En magisk trädgård på fjället

Olov Amelin rapporterar från Fjällmuseets nyöppnade utställning om fjällträdgårdar, en omsorgsfullt iscensatt berättelse om relationen mellan människa och kärv natur.

En essä. Så beskriver Ola Hanneryd utställningen ”Fjällträdgårdar eller Det förlorade paradiset” som visas på Fjällmuseet i Funäsdalen fram till den 7 oktober 2023. Det här är utställningskonst när den är som bäst. Ola Hanneryd har skrivit texter och Kenny Jonsson har formgivit. Jag ska omedelbart säga att jag är partisk. Jag sitter i styrelsen för Fjällmuseet.

Under lång tid har man levererat en rad mycket fina utställningar, ofta på liten yta och med små medel. Den här gången använder man den gamla museibyggnaden, där man har en större yta för tillfälliga utställningar, men de tekniska förutsättningarna är utmanande. I vinter ska man inte ta av sig ytterkläderna när man kommer på besök.

”Med bänkar, utsiktsplatser och små byggnader skrev Bergsten in det egna hemmet i hela landskapet. Samtidigt blev följden ett slags privatiserande av samma landskap – att göra det till sitt eget. Att vandra och jaga i, att rekreera sig och söka bot i, och att avbilda.

Men ute i det här landskapet bor redan människor. Vilken roll tilldelas de i denna nya och gränslösa lustgård? Som levande subjekt – eller staffagefigurer att avbilda för fotografen?”

Den citerade utställningstexten ovan är typisk för Fjällmuseets sätt att arbeta. Man orkar tänka ett varv till, sätta saker i olika sammanhang och på ett förtjänstfullt sätt få besökaren att tänka efter och upptäcka fler perspektiv. Den handlar om Enaforsholm som ligger inte så långt från Snasahögarna vid ett av Indalsälvens källflöden. Hit kom grosshandlaren Alexander Wilhelm Bergsten i början av 1900-talet och började omforma gården till en mer herrgårdslik miljö, vanligare på sydligare breddgrader.

Utställningen diskuterar vårt förhållande till naturen, relationen mellan det vilda och det tämjda. Hur fjällvärldens innevånare ville komma edens lustgård närmare både genom odling och genom att låta det odlade ta plats i interiörer, snickerier och mönster. Det blir en utställning om kärlek, salighet och odlarmöda där alla sinnen får sitt genom doftskåp och känsligt vald musik. Olas texter är långa, ovanligt långa för att vara i en utställning. Men det är mycket medvetet gjort och ger besökaren känslan av att få kliva in i en berättelse, elegant illustrerad med föremål, bilder och scenografi. Jag tänker på de där böckerna som kunde förhäxa mig som liten, där sidorna kunde vikas upp till tredimensionella objekt och man genom att dra i en pappersremsa kunde upptäcka nya saker. Optiska illusioner och en alldeles magisk blombukett tillverkad av socker känns självklara i utställningen.

Fjällvärldens korta odlingssäsong och kärva förutsättningar har knappast dämpat dess invånares längtan efter fägring. Men med ett rationellt skogsbruk och alltfler som vistas i fjällvärlden under kortare perioder så har också en trädgårdskultur som en gång fanns i stort sett försvunnit.

Det samiska får självklart utrymme. Här handlar det mer om nedärvd kunskap om växters förmåga att mätta och läka, samt var man hittade växter och träd för olika ändamål.

Det finns en omsorg om detaljerna i den här utställningen som man sällan ser, en inflätad lövranka i det band som håller upp en textskylt, en tavelram som brutits upp, de torkade blommorna som hänger i taket och blindfönstret från 1700-talet där fjällvärldens horisont bildar bakgrund till en kärv bibeltext hämtad från Jeremias bok i Gamla testamentet.

Olov Amelin
Olov Amelin är landsantikvarie och chef för Jamtli samt ledamot i Fjällmuseets styrelse