Amitié – femtio år av svensk-fransk vänskap

I mer än femtio år har Svenska institutet drivit ett blomstrande kulturhus i Marais-kvarteren i Paris. Med sina populära utställningar och program, gästlägenheter, ett svenskt kafé och ständigt fullbokade kurser i svenska språket är det en destination för nästan 100 000 besökare varje år och en mötesplats för svensk-franska och internationella kultursamarbeten. Kerstin Parker reste till Paris och intervjuade intendent Maria Ridelberg-Lemoine om Institut suédois äventyrliga historia från fallfärdigt 1500-talspalats till välbesökt kulturhus.

Svenska institutet Paris, Institut suédois på franska, är en mötesplats för svensk-franska och internationella kultursamarbeten. Det är också Sveriges enda kulturhus utomlands, beläget i 1500-talspalatset Hôtel de Marle i centrum av Maraiskvarteren, och välkomnar varje år nästan 100 000 kulturintresserade besökare. Historien om det svenska kulturhuset i Paris är inledningsvis synonym med berättelsen om konstsamlarna Gunnar W Lundberg och Ragna ”Monne” Stang Braadland och deras kontakter i det franska kulturlivet. Paret hade länge sökt efter en lämplig plats för sin omfattande konstsamling och bibliotek, kallad Tessininstitutet. År 1965 bjöd Lundberg ner den fastighetsintresserade finansministern Gunnar Sträng som sägs ha beslutat om förvärvet av Hôtel de Marle på stående fot. Förutom Tessininstitutet skulle det innefatta Svenska institutets filial i Paris som då var beläget på Champs Elysées. Stadspalatset från 1560-talet var dock helt förfallet så en omfattande renovering inleddes. Den kom att pågå i drygt sex år och kostade sex gånger mer än den ursprungliga köpesumman.

I januari 1971 invigdes Centre culturel suédois av dåvarande kronprinsen Carl Gustaf Bernadotte. Redan från starten bjöd kulturhuset på ett rikt utbud av utställningar, teater, film, konserter, debatter och föreläsningar, samt svenskundervisning och gästlägenheter för forskare och kulturarbetare. Sedan nästan tjugo år ingår även ett populärt svenskt kafé i utbudet.

I samband med kulturhusets femtioårsjubileum 2021 gavs den informativa och rikt illustrerade boken Amitié, Svenska institutet i Paris, En kärlekshistoria ut och här kan man läsa om de olika decennierna. Skriften är strukturerad med nedslag i varje decennium med dess tendenser, inriktningar och olika direktörer samt med djupdykningar i ett par särskilt intressanta projekt.

---

Svenska institutet Paris är myndighetens enda utlandsenhet. Övriga svenska institut utomlands lyder under Utbildningsdepartementet. Den lokala direktören, tillika kulturrådet vid svenska ambassaden, utnämns på tre år med möjlighet till förlängning. Den nuvarande direktören Ewa Kumlin har haft sitt uppdrag i fem år och kommer att ersättas den första januari av Sara Arrhenius, för närvarande rektor på Kungliga Konsthögskolan. De olika direktörerna sätter sin prägel på kulturhusets verksamhet. Så har till exempel Ewa Kumlin med sin bakgrund inom design och formgivning medfört en mer uttalad inriktning på det området.

Det finns ytterligare en aspekt av historien om Institut suédois och det är den om stadsdelen Marais. På 1500- och 1600-talet byggde adeln stadspalats i området för att ha bostäder i centrala Paris. På 1700-talet lät även rika borgare bygga sådana palats i Marais. Dessa ståtliga hus formgavs enligt principen ”Entre cour et jardin” (”Mellan borggård och trädgård”) som är en typ av barockpalats med en pampig port, stenlagd gård, som även är entré till huset, och en trädgård på baksidan. Grunden till Hôtel de Marle lades på 1560-talet och 1572 såldes det till en greve som lät forma palatset så som det ser ut idag med stängd innergård och trädgård samt med två flyglar. På 1960-talet, när paret Lundberg fick upp ögonen för Hôtel de Marle, var stadsdelen så nedgången att turister rekommenderades att undvika kvarteren. Kulturminister André Malraux beslutade då om ett ambitiöst renoveringsprojekt för att rädda de historiska Marais-kvarteren. Gunnar W Lundberg förstod att Hôtel de Marle var intressant och eftersom det var i så dåligt skick var det relativt billigt. Lundberg föreslog för svenska staten att om de köpte Hôtel de Marle skulle han skänka sin konstsamling. Så skapades vad som då kallades Centre culturel suédois som dels inbegrep Svenska institutet, dels Lundbergs Tessininstitut. En andra reform som kulturminister Malraux drev igenom var att uppmuntra andra länder att öppna kulturcenter i Frankrike. Det låg således helt rätt i tiden med ett svenskt kulturhus i Paris.

Vid öppnandet 1971 användes salarna i gatuplanet för den samtida verksamheten med två rum för temporära utställningar och en hörsal, medan Tessininstitutets konstsamling och bibliotek inrymdes på övervåningen. Maria Ridelberg-Lemoine, intendent med ansvar för kulturarv och gästbostäder, berättar att berättar att 1970-talets utställningar var annorlunda mot hur de är idag. Då var utställningarna många och mindre; nu arbetar man med större och mer komplexa projekt som har mer multimedia och scenografi där det också ställs högre krav på avtal, redovisning och transparens, vilket i sin tur kräver mer administration.

– På 1970-talet var det i regel två mindre parallella utställningar som pågick fem veckor i taget. Sedan var det stängt mellan perioderna. Det nuvarande kafét var då ett mindre utställningsrum. Utställningarna hade generellt karaktären av galleriutställningar, säger Maria Ridelberg-Lemoine.

– Nuförtiden kanske vi målar om väggarna, bygger strukturer inför en ny utställning och det finns ofta audiovisuella inslag. Kraven på utställningsutformning har utvecklats med åren helt enkelt.

Kulturhuset har tre utställningsperioder: oktober–januari, februari–juni och en kort säsong för mode, arkitektur och design i september samtidigt som den stora designmässan i Paris.

– Vi har utställningar och showrooms om design och arkitektur, ofta med hållbarhet som tema. Sedan avslutas det med mode samtidigt som det är modeveckan i Paris, säger Maria Ridelberg-Lemoine.

Tessininstitutet är en permanent utställning med Nationalmuseums goda minne.

– Det behövdes ett professionellt omhändertagande av Tessinsamlingen och Nationalmuseum i Stockholm tog över ansvaret för den 1982, men den har fortsatt att finnas här, förklarar Maria Ridelberg-Lemoine.

Det tillhörande biblioteket lades ner 2004 och den större delen av bokbeståndet skänktes till Bibliothèque Nordique i Paris. Besöksantalet hade sjunkit kraftigt under några år och det var enligt Svenska institutet inte längre relevant att ha ett eget offentligt bibliotek i huset. Några år senare, sommaren 2009, hotades institutet av nedläggning, strax efter namnbytet till nuvarande Institut suédois för att närma sig sin huvudman Svenska institutet. Det var ett chockbesked för såväl Institut suédois som för det franska kulturlivet. Tidningarna Libération och Le Figaro uttryckte förvåning över att Sverige ville lägga ner ett av de mest uppskattade utländska kulturhusen i Paris. Efter en intensiv stödkampanj i både Frankrike och Sverige kunde verksamheten dock räddas.

---

När Maria Ridelberg-Lemoine jämför den samtida utställningsverksamheten med 1970-talets konstaterar hon att samhällsfrågorna var mer i fokus för femtio år sedan.

– Programläggningen byggde redan då på samarbeten inom olika genrer med franska experter och konstnärer. Det var ett annat, bredare kulturbegrepp med många samhällsfrågor i fokus. Så småningom blev de Sverigefrämjande samhällsfrågorna mer ambassadens ansvar.

Maria Ridelberg-Lemoine framhåller att de är mer specifikt kulturella idag även om de kan ha samarbeten inom andra frågor och ämnen. Något nytt som tillkommit är ett exportfrämjande uppdrag, men den huvudsakliga uppgiften är att underlätta kontakterna mellan svenska och franska professionella inom kultursektorn. Även i samarbeten kring handel och export finns det ofta en koppling till kulturen genom kreativa näringar som film, musik, design, mode och arkitektur.

Svenska institutet och kulturhuset i Paris har genom åren främjat relationerna mellan Frankrike och Sverige. Intresset för Sverige ökade enormt i samband med att Sverige gick med i EU 1995 och svensk litteratur och film är sedan länge mycket populärt i Frankrike.

– Det vi gör ska vara tillgängligt för fransmännen, men det är svårt att ha debatter på franska för en fransk publik. Ofta tolkar vi till exempel författarsamtal. I professionella sammanhang, såsom vid möten inom kreativa näringar, är det lättare att använda engelskan. För att få in pengar till vår verksamhet hyr vi ut lokaler för presskonferenser och showrooms, berättar Maria Ridelberg-Lemoine.

För att nå ut är programläggningen ofta del i franska initiativ och festivaler. Den nationella musikfesten ”Fête de la Musique” är ett exempel. Då den anordnas den 21 juni slår kulturhuset ihop det med svenskt midsommarfirande.

– Då har vi en midsommarstång i trädgården och stånd där man kan köpa svensk mat och dryck. Det är musik överallt i hela stan och vi kan få upp emot 6 000 besökare om det är fint väder. Vi avslutar alltid kvällen med en konsert med svenska artister.

Ett annat exempel på programläggning i franska sammanhang är under modeveckorna. Då sjuder det av liv i Marais-kvarteren. Många modeföretag hyr in sig hos såväl det svenska kulturhuset som hos de många småbutikerna i stadsdelen och anordnar showrooms där de visar sina nya kollektioner. Vidare är Institut suédois med under Paris Design Week.

– Här ingår det exportfrämjande uppdraget, säger Maria Ridelberg-Lemoine.

Hon menar att man sedan starten har jobbat aktivt med att främja kontakten med Frankrike. Den pågående utställningen ”Les fables de Niki Lindroth von Bahr” står den franske curatorn Gabriel Bauret bakom. Den är en del av ”Fête du cinéma d’animation” (Festival för animerad film) och ett samarbete med festivalen ”Lumières Nordiques” (Norrsken) i Normandie. Utställningen med Niki Lindroth von Bahr består av både film och bild och Gabriel Bauret är curator för båda delarna.

Niki Lindroth von Bahrs filmer visar en värld med både humor och ångest. Betraktaren får se små djur, som i sagorna, som rör sig i mycket familjära miljöer såsom i mataffären, på ett hotell, en snabbmatsrestaurang, bensinmack och ett badhus eller mer privata och stängda platser – ett callcenter eller ett kärnkraftverk. Karaktärerna, som ofta är plågade och ensamma, ställer frågor om både sina personliga och allmänmänskliga öden. De lider, väntar på ett bättre liv och uttrycker ett behov av att knyta an till andra djur. Utställningen belyser Niki Lindroth von Bahrs arbete genom fyra filmer som hon gjorde mellan 2010 och 2019. Utställningen, av Gabriel Bauret i samarbete med Lumières Nordiques och Alexis de Tocqueville-biblioteket i Caen med stöd av svenska Kulturrådet, pågår till och med den 12 februari 2023.

– Vi försöker alltid hitta utbyten och vi arbetar hela tiden med kulturbegreppet, konstaterar Maria Ridelberg-Lemoine.

– Våra utställningar ska inte bara vara skyltfönster av nationell kultur utan öppna upp för samarbeten. För att hitta fram till den franska publiken måste det finnas en gnutta redundans, något publiken kan referera till. Det kan röra sig om samarbeten med en fransk curator och franska institutioner och samlingsutställningar där även franska konstnärer är med.

Ett exempel på detta är utställningen med serietecknaren Liv Strömquist 2016 som anordnades i samarbete med hennes franske förläggare. Tecknade serier är mycket populärt i Frankrike och Maria Ridelberg-Lemoine beskriver utställningen som ett rent lyckokast. Liv Strömquist hade bara kommit ut med ett album tidigare och var tämligen okänd, men hennes franska förläggare beslutade att ge ut albumet Kunskapens frukt samtidigt med utställningen och det blev en stor succé. Utställningen skapar ekon än idag.

Under coronapandemin fick Institut suédois slå igen portarna vid flera tillfällen. Trots det ville allt fler lära sig svenska, och man lanserade digital undervisning. Institut suedois inledde också fler samarbeten för att bredda rekryteringen till gästbostäderna.

Innan pandemin bröt ut visades utställningen ”Thérapie Nationale” med den provokativa konstnären Peter Johansson. Tusentals besökare kom för att se hans installationer med falukorvar, foton och en röd stuga som en gigantisk tombola (”Familjeterapi”) i trädgården. På ett skämtsamt sätt skärskådar Peter Johansson den svenska självbilden och ställer bland annat frågan vem som har rätt till nationella symboler.

Varför blev det en sådan succé? Maria Ridelberg-Lemoine tror att en förklaring är att frågan om nationalitet och dess symboler är relevant i både Sverige och Frankrike.

– Det ska vara högt i tak här. Vi ska kunna prata om Sverige på olika sätt. Vi är inte här för att kritisera Sverige, men vi ska heller inte hyscha. Det ska finnas en öppenhet. Vi visar inte en perfekt fasad utan även det som är problematiskt. Peter Johanssons utställning skapade diskussioner och debatter kring idéer och koncept. Det är något som verkligen går hem hos fransmännen, avslutar Maria Ridelberg-Lemoine.

Text och foto: Kerstin Parker

K.P. är frilansjournalist, författare och filosofie magister i historia.