Pia Cederholm går till en början vilse i dammiga museisalar på Evolutionsmuseet i Uppsala. Här tycks tiden ha stått lika still som luften och hon börjar undra om det hon ser är utställningsmediets Pompeji – en rest av en sedan länge utdöd utställningsform. Men det tar sig vartefter och till sist hittar hon en riktigt bra utställning, en som fortfarande lever.
Av en händelse besöker jag Evolutionsmuseet i Uppsala 17 februari 2022, på dagen hundra år efter det att institutet för rasbiologi öppnade i just Uppsala. Samma dag publicerar Uppsala universitets rektor Anders Hagfeldt en bloggtext med rubriken ”100 år i skuggan av rasbiologiska institutet” som påminner om den historiska kopplingen mellan museer, vetenskap och övergrepp. Upprinnelsen till institutet var nämligen en utställning om ”folktyper” 1919 som hade fört upp idén om en unik svensk ”folkstock” på den politiska dagordningen. Det blåste stark medvind för sådana vanföreställningar just då.
Vi kan i dag skaka på huvudet åt galenskapen men argumenten för behovet av rasbiologisk ”forskning” hämtades då från djur- och växtriket: om man kan förädla grödor och upprätta stamtavlor över hästar så borde samma sak i än högre grad gälla för människor, eller rättare sagt för svenskar. Vart dylika villfarelser leder vet vi. All sorts katalogisering av mänskligheten ger inte bara stoff till utställningar utan utgör också direktverkande bränsle till diskriminering, förtryck och folkmord.
Fullt så gamla som hundra år är inte Evolutionsmuseets nuvarande utställningar om växter, djur, fossil och mineral men jag ska strax upptäcka att här inte hänt mycket i montrarna de senaste decennierna. När jag först anländer är jag dock full av förväntningar. Detta naturhistoriska museum är fördelat på två ståtliga byggnader, Zoologen respektive Paleontologen. Zoologen rymmer, förutom Evolutionsmuseets samlingar av döda djur som hindrats från att förmultna, undervisningslokaler för Evolutionsbiologiskt centrum. Min vana trogen går jag in från fel håll och hamnar först i biblioteket på nedervåningen där biologistudenter fyller studieplatserna. Jag funderar på om någon av dem har anledning att botanisera bland de fem miljoner föremålen i museets samlingar. Knappast. I dag gräver man väl på internet eller spanar genom mikroskopglas snarare än genom monterglas och gulnad sprit. Förbindelsen mellan samling och forskning tillhör nog det förflutna.
När jag väl hittar själva museet en trappa upp ställs jag inför valet att börja i ”Svensk fauna” eller ”Utländsk fauna”. Varför denna uppdelning? Den här idén att sortera saker i antingen svenskt eller osvenskt borde ha förpassats till utställningsmediets förhistoria vid det här laget. Det finns ju bara en värld att samla, vårda, visa och bevara. Ett sådant vi-och-dom-perspektiv känns som en försåtlig och rätt unken premiss för en utställningsupplevelse.
Något perplex börjar jag ändå i den svenska faunan. Där möter jag den döda blicken hos ett uppstoppat gotländskt utegångsfår, ser vildsvin såväl med som utan päls och hälsar kort på ett knubbsälsskelett som når mig till axlarna. Varg, järv, lo, grävling, utter, hermelin. En vessla står upprest på bakbenen. Jag rör mig bland idel döda varelser stelnade i sitt livs sista ögonblick, som om jag strövade genom Pompeji. En två månader gammal björnunge tycks ingå i en regnbågsfamilj med inte bara en björnförälder utan även en vuxen grävling, en grävlingsunge och flera andra arter. Jag fortsätter förbi en sorgsen igelkott, en ännu sorgsnare mullvad och näbbmöss så pyttesmå att de saknar alla uttryck. Två mårdar har placerats vända mot varandra, liksom i samspråk, i en antydan till scenografi. Eller kanske jag bara inbillar mig interaktionen. Jag får ingen tolkningshjälp av textskyltar utan måste nöja mig med sporadiska upplysningar på bleknade hand- eller maskinskrivna etiketter från en annan tid.
En del montrar är tilltalande färgsatta och en del etiketter har något elegant över sig som det kulturarv de är, visst. Och jag tycker att det är ganska givande att på nära håll studera kungsörn, havsörn, fiskgjuse, hökar, vråkar, falkar, knölsvan och trana. Lappugglans frisyr är något i särklass. Och så småfåglarna. Och så molluskerna, snäckorna, sniglarna, krabborna, musslorna. Och så fiskarna. Tänk att få se en lax från 1859 och en annan från 1886, båda i tjusig lekdräkt. Marulken är som bekant ofattbart ful.
Invid torsken hittar jag så en ensam skylt om Darwin och fortplantningen som livets mening, det var på tiden. Men där besvaras inte min fråga om vad vi ska ha den här samlingen till i dag, hur allt detta ska exponeras på 2000-talet. Hur skulle man kunna göra en vacker och lärorik berättelse, det vill säga en lektion? Vet ej, svarar de kindpansrade fiskarna, av vilka det finns 22 arter i Sverige. Jag påminns om Strindbergs satir över 1800-talets utställningsestetik, med rad på rad av samma meningslösa föremål: ”2000 stenyxor, som äro varandra så precis lika att om man lägger dem i en säck och skakar om dem aldrig så väl, så skall inte fan själv kunna ta fram en som är olik den andra”. Här är det precis tvärtom: rad på rad av olika museiföremål, ett eller två exemplar av varje, redovisade med närmast manisk noggrannhet. Långörad fladdermus, gråskimlig fladdermus, liten brun fladdermus. Uppnålade insekter i hundratal. Alla varianter måste visas, men varför?
Särskilt akut blir min informationsnöd framför ett glasskåp längst in i hörnet på övervåningen. Etiketterna lyser helt med sin frånvaro. På den nedersta hyllan växer ett embryo till ett foster och ovanför exponeras – ja vad? Inte kan det väl vara …? Nä? Eller? Det skulle i så fall förklara den pryda frånvaron av upplysningar. Jag kastar en blick över axeln. Fram till nu har jag varit helt ensam här men nyss bröts tystnaden när en barnfamilj gjorde entré. Barnrösterna närmar sig nu (”Kolla va’ gulliga!”) och jag blir nervös: vad ska barnen tro om detta? Och hur ska de stackars vuxna i sällskapet hantera barnens frågor? Hastigt tar jag en sned bild med min mobilkamera och skyndar därifrån, rodnande.
Avdelningen med utländsk fauna tycks i förstone bistå med mer information. Det finns åtminstone vepor med text som ger viss bakgrundskunskap om skillnaden mellan tempererad och tropisk gräsmark. Samtidigt är texten om växtlivet så lång och omständlig att jag snart slutar läsa. I stället begrundar jag en ganska skojig myrslok, en okapi, en mandrill som ser ut att bära munskydd, en schabraktapir, en strimmig hyena, en liten egyptisk ökenspringråtta och en vildsint stirrande struts som är mycket högre än jag. Vid det här laget har jag fått sällskap av en grupp kinesiska turister. Kanske finner de också det fascinerande hur alla livsformer tvingas in i sina prydliga artnamn, oavsett hur befängda dessa låter. Ekorrbäver, rävekorre och mindre mushjort verkar tveka på artgränsen. Vad är vad? Och mitt i allt står en gosig svensk varg som väl måste ha hamnat fel här i den utländska faunan.
Fortfarande förbryllad travar jag över till museets andra byggnad, Paleontologen. Att ett rytande dinosaurieskelett välkomnar mig i trappan upp är ju trevligt men det gör mig inte hälften så glad som den långa korridor jag sedan hamnar i, med geologiska perioder åskådligt framställda i varsitt väggskåp. Ett skåp för kambrium, ett för ordovicium, ett för silur och så hela vägen till kvartär som började för 2,6 miljoner år sedan: ”Jorden såg nu ut som i dag.” Så underbart upplysande jämfört med informationsfattigdomen på Zoologen! Jag får pedagogiska förklaringar av geologiska processer och intill texten ligger tillhörande stenar (”Rör gärna men lyft inte”). Därmed finns ett erbjudande om att uppleva geologin med flera sinnen och jag får ett sammanhang byggt av fakta och föremål, berättelser och illustrationer.
Om Zoologen var dammigt och svårbegripligt 1800-tal (observera att mina synpunkter varken här eller någon annanstans i texten inrymmer kritik mot städpersonalen) så är Paleontologen åtminstone ett mer besökarvänligt 1900-tal. Men också här har jag svårt att placera in det jag tittar på i min förståelse. Jag fattar inte. Fossilerna efter urtidsdjuren blir för mig en räcka disparata bitar kunskap som bara delvis fogas samman till begripliga skelett. Som upplysningen att de ynkliga frambenen hos Tyrannosaurus rex var ”så små att de inte ens nådde fram till munnen”. Vad var evolutionens poäng med det?
Trots en hel del pedagogiska skyltar med tidslinjer och siluetter av djuren i proportion till människan väcks framför vissa montrar fler frågor än jag får besvarade. Vad är detta? Vems svanskota stirrar jag på nu? Var den här utdöda noshörningen mer lik än olik dagens utrotningshotade noshörningar? Vad tusan är ett elefantfågelägg? Och hur gick det till när alla de här arterna dog ut men bevarades och grävdes fram, katalogiserades och namngavs miljoner år senare? Ändå behövs det egentligen så lite. I en monter ser jag ett avtryck i sten av en urfågel plus ett kråkskelett plus en uppstoppad kråka. En begripliggörande formel som talar för sig själv.
Euhelopus zdanskyi, en långhalsad dinosaurie av den typ som kallas ödlefot eller sauropod, har bara återfunnits i ett enda exemplar. För hundra år sedan hittades det nästan kompletta skelettet i en utgrävning ledd av Otto Zdansky. Han lät frakta hem skelettet till Uppsala där det knackades fram ur stenblocken, monterades ihop och ställdes ut. Detta lär jag mig efteråt, via webbsidan. Under besöket på museet, när jag står så att säga öga mot öga med världens enda euhelopus zdanskyi, får jag trots den rejäla skylten för lite information för att riktigt kunna häpna över det jag ser. Upplevelsen förutsätter mer kunskap än jag har.
Men så, allra sist, efter jordens geologiska historia, dinosaurierna, däggdjuren, havsreptilerna och mineralerna, hittar jag fram till ”Ursprung”. Det är överraskande nog något helt annat än det jag hittills sett, en utställning i utställningen som kort och kärnfullt levandegör historien om människans evolution och de märkliga vägar den tagit genom vår förhistoria. Fyra monterväggar formar en både öppen och omslutande rumsbildning. Mitt i rummet tronar i varsin självständig monter skeletten efter en människa och en gorilla, liksom jämbördiga. Montrarna har rubriker som är lekfulla och lätt vanvördiga: ”Alla dessa ben”, ”Lucy och de andra”, ”Släktträff”.
”Ursprung” vänder sig till besökaren med den täta och sinnrika estetik som vi vant oss vid på 2000-talet. Jag får känna tillfredsställelsen i avslöjade faktoider (bara det tycker jag räcker för att göra ett museibesök till en intellektuell vinstlott). Evolutionsteorin säger exempelvis inte att människan utvecklades från aporna utan det är en envist kvardröjande missuppfattning. En annan sådan är tron på att det måste finnas en felande länk som kan förklara steget från icke-människa till människa, en livsform som därför har sökts som om den vore en helig graal. Bedrägeriet med Piltdownmänniskan är ett annat exempel på när vetenskapen kunnat motbevisa felaktiga föreställningar. Presentationen av fakta, frågor och falsarier gör ”Ursprung” till en modern utställning som förstår att utnyttja utställningsmediets fantastiska funktioner. Det är också något med balansen mellan några få välvalda föremål, nödvändig information och så den här tilltalande inramningen med allt från en suggestiv grottmålning till färgglada plastleksaker. Tillgängligheten är ytterligare en aspekt. Målgruppen utgörs inte bara av vuxna eller skolelever; strax ovanför golvhöjd löper ett spår anpassat för den som besöker utställningen med riktigt små barn.
Jag lämnar Evolutionsmuseet med många frågor varav den viktigaste handlar om varför ”Ursprung” var så relevant och intressant medan resten av museet bara glimtvis lyckades väcka min förtjusning. För fyra år sedan besökte jag evolutionsutställningen ”Livets tre” på det naturhistoriska museet i Oslo och skrev sedan en besviken recension. Men ”Livets tre” hade ändå sina kvaliteter, eller åtminstone imponerande ansatser, tänker jag nu i Uppsala när jag jämför. Här handlar min besvikelse snarare om hur den enorma kunskapen om livet på jorden som finns innanför väggarna på denna imposanta institution inte riktigt når fram till mig som ensam besökare utan guide. När man äntligen efter pandemin (och före den dystra framtid som mullrar i fjärran) får gå obehindrat på museer vill man ju få hela upplevelsen på plats, inte behöva fylla ut frustrerande kunskapsluckor när man kommer hem.
I förra numret av den här tidskriften skrev vår nye chefredaktör Aron Ambrosiani i sin programförklaring om utställningarnas ansvar. Han identifierade det glapp mellan museernas teori och praktik som gör just utställningsproduktioner så komplexa. För ”till skillnad från en roman eller teaterpjäs har […] utställningar ofta ett uttalat pedagogiskt, folkbildande eller på andra sätt uppfordrande syfte som ska giftas ihop med den konstnärliga upplevelsen”. Sådant kräver en särskild sorts kreativ balansgång som tar både ämnesinnehållet och publikens behov i beaktande. Som rentav kombinerar dem. Det är liksom det som ger upphov till riktiga, levande, lyckade utställningar.
Text och foto: Pia Cederholm
P.C. är doktorand i didaktik vid Uppsala universitet.
Recension
Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.
