Vad det materiella kan berätta om det immateriella

Kontrasten är stark mellan biljettkassan och utställningen Fenduq i Vandalorums Lada 1. Det doftar trä och ljuset är varmare. En lång inledningstext möter besökaren men ljud, doft och ljus gör en otålig. Det är svårt att läsa klart texten, andra sinnesintryck tar över. 

Ljudet visar sig komma från flera videoverk. Framträdande är en allvarlig mansröst från det första videoverket som projiceras på en vägg. Framför väggen står en bil av märket Mercedes. Kompositionen påminner om tv-programmet På spåret: ”Vart är vi på väg?” Det är tydligt att frågan i detta fall ställs på ett metafysiskt plan. Jag sätter mig i bilen. Sätet sviktar. Detta immersiva grepp och verkets placering är smart eftersom det ger resten av utställningsupplevelsen en empatisk prägel.

Vid första anblick verkar Fenduq handla om motorer. Under ytan framträder dock en mörkare bild av urbanismens baksida, klasskamp och nationalitet. Väggtexterna berättar att en av många konsekvenser av den globaliserade världen är att skrotade bilar av europeisk härkomst hamnar i afrikanska länder. Den utställda bilen, ett slags objet trouvé, kan alltså förstås som en metafor. Genom verken kanaliseras samhällsaktuella frågor – i utställningshäftet beskriver konstnären Éric van Hove sina verk som socioekonomiska föremål. 

Lada 1 är ett avlångt rum med öppen planlösning. Det gör att ljud från flera videoverk hörs samtidigt och att ögat gärna vandrar mot väggtexter och informationsbladen i sandfärgat papper. Till en början är detta irriterande. Efterhand verkar det dock vara ett medvetet val, och den hantverksmässiga och känslomässiga tyngd som många av verken har gör att distraktionen snabbt släpper. Utställningsformatet speglar van Hoves konstnärskap i det att han utforskar kosmopolitism, globalism och lokalism – med andra ord hur världen och vi människor är sammankopplade. 

Paulina Hallencreutz

P.H. är konstvetare och kreatör.