Jakt, natur och konst på kollisionskurs i Paris

Emet Brulin besöker Musée de la chasse et de la nature i Paris och möter en uppfriskade humoristisk och subversiv utställning som tar sig an motsättningarna mellan natur och kultur, människa och djur samt klassisk och samtida konst.

På Musée de la chasse et de la nature (Jakt- och naturmuseet) i Paris kolliderar naturhistoria, jaktens och djurens kulturhistoria och den klassiskt sköna konsten med samtidskonstens abstraktioner. Museet är inrymt i två sammanslagna 1600-talshus i Maraiskvarteren. Byggnaderna utstrålar sober fransk borglighet, inredningen svulstigt germanskt jaktslott. På första våningen välkomnas man av en uppstoppad isbjörn tillsammans med en kvaddad 50-tals BMW som fåglarna tagit över (La voiture aux oiseaux, Vincent Dubourg 2006). Här finns tematiska salar för vildsvin, fågel och hund med målningar och informativa tittskåp men också ett litet kuriosakabinett tillägnat enhörningen. I tilltal är det dock inget som får enhörningen att stå ut; det handlar om människans relation med naturen i alla dess former.

Det privata museet öppnade 1967 och visade fram till en ombyggnad 2005–2007 upp sina samlingar på klassiskt manér men sedan dess är relationen mellan människa och djur i fokus och den bärande curatoriska idén mötet mellan klassisk och samtida konst. Museets kritiska ambition inskärptes ytterligare i samband med en renovering och nyöppning 2021.

I hjort- och vargsalen är mötet mellan den klassiska figurativa konsten och icke-figurativ konst som mest effektfullt. På väggarna fantastiska 1500-tals bonader och målningar som berättar om hjortar, jakt och Diana, jaktens gudinna; på golvet informativa tittskåp om faunan men också suggestiva konstverk som Kate McGwires Vex (2008) – en ormliknande oändlig knut av duvfjädrar som tycks röra sig i sitt vitrinskåp – mytologiska skulpturer och sexleksaker i glas. Kontrasterna skapar en lekfullhet som öppnar upp objekten och konsten.

Museet arbetar hårt med presentationen av samlingarna men ibland faller man till föga för devisen att den som har flest prylar när han dör vinner. Besökaren möter oändliga rader absurda prydnadsföremål, kitschiga keramikhundar och den obscena vanan att stapla jakttroféer och vackra gevär om vartannat. Oftast räddas det genom en ironisk touch och känslan av att man är hemma hos en excentrisk samlare.

En av de mest obehagliga installationerna är en kommentar på 1800-talets diorama. Här visar man ett urval av Parisregionens lokala fauna med habitat i förgrunden mot en dystopisk fond bestående av en halvnaken familj gravgrävare i ett diffust landskap mellan stad och land. Dioramats uppfostrande tradition kolliderar med framtiden i en kuslig känsla som följer med en hem.

Musée de la chasse et de la nature uppnår en verkshöjd i egen rätt med en utställning som samtidigt underordnar sig sina delar och låter dessa blomma ut. Det informativa och pedagogisk får förvisso stå tillbaka för det konstnärliga men överlag är det av godo – det finns gott om information om man så vill – och gör att man som besökare blir berörd snarare än utbildad. Effekten är en uppfriskade humoristisk och subversiv dramatisering av några förgivettagna motsättningar: natur och kultur, människa och djur, figurativ och icke-figurativ konst.

Emet Brulin är doktorand i filosofi och frilansande skribent och kritiker.