Pärlor ur arkivet

Den tredje artikeln i serien ”Pärlor ur arkivet” är vald av utställningsproducenten Liza Carlefred, som också är ordförande i UtställningsEstetiskt Forums styrelse.

”Inspirerande om utställningsdesign”
av Fritz Halvorsen
UEForum #1 2012

Min pärla ur arkivet är Fritz Halvorsens välskrivna recension av Kossmandejongs bok Engaging spaces. I recensionen reflekterar Halvorsen bland annat över hur Kossmandejong har kommit att omdefiniera utställningsarkitektens roll.

På min tidigare arbetsplats satte jag för ett antal år sen igång med att bygga upp ett litet bibliotek med utställningslitteratur. Jag blev snabbt modfälld, då jag kunde konstatera att det inte fanns någon omfattande litteratur inom området. Men när jag hittade och beställde det holländska företaget Kossmandejongs bok Engaging spaces blev jag upplivad.

Jag inväntade denna kostsamma tegelsten med spänning och satte genast tänderna i den. Skulle det vara ännu en glossig coffee table-skapelse med företagsreklam, eller skulle det vara inspirationen jag hade väntat på? Boken blev, till min stora lycka, min utställningsbibel under några år. Äntligen beskrevs utmaningarna i en utställningsprocess där innehållet samspelar med formgivningen i strävan att ge besökaren en helhetsupplevelse. Fritz Halvorsen sätter fingret på just den storheten med Engaging spaces, och hans ord gör att jag vill läsa boken igen.

Det enda som jag inte håller med Halvorsen om är hans kritik mot bilderna i projektpresentationerna. Visst är en utställning till för att upplevas i minst tre dimensioner, men för mig fungerar dessa bilder utmärkt. Jag lever mig in i utställningarna med hjälp av bilderna och bildtexterna och förstår tack vare planskisserna utställningarnas flöden. I ord och bild förklaras och visualiseras mitt yrke i en estetisk upplevelse.

Tyvärr äger jag inte boken idag, men skulle någon ha ett exemplar över så vet ni var jag finns, och julafton kommer alltid snabbare än väntat.  

---

Goda böcker om utställningsdesign växer inte på träd. När det då ramlar ner en bok på skrivbordet innehållande en historisk genomgång av utställningsmediet, teori kring mediets möjligheter och en rik samling roliga utställningsprojekt lägger jag ner pennan, lutar mig tillbaka i stolen och ger mig hän.

Boken Engaging spaces är en genomgång av de holländska utställningsarkitekterna Kossmann.dejongs arbeten, deras teorier och metodik. Boken är lättläst, översiktlig och snygg. Den är på sätt och vis en reklampelare för företaget, men det bjuds på mycket intressant innehåll så det hugger jag i mig.

I bokens första kapitel skissar arkitekturhistorikern Suzanne Mulder upp utställningsmediets historiska kontext. Hon sätter in det narrativa rummet i ett historiskt sammanhang, från de religiösa rummens ordlösa berättelser till världsutställningarnas och installationskonstens rumsliga multimedia-föreställningar. Också i internets tidevarv, hävdar hon, är utställningsmediet fortfarande ett överlägset effektivt sätt att förmedla kunskap när det ger publiken den rumsliga totalupplevelse som digitala medier inte är i närheten av att kunna erbjuda. Det är i det arkitektoniska vi hittar möjligheterna att skapa sociala och interaktiva rum för att dela kunskap och åsikter på ett direkt och suggestivt sätt.

Så varför blir det inte alltid på detta sätt när vi gör museiutställningar? Vad är nyckeln till utformningen av en utställning som ger en rik narrativ totalupplevelse? Vi vill ju gärna erbjuda besökaren en känsla av att förstå och bli nyfiken bara genom att vara i ett utställningsrum. Ibland blir inte rummets berättelse så påtaglig eller ens möjlig att formulera för sig själv, mera en förnimmelse, en känsla – subjektiv och flyktig. Men ibland blir budskapet tydligt och klart formulerat. Kossmann.dejong bjuder inte på några enkla recept. Men de pekar ut möjliga strategier och frågeställningar som kan vara frigörande för att komma dit.

De har i flera projekt sökt definiera om sin egen roll som utställningsarkitekter från att vara formgivare till att bli mer av en director eller teaterregissör. Detta för att kunna ta ett större helhetsgrepp om utställningskonceptet och budskapet. Ett sådant helhetsgrepp kräver att man som utställningsarkitekt har obegränsad tillgång till utställningsinnehållet, att man lyckas hitta ett fruktbart samtal med de nyckelpersoner som sitter på en djup kunskap om tematiken och tekniken, och att man tillåts ta den positionen i projektet. Det handlar förstås också om att man som utställningsarkitekt formulerar den uppgiften för sig själv, att man inte själv begränsar sin roll till att handla om formgivning.

I kapitlet “Language” presenterar Kossmann.dejong ett uppslag av begrepp de använder för att formulera sina projekt. De flesta av koncepten är självklarheter, men därmed inte sagt oviktiga att formulera. Att dekonstruera utställningsmediets komplexitet i enklare hanterliga delar kan vara en mycket användbar strategi. Förstaintryck, paus, abstraktionsgrad, avsändare, lager på lager och promenad är bra och pedagogiska begrepp som är viktiga att formulera i utställningsprojektet. Jag saknar dock exempel från verkliga projekt, på vilket sätt dessa olika koncept har påverkat konkreta utställningar. Det är i detta språng mellan abstrakta begrepp och konkreta projekt som utställningsarkitekten gör sitt jobb och boken skulle vinna på en utförligare genomgång av arbetsmetodiken.

Men det är bokens ambitiösa projektpresentation jag känner mig mest tveksam till. En massiv bildpresentation av 30 utställningsprojekt innehåller många intressanta uppslag, och det är lätt att bli imponerad av många av dessa utställningar. Jag känner igen några projekt från Nieuwe Kerk i Amsterdam och Amsterdams historiska museums introduktionsutställning. Sista projektet i raden är den imponerande och gigantiska “Urbanian Pavilion” från världsutställningen i Shanghai 2010. Men snygga tvådimensionella bilder på utställningar blir på sätt och vis själva beviset på att utställningar är bäst i minst tre dimensioner. Vi kommer som läsare aldrig riktigt in i utställningarnas multimedia-upplevelse. Att man av estetiska skäl har valt att lägga de flesta av utställningarnas ritningar separat som ett appendix i boken i stället för ihop med bilderna gör det ännu svårare att leva sig in i utställningsprojekten. Bildfrossan fungerar för mig tvärtom som en förvirrande informationsström, där inget får riktig tyngd eller fokus. Det blir tyvärr den svagaste delen av boken som i sin tematik och sitt anslag i övrigt är läsvärd och lyfter flera intressanta frågor om utställningsarkitekturen.

Fritz Halvorsen
F.H. är utställningsarkitekt med egen verksamhet samt grundare av FFAR forum för arkitektur, ett arkitekturgalleri och en mötesplats för diskussioner om arkitektur i Stockholm.