Har djuren det bra?

På Akvariet i Malmö får besökarna lära känna livet under vattenytan. Men även om akvarier och djurparker kan ha goda intentioner kvarstår de svåra frågorna om hur människor behandlar djur. Det skriver museologen Caroline Owman.

”Museerna kan förstås som en manifestation av modernitetens erövrande, avgränsande och vetenskapliggörande: Att göra ’naturen’ till objekt för den vetenskapliga blicken och på samma gång till en estetisk upplevelsekuliss.”

Anna Samuelsson, I naturens teater (2008)

”Akvarierna utgör en länk mellan forskning och allmänhet; de sprider kunskap om den hotade naturen och manar till engagemang för miljö och framtid. Kombinationen vetenskap och underhållning är ett framgångskoncept. [—] Sammantaget utgör de offentliga akvarierna en kontaktyta där kunskaper om hav och andra vattenmiljöer produceras, distribueras och konsumeras. I verksamheten sammanförs artbevarande, underhållning, turism, pedagogisk verksamhet och konsumtion.”

Lars Kaijser, Farliga hajar, hotade hajar (2018)

För att komma till Malmö Museer på Slottsholmen passerar jag först en vattenfylld vallgrav, en murad portal och en borggård belagd med kullersten. Väl inne på museet kan jag välja mellan konstutställningen på översta våningen, de kulturhistoriska utställningarna på mellanplanen eller de naturhistoriska dioramorna på bottenvåningen. Men jag går en trappa ner, till Akvariet.

2015 nyöppnade Akvariet i renoverade lokaler med ombyggda utställningar. Eftersom jag då arbetade som utställningsproducent och brottades med nya redskap för delaktighetsarbete besökte jag tillsammans med en grupp kolleger Malmö Museer för att lära av deras erfarenheter. Därför vet jag att förarbetet med det nya Akvariet har varit gediget och involverat ett noggrant urval referensgrupper av mellanstadiebarn, återkommande och väl strukturerade workshops och ett lyhört samarbete med barnen. Jag minns att man betonade hur viktigt det var att museets strävan efter delaktighet inte bara var snack, utan riktig verkstad. Barnen skulle ges utrymme att i viss utsträckning välja och bestämma och verkligen få göra det, och sen se resultaten i den färdiga utställningen. Nu får jag se hur det blev till slut, och dessutom uppleva besökarnas reaktioner.

Men först något om akvarier i allmänhet. Etnologen Lars Kaijser har forskat utförligt om dem. Alltsedan de första akvarierna öppnade i mitten av 1800-talet har de erbjudit kunskap om livet under vattenytan. Samtidigt ingår de offentliga akvarierna i en upplevelseindustri som växte fram under andra halvan av 1900-talet. Kombinationen av vetenskap och underhållning, skriver Kaijser i artikeln ”Bläckfiskar”, får konsekvenser för hur djuren skildras, och skapar det han kallar för ”populärvetenskapliga djur”. Ambitionen att sprida kunskap, och intresset för miljö- och bevarandefrågor, är något som de flesta akvarier idag betonar. Detta uttrycks även på Malmö Museers Akvariet, som på sin hemsida skriver:

”Malmö Museer ska vara en kunskapsspridande institution. Vår målsättning med Akvariet är att öka förståelsen och intresset för våra fantastiska djur och vår natur. […] Med ett ökat intresse och mer kunskap om djur och natur kan fler människor engagera sig i dessa frågor, och i framtiden främja vilda djurs fortlevnad i det fria.”

Enligt Lars Kaijser förmedlar akvarier emellertid inte bara kunskap, utan är också delaktiga i att producera ny kunskap. Vad som är kunskap och hur vi tillgodogör oss den har diskuterats livligt under mänsklighetens historia. Det kan nog sägas råda konsensus kring att kunskap inte bara är det som vi läser oss till eller lär oss i skolan och av andra auktoriteter. Att kunskap inte bara handlar om intellektuell förståelse är ett vedertaget faktum, och det som kallas för ”tyst kunskap” – handens och kroppens kunskap eller intuition – har bland annat beforskats inom sjukvårdsyrken. 

Den kunskap som Akvariet och andra museer förmedlar består alltså inte bara av de texter som vi kan läsa vid montrarna, utan är betydligt mer komplex och mångbottnad. Ett enkelt sätt att närma sig detta kan vara att ställa sig frågorna: ”Vad får jag för upplevelse av Akvariet, av djuren, av lokalen som helhet. Hur känns det att vara där? Vad bär jag med mig när jag går därifrån?” 

• 

• 

Akvariets webbplats lockar besökare så här:

”Upptäck djurens fantastiska sätt att hitta mat, gömma sig eller luras. Se Nemo och hans vänner från korallreven, fiskar utan ögon och giftormen med världens längsta huggtänder.”

Texten väcker nyfikenhet och fascination för djuren, de ögonlösa, de med huggtänder. Samtidigt uppmanas vi att känna gemenskap och knyta an till dem: de behöver mat, de kan gömma sig och luras. De är på samma gång besläktade/lika/välbekanta och främmande/annorlunda/skrämmande. Med de olika positionerna förändras även vi besökare och museet som har djuren. Om det annorlunda är lätt att skjuta ifrån sig och göra till ett objekt kryper det välbekanta under huden, blir till ett du, ett subjekt. Jag väljer att tro att referensen till filmen om clownfisken Nemo är naivt men vänligt sinnad, och inte så cynisk som den framstår. Den som kan sin Nemo vet att han blir infångad och placerad i ett akvarium. Filmen handlar om hur Nemo och hans vänner försöker fly från akvariet, samtidigt som hans pappa försöker hitta honom.

Från museets ljusa entréplan går jag genom automatiska skjutdörrar in i Akvariet. Här är miljön en helt annan än på det övriga museet. Här är det mörkt, med svartmålade montrar. Ljuset kommer framför allt från akvarier och terrarier där det bubblar och grönskar. Ljuset och ljuden drar mig effektivt till sig. Det är också fuktigt här, en känsla av något underjordiskt och levande. Det första som möter mig är en naturtrogen animation som ger en antydan om vad som väntar: ett undervattensäventyr! På en vägg hänger en karta som visar utställningens olika delar och deras placering: ”Djurens fantastiska funktioner”, ” Unika och hotade arter och miljöer”, ”Våra vatten”. 

Redan nu på förmiddagen är det flera besökare, vuxna och barn, som interagerar livligt runt djuren. Det är många år sen jag själv besökte den här typen av utställningar med mina barn, men det tycks idag gå till precis som då. Barnen ropar när de hittar djuren och föräldrarna förklarar vad det är de ser.

Filosofen Jonna Bornemark har skrivit mycket om människans relation till djur. Hon menar att allt fler idag inser att den västerländska civilisationen har en djupt problematisk relation till såväl naturen som djuren. Människan förtrycker djuren, skriver Bornemark, och utnyttjar dem för egen vinning. Formulering kan låta krass, men nog är det så. Djuren görs till mat, kläder, kosmetika. Vi testar mediciner och rengöringsmedel på dem. Och även om syftet – att vi ska få kunskap om naturen och de andra djuren – är gott, så är det fortfarande för oss människor som djuren är där, i utställningar, akvarier och djurparker. 

Den så kallade djuretiken kan ge oss redskapen att se detta tydligare. Pedagogikforskaren Helena Pedersen, som bland annat har studerat människors relation till djur i undervisning, skriver i artikeln ”Värdepedagogik och antropocentrism”, att djuretiken ställer frågor om vad människan får respektive inte får göra med djur. Djuretiken utforskar hur vi förhåller oss till djurens värde. Har de ett inneboende värde och existerar för sin egen skull, eller är deras värde mer instrumentellt, alltså avhängigt vilken nytta de gör för oss människor?

När djur visas upp för att vi ska få kunskap och underhållning och för att museet ska få besökare och intäkter går det inte att bortse från att de därmed har givits ett instrumentellt värde. Hur de utställda djuren kommuniceras är dock betydligt mer komplext. Lars Kaijser använder begreppet ”gränsobjekt”, vilket jag tycker är en bra beskrivning av den flytande förhandling som löper genom hela utställningen: mellan objekt/subjekt, avlägset/nära, annorlunda/lika och så vidare. I de till sin natur formbara gränsobjekten, skriver Kaijser i artikeln ”Farliga hajar, hotade hajar”, sammanförs flera olika och ibland oförenliga intressen. Djuren i akvarierna kan samtidigt vara roliga och gulliga, vara vetenskapligt intressanta, vara budbärare om klimatkrisen, relatera till fiktionen och så vidare. 

Rubrikerna i utställningen återkommer på Akvariets webbsida. Där finns också flikar med fördjupningar och korta bakom kulisserna-filmer. I en lista med vanliga frågor och svar  under rubriken ”Djurhållning: Har djuren det bra?” står det:

”Angående akvarium och terrarium som djuren bor i, så finns det regler och lagar för offentlig förevisning av djur (L108). Dessa föreskrifter har framtagits av Jordbruksverket och måste följas gällande storlek, utformning och inredning av djurutrymmen. Detta är något som vi såklart följer.”

På Jordbruksverkets webbplats läser jag om vilka regler som gäller för Akvariets djur. De tillhör underkategorin ”Djurparksdjur” i gruppen ”Uppvisningsdjur” tillsammans med bland andra ”Cirkusdjur”. Uppvisningsdjuren ingår i sin tur i gruppen ”Övriga djur” tillsammans med bland andra ”Försöksdjur” och ”Djur för pälsproduktion”. 

Vad hade utställningen på Akvariet förmedlat om museet istället utgick från frågan: ”Har djuren det bra?” Frågan rymmer empati med och oro över de faktiska djuren, och handlar inte om djuren som representanter för en art, underhållningsobjekt eller föremål för en övergripande och svårgripbar klimaträddningsinsats.

Djurparker och akvarier må argumentera för att kontakt med djur väcker intresse, vilket i sin tur skapar engagemang för naturen, eller att deras djur är i trygga händer medan vi räddar världen för att sen släppa dem fria. Ett sånt resonemang förs exempelvis på Akvariets hemsida. Detta kan dock betraktas som uttryck för en i mjuk kostym förklädd övermakt och – som allt fler vetenskapliga forskare rapporterar – ett mänskligt agerande som har skapat just de problem och kriser som idag hotar att utrota merparten av planetens vilda djur såväl ovan som under vattenytan. Om Akvariet och andra museer som håller levande djur skulle ha låtit sig vägledas av en medkänsla som väcker frågan om hur djuren egentligen mår kunde kanske engagemanget för naturen och de andra djuren ha tagit sig verklig form. Kan vi föreställa oss tomma akvarier med en vägledande text, som berättar att djuren nu är i sin naturliga miljö, som vi just därför gör allt för att rädda? 

Caroline Owman

C.O. är doktor i museologi, utställningsproducent och konservator.

Vidare läsning

• Jonna Bornemark, ”Kan vi umgås med djur utan att förtrycka dem?” i Dagens Nyheter (18 november 2019)
• Lars Kaijser, ”Bläckfiskar. Om utställda djur och populärvetenskapliga konventioner på offentliga akvarier” i Budkavlen (2020)
• Lars Kaijser, ”Farliga hajar, hotade hajar” i Simon Ekström och Lars Kaijser, Underhållning och naturvetenskap på offentliga akvarier (2018)
• Helena Pedersen, ”Värdepedagogik och antropocentrism. Människa–djurrelationen som utbildningsvetenskaplig fråga” i Gunnel Colnerud & Solveig Hägglund, Etiska lärare, moraliska barn: Forskning kring värdefrågor i skolans praktik (2004)