Välkomna till årets första nummer av Utställningskritik, och mitt (Aron Ambrosianis) första som chefredaktör. Till vardags är jag digital producent vid Nordiska museet men kommer att göra mitt yttersta för att hålla isär dessa dubbla roller, med hjälp av en kompetent styrelse och redaktion. Jag har varit engagerad i UtställningsEstetiskt Forum sedan 2010 och ser fram emot chansen att sätta min prägel på utgivningen. Jag ser två viktiga uppgifter för Utställningskritik framöver:
Dels behöver vi fortsätta kritiskt bevaka och recensera museernas publika verksamhet, i praktiken oftast utställningar. Som trogna läsare vet är det svårt att recensera utställningar. Form och innehåll samspelar på ett sätt som kräver mycket av recensenten. Lägg därtill det kunskapsförmedlande uppdrag som museerna har – till skillnad från en roman eller teaterpjäs har kulturhistoriska utställningar ofta ett uttalat pedagogiskt, folkbildande eller på andra sätt uppfordrande syfte som ska giftas ihop med den konstnärliga upplevelsen. Det är svårt att göra en bra utställning, men vi får inte sluta försöka!
Dels behöver museisektorn bli bättre på att föra offentliga samtal om vad vi gör och varför. Det finns ett glapp mellan museologin och museernas praktik som behöver överbryggas. Jag hoppas att Utställningskritik i ännu högre grad kan bli ett forum där museiprofessionella kan diskutera, debattera och mötas kring aktuella museifrågor. Inte minst behöver vi fortsätta reflektera kring hur museisektorn kan och bör förhålla sig till samtidens utmaningar i form av klimatkris, globala och lokala orättvisor och en föränderlig omvärld.
Vad vill du som läsare se mer av i Utställningskritik framöver? Vilka artiklar har varit värdefulla för dig hittills? Kontakta mig eller tyck till offentligt – tidskriften finns på såväl Facebook, Instagram och Twitter och vi läser alla kommentarer.
Även 2021 blev ett ”coronaår” som färgades av pandemins effekter. Amanda Creutzer har intervjuat tio personer verksamma i museisektorn om året som gått. Svaren visar på olika perspektiv beroende på personernas olika positioner och institutionernas storlek och placering i landet.
Arbetsvillkoren i museisektorn skiljer sig markant beroende på anställningsform. I samspelet mellan offentligt finansierade institutioner och privata företag spelar upphandlingarna en nyckelroll. I dessa upphandlingar förekommer ofta orimliga krav som missgynnar mindre etablerade formgivare och scenografer och dessa krav måste få ett slut. Det menar nio personer verksamma inom utställningsformgivning i en gemensam debattartikel.
På Akvariet i Malmö får besökarna lära känna livet under vattenytan. Men även om akvarier och djurparker kan ha goda intentioner kvarstår de svåra frågorna om hur människor behandlar djur. Det skriver den nydisputerade museologen Caroline Owman.
Två nya utställningar i Stockholm och Rom djupdyker i arkitekterna Sigurd Lewerentz och Aldo Rossis liv och verk. Efter att ha besökt dem får museologen Lennart Palmqvist en stark lust att uppleva byggnaderna på plats.
Liljevalchs+ på Djurgården i Stockholm öppnade sina portar hösten 2021. Med den nya tillbyggnaden har Liljevalchs konsthall möjligheten att bredda sin verksamhet och erbjuda fler utställningar till sina besökare. Konstkritikern Rasmus Sjöbeck har träffat personerna bakom den nya byggnaden.
Vad innebär det att arbeta på museum när museernas samhälleliga roll förändras? Och vilka avtryck lämnar institutionella och nationella traditioner i utformandet av samtida utställningar? I en essä jämför Marie-Therese Luger svensk och österrikisk museipraxis och finner både likheter och skillnader.
En nyutgiven antologi presenterar populärvetenskapliga ”biografier” över tio föremål i Vasamuseets samling. Kulturarvspedagogen Charlotte Ahnlund Berg uppskattar bokens försök att anlägga ett genusperspektiv, men saknar en reflektion kring den metod som författarna har utgått ifrån.
Återigen, välkomna till årets första nummer!
Aron Ambrosiani
