger på museets audioguide som är gjord för att upplevas på plats i museet. När Al Fakir ber oss att leta efter saker i museet faller tyvärr filmen rätt platt, eftersom detta är svårt att göra hemma i soffan. 

När vi istället får upptäcka detaljer i de inzoomade konstverken fungerar filmerna desto bättre. Att få komma riktigt nära konsten är kul. Det är en upplevelse som nog faktiskt gör sig bättre i det digitala formatet än om vi hade varit på plats på museet.

Sofia Dahlquist

S.D. är museipedagog och utställningsproducent.

---