På vandring över två decenniers arkitektur

Om: Arkitektur på ArkDes i Stockholm är en ovanlig separatutställning tillägnad arkitektkontoret Tham & Videgård. Efter en bokstavlig uppförsbacke försjunker Jan Rydén Bonmot i ett rutnät av projekt och frågor om arkitektonisk kvalitet.

Det börjar inte bra. Innan jag får gå in tvingas jag sittandes på en låg bänk i dunklet utanför utställningsrummet genomgå den lätt förnedrande, vårdcentralsliknande ritualen av att dra på ett par svarta skoskydd. Alternativt gå barfota och lämna skorna obevakade i ett skoställ. Först därefter släpps jag in.

Väl inne i det stora utställningsrummet går jag uppför en ramp längs kortsidan för att nå till det förhöjda golvet av glas. Under golvet sprider utställningen ut sig i ett rutnät av 108 svarta trälådor. Jag ser besökarna försiktigt skrida över golvet i sina tofflor. De blickar nedåt, som genom en tjock is.

Hur tar man sig an den här utställningen? Var börjar man? Kronologin eller tematiken är inte uppenbar, tvärtom är alla rutor exakt lika stora och jämnt fördelade över rummet. Den första rutan i hörnet där rampen kommer upp tycks något slumpartad. Ett foto av en villa år 2006. Jag ser mig om efter en introduktionstext, och inser till slut att den fanns ute i dunklet, bakom ryggen på besökaren när man satt och drog på sig skoskydd.

Så småningom förstår jag att lådorna ligger i kronologisk ordning, med undantag av den första slumpartade, och att det går att följa Tham & Videgårds utveckling på det sättet. Samtidigt kan en besökare förstås välja att strosa fritt, kors och tvärs. Det ger en frihet att upptäcka utställningen efter eget huvud, kanske större än vid en konventionell, vägghängd utställning.

Den inledande irritationen börjar klinga av. Det stora greppet att lägga hela utställningen under glasgolvet fungerar väl. Det skapar en sammanhållen upplevelse. Det går att försjunka i varje låda som blir ett diskret belyst tittskåp in i ett projekt. Vissa projekt får flera lådor. Presentationstexterna är föredömligt korta. De är nämligen många, och längre texter hade tröttat ut besökarna. Salen som helhet blir också svagt upplyst underifrån, liksom besökarna som försiktigt rör sig över den blanka ytan. Både besökarna och de särskilt formgivna sittpuffarna speglas dekorativt i glasytan. Museivärden berättar för mig att de formgivits av Tham & Videgård för att en så liten yta som möjligt ska nudda golvet. De halvmåneformade puffarna vidrör bara golvet helt lätt. Snyggt.

I några lådor finns inspelade intervjuer med Bolle Tham och Martin Videgård. På väggen hänger hörlurar. Jag tar på mig dem och sätter mig på en designerpuff. Den är väldigt låg så det gäller att vara mjuk i knäna. Tyvärr är puffen ännu mjukare än mina knän så jag sjunker ända till golvet. Dessutom är den ju rundad undertill, så den tippar lätt åt sidan. Här har form fått gå före funktion. Besökande barn lägger sig gärna på mage på puffarna, de medelålders står helst och de äldre med rullator har stolen med sig. Gott så.

Några pensionerade arkitekter intill mig diskuterar entusiastiskt utställningen. De är förtjusta i både innehåll och form. God arkitektur kräver ju inte bara duktiga arkitekter, utan även duktiga beställare påpekar de. Så även bra utställningar. Det gäller att våga ta ett stort grepp och inte plottra bort upplevelsen. I det här fallet känns utställningens grepp kongenialt med Tham & Videgårds arkitektur. (Så är den också ritad av dem själva). Deras byggnader har nästan alltid en enkel, slagkraftig helform. Den är ofta förstärkt av att de använt samma material på tak och vägg så husen bildar en enhet. Det är stramt, men räddas av att det finns en stark materialitet och en känsla för att anpassa sig till sammanhanget. KTH Arkitekturskolans nya rundade byggnad i cortenstål fungerar exempelvis märkvärdigt väl med det mörka, handslagna teglet i de äldre, rektangulära KTH-byggnaderna runt omkring.

Hade man på samma vis fått ändra något i utställningens arkitektur är det möjligen de vita väggarna och taket. De är nu neutralt vita, lite diffust belysta, och vi förväntas inte se dem. Men de känns inte så omsorgsfullt hanterade. Mer generiskt behandlade svenska standardväggar. Detta är ändå ett klassiskt utställningsrum, Fredrik Bloms gamla Exercishall som inrymt många legendariska utställningar. I en av intervjuerna talar Tham & Videgård om vikten av att besökaren känner av arkitektens och byggarens omsorg. Ett hus som helt och fullt är resultatet av ett industriellt byggsystem saknar själ. Kanske hade en mörkt grå, nästan svart väggfärg fått väggarna att försvinna mer, och förstärkt dramatiken med ljuset från golvet. Eller väggar täckta av de målade plywoodskivor som arkitektkontoret har använt i många projekt. Då hade utställningsrummet kunnat lyfta från riktigt bra, till fantastiskt. Även utställningens namn hade kunnat få vara något mer precist än det förvisso heltäckande, men därmed intetsägande, Om: Arkitektur.

Lika allmänt hållen är argumentationen från ArkDes sida till varför just arkitektkontoret Tham & Videgård har valts ut till en separatutställning. Fler kandidater finns såklart till liknande presentationer av samtida svensk arkitektur. Vi får i en folder veta att Tham & Videgård har blivit ”prisade och är internationellt erkända” för sina ”unika byggnader i många skalor”. Ingen specifik kvalitet lyfts fram, såsom nytänkande kring hållbarhet eller tekniskt avancerade konstruktioner. Utan bara att det är god arkitektur, enligt andra. Kanske är det detta svepande värdeomdöme som skaver lite? Bidragande är nog även att det är ovanligt med sådana här separatutställningar av samtida arkitektur, utan särskild tematik. Men kanske vi borde öva mer på att diskutera arkitekturens rumsliga och existentiella kvaliteter utan att alltid gå via stöttepelare som hållbarhet eller teknik?

I en video diskuterar arkitekterna begreppet tidsanda, och rörelsen ”arkitekturupproret”. Martin Videgård och Bolle Tham säger att de inte intresserar sig för stil. I stället menar de att man ska söka arkitektoniska kvaliteter och rumsliga sammanhang. Men, om man ska våga sig på en spaning i projektens utveckling, från millenieskiftet till idag, så anar jag ändå att klassicismens former börjar skymta fram här och var. Kontoret har gått från de röda och svarta helformerna i trä och perforerad plåt, till mer högsträckta, tredelade kompositioner, där kolonnreferenser syns. Men det är bra gjort, och långt från pastisch. Nya konst i Göteborg, exempelvis, balanserar mellan något slags nybrutalism och klassiska referenser. Det röda tegelhuset vid Sveaplan med sina valvbågar för osökt tankarna till Palazzo della Civiltà Italiana, och den nya mässen i Karlberg med sina släta, ljusa, högsträckta pelare kanske får en att tänka på Gunnar Asplunds Skogskrematoriet. I ett fint, ännu icke byggt projekt i Paris, har det till och med smugit sig in ett starkt förenklat kapitäl med en astragal på pelarna i bottenplanet.

Vandringen genom de två decennierna av arkitektkontorets verksamhet har fått mig att försjunka i de olika projekten, och inte längre tänka så mycket på utställningsarkitekturen. Vilket väl är hur en utställning ska fungera. Trots uppförsbacken i början, går jag nu nerför rampen på väg ut från utställningen, fylld av inspiration. Mina tofflor har jag accepterat.

Jan Rydén Bonmot

JRB är konstnär, författare och curator. Hans senaste bok En humanistisk klassicism – Ornament, färg och materialitet i kooperativa bostadsområden i Stockholm 1915–1930 utkommer i december 2022.

Eftersom Utställningskritiks chefredaktör Aron Ambrosiani är anställd vid ArkDes har det redaktionella arbetet med denna artikel utförts av Karl-Johan Cottman.