Allt för att få känna något

Konstnären Pompe Hedengren har skapat ”Aquanauts”, en utställning om en fiktiv paleontologisk expedition vid förra sekelskiftet. Jane Karlsson imponeras av ”Aquanauts”, som tycks ha gjort själva utställningsformen till ett konstverk.

Så här presenterar skaparna av ”Aquanauts: Expeditionen”, med konstnären Pompe Hedengren i spetsen, sitt projekt: 

’AQUANAUTS: Expeditionen’ skildrar berättelsen och upptäckten av de iögonfallande, vackra och mystiska varelserna ’Homo aquatis’. Utställningen ger inblick i det häpnadsväckande forskningsprojektet från förra sekelskiftet lett av paleontologen Beata Gardelius och geologen Inga-Lisa Blomgren. I den nya utställningen får besökare ta del av teckningar, doftspår, fossiler, filmer, fotografier, och personliga dagboksanteckningar från expeditionen och upptäckten av dessa tidigare okända, humanoida arter.”

Men inget av detta är sant. Det stämmer visserligen att det är en utställning, men Gardelius och Blomgren är påhittade. Givetvis upptäcktes inte heller några humanoida varelser i Sverige vid förra sekelskiftet. 

När jag besöker utställningen på Kulturhuset i Stockholm kommer vi besökare först in i ett förrum där vi introduceras för utställningen. Vi får veta lite om Gardelius och Blomgrens bakgrund och bland annat se några resväskor som på klassiskt utställningsmanér markerar att de har givit sig av. Jag har inte läst på i förväg och blir något förvirrad. Är någonting av berättelsen sant, eller är allt påhittat? 

Väl inne i utställningen möts besökaren av en ganska lång introducerande film. Därefter kan man gå omkring bland de påhittade fynden. Man får titta på fotografier, läsa dagböcker, lukta på doftprover och känna på skulpturer som står uppställda som om det pågår någon form av ritual. Det är mörkt och hemlighetsfullt. Har du tur kommer du precis när en av skulpturerna visar sig vara en skådespelare. 

När man tagit del av utställningen kan man fortsätta in i Gardelius och Blomgren arbetsrum och sitta bland deras böcker, anteckningar och behållare fyllda med saker som för tankarna till en skräckfilm. Man kan också beställa in ostron och mousserande vin. Fler skådespelare, som nu gestaltar Gardelius och Blomgren, dyker upp. Men de verkar inte se oss besökare. 

Jag är påverkad, fascinerad och märkligt upprymd. ”Aquanauts” är inte bara bättre genomförd än många sakutställningar, utan dessutom konstnärligt stark – inte minst vad gäller filmfotografiet, stillbilderna och skulpturerna. Det här är en mycket häftigare utställning än de som finns på, säg, Naturhistoriska riksmuseet. Men det är klart, det är lätt att åstadkomma när allt är påhittat och föremålen inte är några ömtåliga arkeologiska fynd. 

Jag upplever inte att ”Aquanauts” har något särskilt budskap, varken politiskt eller av annat slag. Det finns ingen upp till kamp för naturen-ambition, trots att verket – alltså utställningen – består av snäckor och bark. Det finns inget mer pengar till vetenskapen-krav, trots att det handlar om forskning. Kanske är det just det faktum att det inte finns något entydigt budskap som gör oss hänförda och får oss att fritt uppleva verket. Om man vill skulle man kunna man tolka in budskap om att bryta normer – om homosexualitet, familjestrukturer, etcetera – men det var inget jag slogs av när jag såg utställningen, och då har jag ändå själv en stjärnfamilj. 

I efterhand tänker jag på Colette van Luik och Anna Nordlunds bok Svenska hjältinnor: 100 berättelse om smarta, starka och modiga kvinnor. De skildrar verkliga kvinnor som har gjort något viktigt på riktigt. Det har säkert funnits många kvinnliga forskare som vi inte känner till för att deras forskning inte har setts som betydelsefull, eller för att deras arbeten helt enkelt har fått namn efter någon man istället. Ska jag bli provocerad av att Pompe Hedengren och de övriga kreatörerna bakom ”Aquanauts” inte plockade upp någon av dessa kvinnor, eller ska jag bli glad över att kvinnliga forskare lyfts fram även om de är påhittade? 

Utställningsformen har blivit ett konstverk i Hedengrens arbete. Kanske är det en tidens gest. Hans arbete kunde ha tagit sig uttryck i form av en film eller en målning, men nu blev det en utställning. Det är ett sofistikerat exempel på det vi som ser på alla nivåer i samhället – upplevelsen, ett escape room, en utställning, att få dyka med VR-glasögon. Vi gör visst allt för att få känna något, vad som helst. 

Aquanauts visas inte längre på Kulturhuset i Stockholm. Däremot visas den från och med 23 september 2023 på Östergötlands museum i Linköping.

Jane Karlsson 

J.K är till vardags förbundssekreterare på Läromedelsförfattarna.