Ett eget rum?

Prins Eugens Waldemarsudde visar just nu en utställning om konstnärsrollen under det sena 1800-talet. Men utställningen är splittrad, och trots att den utger sig för att skildra framväxten av kvinnligt måleri ger den märkligt mycket utrymme åt manliga konstnärer. Det menar funkisaktivisten Bengt Elmén. 

Prins Eugens Waldemarsudde storsatsar denna höst på konstutställningen ”Ett eget rum – Konstnärsrollen under det sena 1800-talet”. Utställningen är kurerad av intendent Carina Rech och visas mellan 11 september 2021 och 23 januari 2022.

Utställningen sägs ha tre syften. Man har velat spegla det nordiska måleriets utveckling under sent 1800-tal. Man har velat skildra ateljéns betydelse—därav namnet på utställningen. Sist men inte minst har man velat berätta om framväxten av det kvinnliga måleriet. Av utställningens 95 verk är 56 utförda av kvinnliga konstnärer.

Man måste dock fråga sig om ett sånt här projekt verkligen blir bättre av att det finns flera olika syften. Kanske hade det varit bättre att renodla idén bakom utställningen.

Sätter man samman en sån här utställning anser jag att man först och främst måste fråga sig vilka man vänder sig till. Vänder man sig till den traditionella museipubliken bestående av kulturtanter och kulturgubbar som är 60+? Eller till andra åldrar och nya grupper? Vill man överleva som museum väljer man nog det senare. Men jag är osäker på om Waldemarsudde har gjort några såna överväganden.

När jag besöker utställningen gör jag det i sällskap med två personliga assistenter som är i 20- till 30-årsåldern. De drar ner medelåldern på besökarna väsentligt. Redan i den första salen frågar en av mina assistenter: ”Skulle inte det här handla om kvinnligt konstnärskap? Varför hänger det då en massa gubbar på väggarna?”

Den första salen av utställningen är nämligen helt befolkad av självporträtt, och här finns ett rätt slående inslag av män. Detta är en ganska konstig inledning av en utställning som säger sig vilja spegla framväxten av det kvinnliga måleriet i Norden. Jag försöker förklara för min personliga assistent att intentionen har varit att åstadkomma en dialog mellan manliga och kvinnliga konstnärskap, men hen köper inte den förklaringen. Och i ärlighetens namn: det gör inte jag heller.

Längre in möts vi av utställningens portalkonstverk. Den svenska konstnären Hanna Hirsch-Pauli har målat av den finska konstnärsvännen Venny Soldan-Brofeldt sittande på golvet i sin ateljé. Det är en ögonblicksbild inspirerad av dåtidens nymodighet – fotografiet. Venny har tagit en kort paus i arbetet med en skulptur. Hon fingrar på en klump lera och verkar vara i begrepp att säga något.

Strax invid det här portalverket har man av någon anledning hängt en nakenstudie av Anders Zorn. Varför? Har vi inte sett nog av Zorn och de andra gubbsjuka gubbarna? Många unga kvinnor skulle nog idag klassa Zorns nakna dalkullor som ren och skär pornografi. Förmodligen skulle de känna sig mer eller mindre provocerade av att han får ta plats i en utställning om kvinnligt konstnärskap.

• 

• 

Det är som om man inte riktigt har vågat ta steget fullt ut och bara visa upp kvinnliga konstnärer. För mig hade det annars varit det enda rätta sättet att uppnå den balans eller dialog som man säger sig eftersträva. Vi är ju redan fullmatade av Anders Zorn, Carl Larsson och de andra gubbarna. Hade det inte varit bra att låta dessa män få stå tillbaka för en gångs skull? På så sätt hade man fått möjlighet att lyfta fram ännu fler kvinnliga konstnärskap.

Utställarna tycks också ha haft ett något romantiskt och lite naivt förhållningssätt till den tid man vill skildra. Därför undviker man gärna att berätta mer ingående om exempelvis konstnären Maria Triepcke, som gifte sig med sin lärare Peder Severin Krøyer och som efter giftermålet blev hindrad från att fortsätta måla. 

Istället väljer man att lyfta fram exemplet med konstnären Hanna Hirsch-Pauli, som gifte sig med kollegan Georg Pauli och fick all uppmuntran i världen till att fortsätta på sin konstnärliga bana. Detta trots att Georg Pauli hånades, exempelvis i satirteckningar av Albert Engström.

Inte ens någon av dessa satirteckningar har tagits med i utställningen. Det tycks finnas en rädsla för att spegla de konflikter som följde på att allt fler kvinnor började kräva sin rättmätiga plats, och det gör tyvärr att utställningen då och då kan kännas platt och ytlig.

Man hade kommit betydligt djupare om man valt att med några få exempel belysa tidens förtryckande kvinnosyn. Med detta som fond hade man kunnat gå vidare och diskutera hur denna kvinnosyn påverkade kvinnornas självbild. Då hade säkert flera av konstnärerna i utställningen framstått som mer färgstarka hjältinnor. De vågade ju bryta mot normen. En sån utställning hade jag velat se.

Låt mig dock sluta i positiv anda. Andra gången jag besöker utställningen tar jag del av en allmän visning som leds av intendent Elisabet Hedstrand. Hedstrand är fantastisk som föreläsare. Hon är engagerad och kunnig. Det är svårt att inte smittas av hennes stora entusiasm. Därför besöker jag Waldemarsudde även en tredje gång – bara för att få uppleva denna makalösa visning en gång till.

Bengt Elmén

B.E. är funkisaktivist och satirkonstnär.